Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mer forcerad ekonomisk utveckling, än H. ansåg
lämplig, skaffade de sig under de följande
åren ett visst insteg i borgarståndet. Ännu
farligare blef den krigsstämning, som utbrottet
af det polska tronföljdskriget 1733 väckte
hos den tidens unga Sverige. Hoppet om hämnd
på Ryssland och om återställandet af Sveriges
forna stormaktsställning grep sinnena. Frankrike
underblåste krigsifvern för att skaffa franske
konungens svärfar konung Stanislaus någon hjälp
och sysselsätta ryssarna, medan Frankrike själf
angrep Österrike och förvärfvade Lothringen. Vid
riksdagen 1734 bildades af krigsvännerna och
de ekonomiske framstegsifrarna under ledning af
Gyllenborgska kotteriet och franske ambassadören
grefve de Casteja det stora hattpartiet, och
H. lyckades endast med möda hålla detta parti
stången och afvärja förhastade beslut. Sekreta
utskottet, där krigsvännerna hade öfvervikt,
beslöt dock, att Sverige skulle visa Frankrike
förtroende, och efter riksdagen afslöt H. 1735
en allians med denna makt, sedan han dock
fått in bestämmelser, som förtogo alla faror
af en inblandning i kriget. För att visa sin
själfständighet och lugna Ryssland förnyade han
samtidigt det gamla vänskapsfördraget med denna
makt. Frankrike, som genom fredspreliminärerna i
Wien nu fått hvad det ville vinna genom kriget,
tog sig anledning häraf att ej ratificera den
redan slutna alliansen och kastade skulden
på H. Från detta ögonblick började en ytterst
häftig agitation mot H., hvilken utmålades som
fredsvän. Utbrottet af rysk-turkiska kriget
1736 gaf ytterligare fart åt krigsifvern. H:s
anhängare stämplades som "nattmössor". Vid
riksdagens sammanträde 1738 hade hattpartiet
öfvervikt hos adeln och borgarna. Sekreta
utskottet, behärskadt af detta parti, grep djärft
ledningen af utrikesärendena, påbjöd afslutandet
af subsidiefördraget med Frankrike nov. 1738,
inledde förhandlingar om förbund mot Ryssland
med Turkiet och skärpte en ekonomisk tvist med
England ända till en hotande brytning med denna
makt. Det var ett fullständigt nederlag för H:s
statskonst. Endast vördnaden för H:s person
hindrade direkta angrepp mot honom själf, men
genom hotelser eller lockelser påskyndade man
dock hans ansökan om afsked, hvilken 18 dec. 1738
beviljades under stora hedersbetygelser. H:s
anhängare i rådet blefvo genom dom beröfvade
ständernas förtroende. H. drog sig efter
afskedet tillbaka från politiken till sitt gods
Ekebyholm.
Som statsman intager H. ett af de främsta rummen
i svenska historien. Han egde icke en Axel
Oxenstiernas eller Johan Gyllenstiernas initiativ
och stora vyer. Han var icke något banbrytande
snille, men han förstod mästerligt att till sin
och rikets fördel på ett praktiskt sätt räkna
med omständigheterna och nådde därigenom sitt
mål att skaffa det ett ögonblick förkrossade
fäderneslandet aktning och själfständighet.
Vid sidan af sin politiska verksamhet utöfvade
H. befattningar som kansler vid universiteten
i Pernau (1706), Uppsala (en del af år 1719)
och Åbo (1723—35) samt som præses illustris vid
Vetenskapssocieteten i Uppsala (1727—35). Öfver
honom ha slagits fem skådepenningar, den
första (1720) af ridderskapet och adeln,
den senaste (1878) af Svenska akademien. — Jfr
"A. B. Horn. Hans lefnad tecknad af Gustaf Horn"
(Arvids sonson), utg. af C. F. Horn (1852), och
"A. B. Horn. Minnesteckning af W. E. Svedelius"
(i Sv. akad:s Handl. 54:e och 55:e del., 1879).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
