- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
839-840

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minnesbilder af en viss gifven art
deponeras, utan där ledningar från de skilda
ofvan nämnda minnescentra samlas liksom i en
brännpunkt, och där således minnesbilder af
olika kvalitet syntetiseras, sammankopplas
till begrepp. Äfven från dessa högre
intellektuella centra afgå motoriska banor,
hvilka utgöra verktygen för idéerna och de
öfverlagda handlingarna. – Som ofvan nämnts,
är barkcentrum för talets rörelseföreställningar
hos högerhändta personer lokaliseradt till den
vänstra hjärnhemisfärens Brocas-vindel. Denna
ensidiga deponering af vissa minnesbilder är
emellertid ej enbart karakteristisk för talets
artikulation. Fastmera synes det hos människan
gälla såsom en allmängiltig regel, att de
enskilda minnesbilderna ha en sådan unilateral
lokalisering. Så är nämligen förhållandet,
efter hvad den kliniska erfarenheten visat,
med t. ex. de enskilda synminnesbilderna och
hörselminnesbilderna. Perceptionscentra å båda
sidor upptaga inom symmetriska områden samtidigt
enahanda intryck, hvilka således fördelas lika på
båda sidor. Dessa intryck polariseras emellertid
vid öfverflyttandet från perceptions- till
kommemorativa centra och blifva ensidiga vid
omvandlingen till minnen under förminskningen
af sin projektiva och rumsliga karaktär. De
olika minnescentra äro således visserligen
bilaterala och symmetriskt anordnade; men
de i dem deponerade enskilda minnesbilderna
tillhöra endast den ena hemisfären. Genom denna
anordning har gifvetvis hjärnans kapacitet och
förmåga att härbärgera minnesbilder blifvit i
väsentligaste mån förökad. – Det torde nog vara
ställdt utom allt tvifvel, att utvecklingen af
hjärnbalken (corpus callosum), hvilkens uppgift
är att associera symmetriska ställen af de båda
hemisfärerna med hvarandra, eger ett mycket
intimt kausalt sammanhang med minnescentras
ofvan nämnda unilaterala egenskaper. Under
den historiska utvecklingens gång tilltager
hjärnbalkens omfång och betydelse parallellt
med förstoringen af hjärnbarkens kommemorativa
zoner. – Såsom bekant är, aftager kroppens
allmänna vitalitet och prestationsförmåga
jämsides med den tilltagande åldern. Samma
förhållande gäller äfven med hänsyn till
hjärnan. Minnen, som deponerats under individens
kraftigare åldersperioder, ega en betydligt
fixare karaktär än de, som utvecklats under
senare skeden af lifvet. Gamla personer minnas
ofta med den största liflighet och styrka
upplefvelser från ungdomen, under det att senare
aflagrade minnesbilder mycket lätt förblekna. Om
hjärnans fysiologi se vidare Hjärnverksamhet.
Enligt Welcker är hjärnans vikt hos en fullvuxen
europeisk man i medeltal 1,300 gr.; hjärnans
vikt hos kvinnan är i allmänhet omkr. 100–50
gr. mindre. Hos negrer har man för hjärnan funnit
en medelvikt af 1,255 gr.; hos ännu lägre stående
folkstammar är dess vikt betydligt mindre. Genom
århundradens civilisatoriska arbete synes
hjärnans vikt tilltaga; åtminstone fann Broca vid
undersökning af rymden af parisiska kranier från
1300-talet och dylika från början af 1800-talet
en volymtillökning till favör för det 19:e
årh:s parisare af 36 kbcm. Kineserna, hvilkas
civilisation går så långt tillbaka i tiden, ha
också jämförelsevis ganska tunga hjärnor. Clapham
vägde elfva hjärnor, som tillhört i Hongkong
aflidna kulier och fann för dem i medeltal en
vikt af ej mindre än 1,430 gr. Ju
högre en folkras står i andlig odling, dess
större procenttal tunga hjärnor finner man hos
densamma. Likaså utmärka sig intelligenta män
genom hjärnans relativt stora tyngd. Som exempel
därpå kunna nämnas hjärnorna hos Cuvier (1,861
gr.), Byron (1,807 gr.), Schiller (1,785 gr.),
anatomen Goodsir (1,630 gr.), Kant (1,600 gr.),
Gauss (1,492 gr.), Gyldén (1,452 gr.), Mommsen
(1,425 gr.), Dante (1,420 gr.), Sonja Kovalevski
(1,385 gr.), Liebig (1,352 gr.), Menzel (1,298
gr.). Dock få vi ingalunda endast af hjärnans
större eller mindre tyngd draga slutsatser
om den andliga begåfningen hos den individ,
som den i lifstiden tillhört. Tvärtom känner
man många fall, där vansinniga egt mycket tunga
hjärnor. Den tyngsta hjärna man känner tillhörde
en engelsk tegelslagare. Den vägde öfver 1,900
gr.; måhända slumrade hos honom öfverlägsna
anlag. – F. ö. står hjärnans vikt i ett visst
förhållande till individens kroppslängd,
sålunda, att den är tyngre hos långa än hos
korta personer. Vidare är den beroende af
lefnadsåldern; ända till det 30:e och 40:e året
tilltager hjärnan i vikt, därefter aftager
den med åren alltmer. De människor, hos hvilka
hjärnans vikt sjunker nedanför en viss gräns,
ega ej mera normala själsförmögenheter, utan
äro hvad man kallar idioter. Ifrågavarande
gräns är enligt Broca för en europeisk man
1,049 gr., för en europeisk kvinna 900 gr.
E. Hgn.

Hjärnanemi, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853.

Hjärnarp, socken i Kristianstads län, Bjäre
härad. 6,284 har. 1,777 inv. (1908). H. bildar
med Tostarp ett regalt pastorat i Lunds stift,
Bjäre kontrakt.

Hjärnbalken, anat. Se Hjärnan, sp. 832 o. 836.

Hjärnbarken, anat. Se Hjärnan, sp. 835–839,
och Hjärnverksamhet.

Hjärnbihang (lat. hypophysis cerebri), anat.,
kallas en oval, något platttryckt kropp
af gråröd färg, som genom den s. k. tratten
(infundibulum; jfr Hjärnan) är fäst ungefär vid
midten af stora hjärnans undre yta och, betäckt
af hjärnans hårda hinna, till största delen
fyller den s. k. turksadeln (sella turcica). Om
dess uppgift vet man ingenting med full säkerhet;
man har dock iakttagit förändringar i densamma
i samband med abnormiteter i skelettets
utvecklingsförhållanden.
R. T-dt.*

Hjärnblödning, med. Se Hjärnsjukdomar,
sp. 853–854.

Hjärnbråck, med. I samband med större eller
mindre defekter i hjärnskålens förbening
förekomma bråckliknande utbuktningar å hufvudet;
innehåller ett sådant bråck endast hjärnhinnor
och hjärnvätska, kallas det meningocele,
innehåller det äfven hjärnsubstans, kallas
det meningo-encephalocele. Man skiljer mellan
medfödda och förvärfvade hjärnbråck; de förra
träffas oftast i nacken och vid näsroten,
de senare uppstå på grund af luckor, som
uppstått i skallens ben genom yttre våld,
operationer eller sjukdomar. Bråcken äro ej
sällan så små, att de upptäckas först vid
noggrann undersökning, men kunna äfven antaga
betydande dimensioner, t. o. m. motsvarande
större delen af hjärnan. På senare tid ha
många fall med framgång behandlats operativt.
G. F-r.

Hjärne, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free