Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horn från den gamla seden att uppställa
offerdjurets hufvud (med hornen) på själfva
altaret; detta var ursprungligen ingenting annat
än slaktningsplatsen, såsom det hebr. ordet
(mizbeah) antyder. I det poetiska språket är
hornet bild af kraft och styrka, jfr Amos 6: 13
och uttrycken "upphöja någons horn" = göra honom
stark, "afhugga, sönderbryta någons horn" = göra
honom svag (Ps. 92: 11; Jer. 48: 25; Syr. 47: 8)
m. m. I profetiska skrifter står "hornet" äfven
som beteckning af mot Israel fientliga makter
(Sak. 1: 18; Dan. 7: 8).
1. L—e. 2. A. L.* 3. E. S—e.
Horn. 1. Socken i Skaraborgs
län, Vadsbo härad. 1,821 har. 514
inv. (1908). H. bildar med Frösve och Säter
ett konsist. pastorat i Skara stift, Mariestads
kontrakt. — 2. Socken i Östergötlands län, Kinda
härad. 19,374 har. 2,648 inv. (1908). H. bildar
med Hycklinge ett konsist. pastorat i Linköpings
stift, Kinds kontrakt. — 3. By i Småland,
Hamneda socken. Vid H. sammandrog Gustaf Adolf
1624 ett större läger, hvarigenom ett
befaradt anfall från Danmark uteblef.
3. L. W:son M.
Horn [håddn], 1. Islands nordvästligaste udde
(66° 30′ n. br.), i Isafjordsyssla. – 2. (Horn
eystra) Udde på sydöstra delen af Island, i
Öster-Skaptafells-syssla. Efter densamma har
Hornafjördur sitt namn. I senare tid har äfven
den något östligare belägna udden Hvalnes fått
namnet Horn eystra; den förra kallas då H. västra.
C. R.*
Horn [hårn], Kap. Se Hoorn.
Horn [hårn], ty., kallas i de tyska
alperna en brant och hög bergspets;
motsvarande de franska aiguille, dent, pic.
J. F. N.
Horn, svensk-finsk adlig ätt. Olof Mattsson
i Halikko (i hvilken socken Åminne är
beläget) förde 1381 i sigillet Hornvapnet
(ett dryckeshorn) och är förmodligen den Olof i
Åminne, som af 1500-talets genealoger uppställts
som stamfader för ätten H. Namnet upptogs först
på 1500-talet. Ättens medlemmar förvärfvade
sig de högsta äreställen. En af dem, den store
sjöhjälten Klas Kristersson H. (se nedan H. 2),
blef 1561 friherre af Åminne. Hans ättlingar i
5:e led Fredrik H. (se H. 15) och Gustaf Adolf
H. erhöllo 1772 greflig värdighet (deras syster
Katarina Ebba blef 1746 romersk riksgrefvinna),
och från dem härstammar den ännu blomstrande
grefliga ätten H. af Åminne, men den friherrliga
grenen utgick på svärdssidan 1775. Öfriga grenar
af den finska ätten, hvilken
1625 introducerades på riddarhuset med
namnet H. af Kankas (ett gods i Masku socken i
Finland), äro: grefliga ätten H. af Björneborg
(kungsgård i Finland), som blef greflig
1651 och utslocknade 1657 med stiftaren,
Gustaf H. (se H. 8), friherrliga ätten H. af
Marienburg (slott i Livland), som med den
ofvannämnde Gustaf H:s brorson Gustaf H. af
Kankas (se H. 9) och dennes syskonbarn Henrik H.
(se H. 10) 1651 blef friherrlig och utgick
1728, samt grefliga ätten H. af Ekebyholm (gods
i Rimbo socken i Uppland), hvilken härstammade
från den berömde statsmannen Arvid Bernhard H.
(se H. 13), friherre 1700, grefve 1706, och
utgick 1798. Den adliga ätten H. af Kankas
utgick på svärdssidan 1728.
1. Henrik Klasson H., af Kankas och
Hapaniemi, krigare, antagligen sonsons son
till den ofvannämnde Olof Mattsson i Halikko,
f. omkr. 1512, d. 1595, erhöll af Gustaf Vasa
mångahanda uppdrag, användes som kammarråd (1539—42),
deltog i ryska kriget (1555—57) och var lagman
i södra Finland (1549—60). 1558 gjorde han å
hertig Johans vägnar försök att vinna Reval och
var sedermera, till 1563, en af denne hertigs
närmaste rådgifvare. När brytningen mellan
Johan och konung Erik XIV blef öppen, öfvergick
H. emellertid till den senare och utnämndes
(okt. 1563) till högste befälhafvare öfver
de svenska trupperna i Estland. Denna plats
bibehöll han, äfven sedan han 1565 förordnats
till ståthållare i detta land. Med skicklighet
och mod främjade han i Östersjöprovinserna det
svenska väldet; men sedan han vid Runafer 1567
lidit ett nederlag, fråntog Erik honom ledningen
af krigsärendena. Då Johan III bestigit tronen,
afsattes H. 1568 från sitt ståthållarämbete,
och det förbjöds honom att komma för konungens
ögon. Det tyckes dock icke ha dröjt så länge,
förrän han återvann dennes ynnest, ty han
beklädde icke långt därefter ånyo viktiga poster
dels i Finland, dels i Estland. Utan gensägelse
var han en bland de män, hvilka under Johan III:s
ryska krig mest bidrogo till, att Estland
bevarades åt Sverige. 1577 försvarade han som
ståthållare i Reval denna stad mot ryssarna i en
minnesrik belägring, 1578 och 1579 företog han
ströftåg inåt Ryssland. På hösten s. å. försökte
han eröfra Narva, men misslyckades och föll ånyo
i konungens onåd. Han träder sedan mera tillbaka
ur historien. 1578—80 och 1583—86 var han lagman
i norra Finland.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
