- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
195-196

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häxeriprocesser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

paddor och därunder bevistat åtskilliga
samkväm. Det är dock ovisst, huruvida de
anklagade blefvo straffade med döden. Den första
säkert kända häxförbränningen egde rum 1275,
i Toulouse, hvarest en 60-årig kvinna måste
bestiga bålet, anklagad för att ha drifvit otukt
med satan. Under inkvisitionens skräckvälde
blef beskyllningen för häxeri en allt vanligare
utväg att på ett bekvämt sätt befria sig från
kättare, hvilka eljest ej kunde fällas. Genom
påfven Gregorius IX:s bulla af 1233 förklarades
häxförföljelserna för Gudi behagliga gärningar,
och upphetsningen ökades ytterligare genom nya
bullor, af 1317 och 1327. I rättegången mot
de siste tempelherrarna (början af 1300-talet)
tjänade beskyllningen för häxeri (ehuru mindre
vanlig, då det gällde män) till förevändning
att skicka dem på bålet och indraga deras
egendom. Äfven Jeanne d’Arc brändes som häxa,
1431. Det var emellertid först längre fram,
inemot reformationen, som häxförföljelserna togo
full fart, gynnade ej mindre af den sedeslöse
och vidskeplige Innocentius VIII, hvilken 1487
gaf sin påfliga sanktion åt brännandet af häxor,
än ock af de då öfverhandtagande förföljelserna
och grymheterna mot kyrkans fiender. En i den
tidens anda affattad kodex för häxväsendets
teori och praktik har man i J. Sprengers 1487
utgifna, sorgligt ryktbara skrift Malleus
maleficarum
("häxhammaren"). Där förordas
de samvetslösaste medel till de misstänktas
snärjande och fällande, såsom förfalskning af
protokollen o. d. Med ledning af denna urkund
bedrefvos häxförföljelserna systematiskt. Om
deras utsträckning kan man göra sig ett begrepp
däraf, att en enda kättardomare, Balthasar
Voss i Fulda, inom 19 år lät bränna 700 häxor
och trollkarlar; en annan, Remigius (slutet
af 1500-talet), lät på 16 år bränna 900 häxor,
hvilka han dock till sist själf, anklagad för
häxeri, måste följa på bålet. Det är betecknande
nog, att just kyrkofurstarna öfverbjödo hvarandra
i nitälskan mot häxeriet. Så brändes t. ex. i
stiftet Würzburg 1627–29 öfver 200 häxor, i
Strassburg 1615–35 ej mindre än 5,000. Äfven
i Schweiz, England, Skottland, Frankrike och
Spanien flammade bålen eller glödde häxtornen,
och tusentals offer skördades där. – Så djupt
rotadt var det onda, att århundraden förgingo,
utan att någon enda röst höjdes mot detsamma. Den
förste, som i någon mån lyckades göra sig hörd,
var Joh. Weier (omkr. 1560), lifmedikus hos
hertigen af Kleve. Men motpartiet hade genast
svar till hands, och t. o. m. konung Jakob I i
England och Skottland uppträdde till försvar för
häxförföljelserna. Med frimodighet angrep den
reformerte prästen Balthasar Bekker i Amsterdam
(1691) tron på en personlig djäfvul, i sin
"Betooverde weereld" (Den förtrollade världen),
och med afgjord framgång fortsattes hans verk
af Kr. Thomasius i "Lehrsätze von dem laster
der zauberei" (1707). I dessa mäns anda följde
sedan lagstiftningen först i Preussen (1721)
och sedan i andra länder. I 1734 års svenska
lag stadgas ännu stegel och bål för utöfvande af
trolldom. Det sista häxbålet i Tyskland tändes
1749, då en nunna från klostret Unterzell (nära
Würzburg) brändes, men ännu senare, 1782,
skedde en häxafrättning i Glarus, i Schweiz,
hvilken anses ha varit den sista.

I Sverige fick häxeriväsendet riktig fart först
under Karl XI:s regering, och häxafrättningar
bedrefvos där med lika fanatisk grymhet som i andra
länder. Första anledningen kom från Dalarna,
hvarest 1668 en åtta års flicka uppgafs jämte
andra barn blifvit bortförd till Blåkulla (se
d. o.). Snart spordes flera fall. Undersökning
inleddes mot alla misstänkta, och dessa nekade
ej att ha plägat umgänge med satan. En särskild
kommission tillsattes 1668 i Dalarna, som höll
rannsakning i Mora 14–20 aug. och dömde 17
personer till bålet. 148 barn afstraffades med
ris eller gatlopp. Men långt ifrån att stäfja
trolldomsraseriet gaf denna behandling endast
ökad fart åt detsamma, så mycket mer som folket
snart märkte, att de mera upplyste hade samma
tro. Med dödsdomarna utbredde sig det onda öfver
hela riket, och förgäfves utfärdade regeringen,
19 dec. 1669 bref till samtliga biskoparna
i landet med befallning att i kyrkorna låta
anropa Gud om bistånd mot djäfvulen. I de flesta
landskap bildades trolldomskommissioner, och
ensamt i Ångermanland blefvo inom 2 månader 71
för trolldom anklagade kvinnor afrättade. Men
ingenting hjälpte. Hela församlingar bönföllo
hos konungen om hjälp: "alla nätter blefvo barn
och äldre folk bortförda till satans boningar",
hette det. Förvånande är, att äfven de bildade i
så hög grad skattade åt vidskepelsen. En lektor
i Härnösand, J. Eurenius, inlämnade till 1676
års trolldomskommission en berättelse om,
huru han blifvit bortförd till Blåkulla, och
Stockholms konsistorium afgaf 13 mars s. å. ett
utlåtande, hvari det förklarade "ej allenast
barnens förande, utan ock de angifnes pakt
eller förbund med den orena anden för ostridiga
sanningar". Allmänt bekant är djäfvulens besök
hos två ledamöter af trolldomskommissionen i
Uppsala, den lärde professor C. Lundius och
assessor A. Stiernhöök, hvarom en berättelse
inlämnades till konungen. Först sedan den
upplyste Urban Hjärne, såsom medlem
af Stockholms kommissorialrätt, ifrat för
förnuftiga förklaringsgrunder, började fanatismen
vika. Bålen släcktes småningom, ehuru en och
annan gnista flammade länge nog. Den sista
häxa, som genom domslut aflifvades i Sverige,
var en 80-årig gumma, Anna Ersdotter, hvilken
halshöggs 15 juni 1704. Trolldomsvidskepelsen var
dock icke utrotad, utan blomstrade under hela
frihetstiden bland prästerskapet och allmogen
samt framträdde ännu på 1800-talet en och annan
gång. 1757 åtalades af elakhet några kvinnor i
Åls socken i Dalarna för trolldom och nödgades
genom tortyr att bekänna sig skyldiga. Genom
bemödanden af flera upplysta personer, framför
alla grefvinnan K. Ch. De la Gardie (se De la
Gardie 13
) åstadkoms en revision af domen,
som ledde till, att de anklagade frikändes och
att skadeersättning tillerkändes dem, oaktadt
åtskilliga medlemmar af prästeståndet, med
ärkebiskop Troilius i spetsen, vid 1760–62 års
riksdag arbetade för domens stadfästande. Först
1779 afskaffades dödsstraffet för trolldom. Om
häxeriväsendet i Dalarna under 1800-talet se
Blåkulla.

Rörande häxeriväsendets ursprung och art har
man frestat åtskilliga förklaringar. Sannolikast
har föreställningen om häxor och blåkullafärder
sin grund i en af okunnighet och fanatism
gynnad sjuklig religiös upphetsning, ett slags
andlig smitta, djäfvulsmani (jämförlig med
själfmordsmani, barnkorstågen, predikosjukan
o. d.). Möjligen bidrogo äfven sagor och sägner
om nattliga sammankomster, sådana t. ex. som
efter kristendomens införande firades af de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free