Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 831-832 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnan ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. VI. Sagittalsnitt af däggdjurs-(människo-)hjärna. (Schematiseradt.)

Fig. VII. Profilbild af människans hjärna.

påfallande starkare utvecklade än hos föregående
djur och täcka som en tjock mantel (pallium,
11) stamganglierna. Vid 12 tallkottkörteln.
— Hos däggdjuren (människan) slutligen (fig. VI) har
storhjärnsmanteln nått en ojämförligt mäktig
utveckling, så stark, att den som en huf täcker
ej allenast stamganglierna (9), utan äfven
de hos dessa djur jämförelsevis synnerligen
stora synhögarna (6) och fyrhögarna (5). Vid
12 tallkottkörteln. — Storhjärnshemisfärernas
utomordentligt starka utveckling gentemot öfriga
hjärndelar och deras utbredning som en huf öfver
dessa senare återspegla i själfva verket den med
afseende på hjärnans funktioner predominerande
ställning, som storhjärnan intager hos dessa
djur. Under förmedling af ryggmärgen och
hjärnans alla öfriga delar instråla nervbanor
från kroppens samtliga inre och yttre ytor,
från huden, från sinnesorganen, från kroppens
alla inre delar till storhjärnshemisfärerna,
hvilka således mottaga intryck från alla punkter
af kroppen; och från hemisfärerna afgå banor
till kroppens alla muskeltrådar, genom hvilka
banor således impulser till muskelkontraktioner
fortledas från storhjärnan. — Af den ofvan
lämnade jämförelsen mellan hjärnans allmänna
byggnad hos skilda djurformer torde framgå,
att på samma gång storhjärnan hos däggdjuren
(och bland dessa framför allt hos människan)
nått ett ojämförligt mäktigt omfång, den äfven
är den utvecklingshistoriskt yngsta af hela
nervsystemets skilda delar. Ofvan har äfven
visats, att ju utvecklingshistoriskt äldre en
del af nervsystemet är, desto mera uteslutande
tjänar den de automatiska funktionerna; ju
utvecklingshistoriskt yngre den däremot är, desto
större plasticitet eger den, desto större förmåga
eger den att skapa nya förbindelser emellan
nervelementen och därigenom låta yttringarna
af nervelementens verksamhet framträda under
växlande, förut oanade former. På samma gång
således som människans storhjärna genom sin massa
dominerar öfver hjärnans alla öfriga delar, eger
den äfven på grund af sin utvecklingshistoriskt
ringa ålder en utomordentligt stor plasticitet;
och det är just dessa storhjärnans egenskaper,
som förläna människan hennes supremati öfver
allt annat skapadt. — För att låta hjärnans
skilda delar framträda i en och samma teckning
med lika tydlighet har fig. VI blifvit något
schematiserad. Fig. VII däremot återger fullt
troget, ej ett sagittalsnitt, utan en profilbild
af hjärnan från människan.
Man kan med ledning
af föregående figurer lätt igenkänna vid 1
övergångsstället mellan ryggmärgen och förlängda
märgen (2), vid 3 den tydligt framträdande
varolsbryggan, vid 4 lilla hjärnan. Af
fyrhögarna och synhögarna kan man emellertid ej
iakttaga något, alldenstund storhjärnshemisfärerna
(i föreliggande profilbild den vänstra) genom sin
mäktiga hufformiga utbredning fullständigt täcka dessa
hjärndelar. Den å bilden framträdande fria,
konvexa ytan af hemisfären företer ett veckadt
utseende. Ytan är lagd i vindningar (gyri),
hvilka skiljas från hvarandra genom fåror
(sulci). Genom denna oregelbundna, veckade
gestaltning har hemisfärens yta blifvit än
ytterligare förstorad. Trots den oregelbundenhet,
som vid ett ytligt betraktande kännetecknar denna
reliefbildning på hemisfärens yta, kommer den
dock till stånd på ett lagbundet sätt. Några
fåror framträda nämligen under den individuella
utvecklingens gång jämförelsevis tidigt,
andra åter och flertalet först senare. Den
tidigast framträdande fåran är den å fig. 7 med
a betecknade. Den synes skära in vid undre kanten
och sträcka sig uppåt och bakåt. I själfva verket
bildar denna fåra en på djupet vid grop, som utåt
mynnar i en rännformig fördjupning. Den benämnes
Sylviska gropen (fossa l. fissura Sylvii). En
annan och något senare framträdande fåra är
centralfåran (sulcus centralis), å fig. VII
betecknad med b. Denna fåra börjar vid öfre
randen och fortsätter tvärs öfver hemisfären
nedåt mot Sylviska gropen. Den del af hemisfären,
som ligger framför centralfåran och som till
sitt läge i hjärnskålen svarar mot hufvudets
panndel, kallas pannloben; den del af
hemisfären, som ligger bakom centralfåran och
öfver Sylviska gropen, benämnes hjässloben;
partiet under Sylviska gropen, som svarar mot
hufvudets tinningdel, kallas tinningloben;
och slutligen den bakre ändan af hemisfären,
som hvilar på och delvis täcker den främre delen
af lillhjärnan, har namn af nackloben. Samma
hjärna, sedd från hjäss-sidan, har det utseende
fig. VIII återgifver. Man ser de båda hemisfärerna
med fria konvexa ytor och liggande tätt intill
hvarandra med tillplattade ytor. De tvärställda
centralfårorna äro lätt igenkännliga vid
a. På djupet af den fåra, som skiljer de båda
hemisfärerna från hvarandra, ligger en bred
brygga af nervtrådar utspänd (ej synlig å fig.),
hvilken förenar flertalet symmetriska ställen af
de båda hemisfärerna med hvarandra. Denna brygga
kallas hjärnbalken (corpus callosum). Om man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>