- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
201-202

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höckert, Johan Fredrik - Höder - Höedt [hött], Frederik Ludvig - Höegh [hög], adelssläkt. Se Hög - Höegh [hög], Ove Guldberg - Höegh-Guldberg - Höfdard - Höfdingboll - Höfeber

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef ord. professor vid akademien 1864, lämnade
teckningar (äfven politiska karikatyrer) till ”Ny
illustrerad tidning”, var konstnärligt biträde åt
kungliga teaterns direktion och upptogs dessutom
i för hans arbete störande grad af stockholmskt
sällskapslif. Han målade också på denna tid några
smärre taflor, kostymstycket Bellman i Sergels ateljé
(1864), Gudmors besök (Dalmotiv, 1866), Svensk
krigare från 1600-talet
(i statens ego, deponerad
i Uppsala universitetshus), Dans i Delsbo (1865,
ofullbordad, Nationalmuseum). På utställningen i
Stockholm 1866 var H. på ett glänsande sätt
representerad, i främsta rummet af ”Lappgudstjänsten”,
som franska staten utlånat, och af ”Slottsbranden”
(se plansch), som konstnären själf ej ansåg fullt
afslutad – han hade ämnat göra smärre ändringar
på figurerna. Taflans ofullbordade skick blef orsak
till, att statens inköpsnämnd – likväl med ringa
majoritet – afböjde dess förvärfvande för Nationalmuseum.
Mästaren erhöll likväl en af utställningens
sex guldmedaljer. ”Slottsbranden” blef 1883 med
sammanskjutna medel inköpt från H:s arfvingar och
skänkt till Nationalmuseum. H. är därstädes och
på Göteborgs museum representerad äfven af intressanta
teckningar. – Nationalmuseum eger ett 30-tal
storstilade figurstudier till ”Slottsbranden”,
Lappkåtan m. fl.

H. var sin tids ypperste svenske målare. Han
var först och sist färgkonstnär, en spirituell virtuos
i det måleriska föredraget. Hans bästa verk ha en
gyllene kolorit och ett raffineradt behandlingssätt,
sådant ingen af hans samtida bland landsmännen
egde. ”Slottsbranden” är i koloristisk hållning ett
af det svenska måleriets mest geniala verk. Det är
som målning det intresserar, som historisk skildring
har det däremot mindre att säga. H. var ingen
djup natur, de porträtt han utförde äro tämligen
svaga, och då han valde historiska ämnen, upptogs
han uteslutande af deras måleriska möjligheter. I
hans lapplandstaflor spelar framställandet af
folkkaraktären ingen roll. Lappgudstjänsten karakteriserades
af franska kritiker som fransk konst –
påverkad af Delacroix och Couture –, den var målad
med ledning af ett par små skisser, som summariskt
angåfvo totaleffekten, och efter parismodeller,
iklädda lappdräkter. Han är företrädesvis lyriker,
hans mest omedelbara målningar ha vid sidan af
utförandets raffinemang en färgernas och
stämningens lyrik, som är äkta och betagande (exempelvis
Kullan vid spiseln och Den lappländska
brudfärden). Hans betydelse blef den, att han lärde
sina landsmän, att färgens uppgift i en målning ej
endast är att kolorera teckningen. Jfr G. Nordensvan,
”Svensk konst och svenska konstnärer” (1892)
och H. Wieselgrens text till Sveriges allmänna
konstförenings årsskrift 1899.
G–g N.

Höder (isl. Hǫðr), nord. myt., en af asagudarna
(se Asar och Balder). Namnet betyder
”kamp”, ”strid”. Jämförelser mellan den nordiska
berättelsen om Balder och H. samt främmande
folkslags liknande myter ha blifvit gjorda; så har man
erinrat t. ex. om den gode Osiris, som dödades af
sin broder Tyfon, om Adonismyten och flera andra,
som i enskilda drag påminna om den nordiska
gudasagan.
Th. W.*

Höedt [hött], Frederik Ludvig, dansk
skådespelare, f. 13 febr. 1820, d. 22 mars 1885,
blef student 1836 och utgaf 1845–54 tre samlingar
Lyriske digte (utg. tills. 1856) samt några ypperliga
öfv. af franska skådespel (bl. a. ”Embedsiver”,
1849, 3:e uppl. 1894). 1851 uppträdde
han på k. teatern som Hamlet med ovanlig
framgång och vann sedermera äfven i lustspel mycket
bifall, men fick också skarp kritik, därför att han
i sin konst sträfvade att genomföra en strängare
naturalism, än man dittills hade lärt känna. 1855
lämnade han k. teatern till följd af stridigheter
med dess direktör J. L. Heiberg och öfvergick till
ett enskildt skådespelarsällskap. 1856 återvände
han väl till k. teatern, men upphörde att spela
redan efter ett års förlopp. Däremot var han 1856–76
elevinstruktör och 1858–64 dessutom
scenisk instruktör och visade i bägge befattningarna
stor duglighet, men ej uthållighet nog att
invänta sina idéers seger. 1859 fick han titeln
professor.
E. Ebg.

Höegh [hög], adelssläkt. Se Hög.

Höegh [hög], Ove Guldberg, norsk läkare, f. 23
april 1814 i Grue socken i Solör (Hedemarkens
amt), d. 7 febr. 1863 i Kristiania, blef
student 1833, tog medicinsk examen 1840 och
praktiserade som läkare i Finnmarken till 1854,
då han blef öfverläkare vid Keitgjerdets
vårdanstalt för spetälska, i närheten af
Trondhjem. Som representant för Finnmarkens
amt väckte han vid 1854 års storting förslag
till lag om hälsovårdskommissioner längs Norges
kust, hvilken lag sedermera blef gällande för
hela landet. I samma riktning sökte han verka
äfven genom skrifter. Han författade nämligen
arbetet Sundhedspleien i almueskolerne (1863)
och utgaf den populära tidskriften ”Folkets helse”.
O. A. Ö.

Höegh-Guldberg [hög-], dansk adelssläkt. Se Guldberg.

Höfdare, mek. Se Spikhammare.

Höfdingboll. Se Bollspel, sp. 1031–32.

Höfeber, Höastma, Hösnufva,
Sommarkatarr l. Bostocks sjukdom, Catarrhus
æstivus
, med., en först af engelske läkaren Bostock
(1819) upptäckt, sedermera i England och Amerika
och därefter i alla gräsrika trakter, vanligen
samtidigt med första eller andra höskörden iakttagen
egendomlig katarral affektion af näsans, ögonens,
svalgets, strupens och luftrörens slemhinnor. Landtfolk,
som sysselsätter sig med höbärgning, angripes
egendomligt nog sällan af sjukdomen, ofta
däremot personer ur de icke kroppsarbetande
klasserna, särskildt sådana, som syssla med intellektuellt
arbete. Ärftligheten spelar ock en viss roll;
sjukdomen uppträder vanligen i den yngre medelåldern,
och männen synas mera disponerade för densamma
än kvinnorna. Att sjukdomen stod i något samband
med gräsens blomningstid var från början klart.
Angående dess egentliga orsak ha under tidernas
lopp flera hypoteser framkastats, på senare tid
naturligtvis äfven, att den skulle framkallas af en
bakteriesmitta. Senare forskningar ha dock ådagalagt,
att det i luften kringsväfvande frömjölet
eller pollenkornen af åtskilliga blommande växter,
i synnerhet gräsarter, cerealia, t. ex. råg, äro
den egentliga orsaken och att olika individers
mottaglighet är högst olika. Dunbar har emellertid
visat, att förutom den mekaniska retningen
af pollenkornen på slemhinnan fordras för
sjukdomens framkallande ett hos kornen förefintligt gift,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:27 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free