Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H. V. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lodrätt ställda; näsmusslorna äro rudimentära;
blindtarm saknas vanligen. — Fam. Physeteridæ,
kaskeloter, har tänder blott i underkäken;
bröstfenor små; ryggfena finnes vanligen;
halskotorna äro till större delen sammanväxta;
tårbenen äro själfständiga. Bland hithörande
hvaldjur må nämnas följande: Kaskeloten
l. spermacetihvalen (Physeter macrocephalus)
har hufvudet mycket stort; å kraniets öfre
konkava sida ligger, inbäddad i bindväfsfack, en
oljeaktig och under djurets lif flytande massa;
den afsätter efter djurets död s. k. hvalraf
(se d. o.) l. spermaceti, som eger stort
handelsvärde. Denna massa sträcker sig ända
fram till nosspetsen och ger åt hufvudet en
fyrkantig, framtill liksom afhuggen form;
dessutom betingar den, att den longitudinella
näsöppningen — fullkomligt afvikande från
förhållandet hos andra hvaldjur — kommer att
ligga nära nosspetsen. Hannen uppnår en längd
af öfver 18 m.; honan uppgifves blifva blott
hälften så stor. Kaskeloten har sitt egentliga
tillhåll i de sydligare delarna af Atlantiska
oceanen; förirrar sig ej sällan till mellersta
Europas kuster, ända upp till Grönland. Den är
sällskaplig, och individer till ett antal af
flera hundra träffas ofta samlade. Djurets föda
utgöres af bläckfiskar och fiskar. Det jagas
för späckets och spermacetins skull; dessutom
erhålles ambra, som troligen är gall- eller
tarmstenar från kaskeloten och som fordom hade
medicinsk användning, numera på grund af sin
vällukt använd i parfymeriets tjänst. —
Näbbhvalen (Hyperoodon diodon; eng. Bottlenose)
har långsträckt kroppsform; nosen är kort, smal,
baktill skarpt afsatt mot den mer eller mindre
lodrätta "pannan". Blott en näsöppning finns,
den ligger långt tillbaka öfver ögat. Utom några
rudimentära tänder, som ej genombryta tandköttet,
finnes framtill i båda underkäkshalfvorna
en större kägelformig tand. Å skallen bär
hvartdera öfverkäksbenet å sin öfversida en högt
uppstående kam; i mellanrummet emellan båda
sidornas kammar finnes spermaceti (se ofvan),
hvars flytande del under namn af näbbhvalolja
(Oleum Physeteris eller Chænoceti) fått
medicinsk användning. Näbbhvalen blir omkr. 9
m. lång. Färgen är å öfre sidan skiffersvart,
å undersidan gråaktig. Näbbhvalen förekommer i
Atlantiska oceanen, där den tyckes företaga rätt
vidsträckta vandringar; den strandar ej sällan
vid mellersta och norra Europas kuster; äfven vid
Skandinaviens ha några exemplar anträffats. Man
antar, att den tillbringar sommaren inom det
arktiska området, men under senhösten vandrar
söderut. Vanlig är den vid Färöarna. Den jagas
ifrigt af norska fiskare; 1897 voro 65 fartyg,
bland dem 10 ångfartyg, sysselsatta uteslutande
med näbbhvalsfångst. Detta hvaldjur lefver
företrädesvis af bläckfiskar. — Af det närstående
släktet Ziphius,) som saknar uppstående kammar å
öfverkäksbenen, ha några exemplar strandat vid
Sveriges kuster. — Fam. Platanistidæ har tänder i
båda käkarna; halskotorna äro skilda, käkarna
långa, hufvudet afsatt från bålen. Djuren
lefva i floder och flodmynningar. Hit hör
Platanista gangetica (fig. 2), som saknar
ryggfena, har rudimentära ögon, omkr. 29 tänder
i hvarje käkhalfva och å skallen mycket stora
öfverkäksutskott, hvilka öfverlagra basen af
nosdelen; bäcken saknas; längden är något öfver
2 m. Djuren lefva i Ganges, Brahmaputra och
Indus. Födan består af småfisk och kräftdjur,
hvilka de uppgräfva ur floddyn förmedelst
sin långa nos. Andra till denna familj hörande
hvaldjur lefva i Syd-Amerika. — Fam. Delphinidæ
(Delphinida). Se Delfiner. Denna familj
omfattar två grupper Delphinapteridæ och
Delphinidæ i inskränkt bemärkelse. a)
Delphinapteridæ. Ryggfena saknas eller är
förkrympt, främre extremiteten är bred,
halskotorna fria, läderhuden starkare
utbildad. Hit höra: Delphinapterus leucas
(fig. 3), hvitfisken (Bjeluga, Bjelucha,
Beluga), som har hufvudet framtill rundadt
utan tillspetsad nos, kroppen å midten tjock och
baktill emot den djupt inskurna stjärtfenan
starkt hoptryckt; den utvuxna hvitfisken
saknar ryggfenan, hos fostret finnes en
antydan till densamma. Unga djur äro först
bruna, sedan grå, utvuxna mjölkhvita. Längd
4—5 m. Hvitfisken uppträder ofta i skaror af
flera hundra individer i Norra ishafvet; den
har en cirkumpolär utbredning, men vandrar ej
sällan till sydligare bredder. Flera gånger ha
hvitfiskar iakttagits (och stundom fångats)
i Östersjön. Under istiden lefde djuret vid
Sveriges kuster, såsom fynd i glacialleran
ådagalägga. Det går upp i floderna för att fånga
fisk; därjämte förtär det kräft- och blötdjur. På
1820-talet drefs en liflig hvitfiskfångst
vid Spetsbergen, uppgafs sedermera, men har
under senare tider åter upptagits af norska
fångstmän. Äfven vid Grönland, i Hvita hafvet,
vid Novaja Zemlja o. s. v. idkas denna fångst. —
Monodon monoceros, narhvalen, utmärkes därigenom,
att hos hannen förekommer en 2—3 m. lång,
spiralvriden stöttand, fäst vanligen i vänstra
öfverkäkshalfvan; i andra käkhalfvan finnes
en mycket mindre (omkr. 20 cm. lång) stöttand,
som endast undantagsvis uppnår samma storlek som
den vänstra; hos honan förblifva de små, skjuta
ej ut ur munnen. Andra tänder förekomma ej hos
det utvuxna djuret. För öfrigt står narhvalen
hvitfisken mycket nära; liksom denna är den
cirkumpolär; hufvudets och extremiteternas former
öfverensstämma hos båda; under ungdomen är äfven
narhvalen mörkare färgad, med åldern blir den
hvit med stora grå eller svartbruna fläckar;
längden uppgår till 5—6 m. Sannolikt användes
stöttanden förnämligast som vapen vid striderna
mellan hannarna om en åtrådd hona. Endast
sällan förirrar sig någon individ till Norges
kuster. Stöttänderna ha handelsvärde. — b)
Delphinidæ i inskr. bem. Halskotorna äro
oftast sammanväxta; ett större antal tänder
finnes i båda käkarna; ryggfena finnes. Af
hithörande former må nämnas följande: Delphinus,
delfinsläktet (se d. o.). Phocaena communis,
tumlaren, har nosen kort och trubbig,
bröstfenorna tillspetsade, 25—26 tänder i
hvardera käkhalfvan, med sammantryckt bladformig
krona, samt å ryggfenan horntuberkler, hvilka
tydas som rester af ett hudskelett; näsöppningen
ligger långt bakåt. Färgen är ofvan svartaktig,
under hvitaktig; längd omkr. 1,50 m. Tumlaren,
som har en vidsträckt utbredning i norra delarna
af Atlantiska och Stilla oceanen, är det enda
hvaldjur, som kan sägas höra hemma i Sveriges
farvatten. Om våren vandrar den från Kattegatt
genom Öresund in i Östersjön, och under hösten
och början af vintern vandrar den ut igen. På
sina ställen vid de danska kusterna (Middelfart,
i Isefjord etc.) är den under dessa vandringar
föremål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
