Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fritt, med bestämda plikter och rättigheter,
hvadan det hos oss allmänna begreppet om en
paria till största delen hvilar på oriktiga
förutsättningar.
13) Den i en mängd underafdelningar
sönderfallande handtverkskasten visar öfver hela
I. en tämligen enhetlig typ och torde vara att
härleda från urgammal blandning mellan vaiçya
och çudra.
14) Sist komma de orena, främmande, mer
eller mindre rättslösa helotkasterna (paria
enligt ordets hos oss vanliga betydelse).
Bland jaterna och rajputerna i Punjab och
Sind finnas två sådana helotkaster,
tschura (daglönare) och tschangar (fiskare).
I Deccan räknas hit paller (lifegna),
sakkili (skomakare) och totti
(renhållningshjon). I många trakter anses
äfven urinvånarstammarna (kolh-folken o.
a.), liksom äfven européer, kristna och
parser, som orena kaster, hvilket de
dock från strängt bramansk synpunkt
icke äro, emedan de h. o. h. stå utom den
indiska samhällsordningen. Emellertid är
hvarje dylik sammanfattning mer eller mindre
konstruktiv; de kastbildande grunderna äro
så mångfaldiga och olikartade, och kasterna
själfva bilda ett så brokigt konglomerat,
att hvarje försök till systematisering blir
mer eller mindre missvisande. Jfr Senart,
"Les castes dans l’Inde" (1896) och där
citerad litt. samt Johansson, "Det moderna
kastväsendet i Indien" (i "Ymer" 1898)
och "Till frågan om det indiska
kastväsendets ursprung" (i "Nord. tidskr.",
1898). Om Indiens befolkningsförhållanden
jfr bl. a. P. Vidal de la Blache, "Le
peuple de l’Inde d’après la série de
recensements" (i "Annales de géographie", 1906).
H. A. (K. F. J.)
Materiell kultur. – Jordbruket har
från äldsta tider varit invånarnas uti
I. hufvudnäring. Af I:s hela areal (utom läns-
och tributstaterna), 231,8 mill. har, voro
1906–07 85,61 mill. har odlade, 15,97 mill. lågo
i träde, 42,68 mill. voro obrukad, men odlingsbar
jord, 32,7 mill. upptagna af skog och 54,86
mill. har voro odugliga för odling. I norra
I. eges jorden mest af stora jordegare, som
utarrendera den åt förpaktare, i mellersta och
södra I. äro bönderna själfva egare af jorden,
i Madras förekomma båda klasserna. Af hela
befolkningen lefva 191,7 mill. af jordbruk,
hvaraf 88,3 mill. såsom jordbruksarbetare. Ehuru
jordbruket således bildar landets hufvudnäring,
bedrifves det med olika framgång och på olika
sätt i skilda provinser. Öfverallt finner man
samma ihärdiga flit, och generationers ärfda
erfarenhet har lärt odlaren att lämpa sina enkla
metoder efter särskilda omständigheter. För
bevattningen ha genom infödingarnas tålamod
och skarpsinne utförts storartade arbeten. Den
redan 1854 färdiga Gangeskanalen bevattnade
1903 omkr. 3,500 kvkm.; andra stora kanalsystem
ha anlagts i Punjab, vid Godavari, Kistna och
Kaveri. Inalles bevattnades på detta sätt 1907
nära 90,000 kvkm. Gödsling nyttjas för mera
värdefulla skördar, där den kan vara fördelaktig,
men fattigdom, ej okunnighet, inskränker ofta
användningen däraf. Växelbruk är ej allmänt
infördt, men i praktiken är det väl kändt, att en
fortlöpande följd af skördar ej kan tagas från
samma fält, och fördelen af trädesbruk inses
allmänt. Man tager vanligen två, stundom tre
skördar om året, men icke nödvändigt eller ens
vanligen från samma fält. I bördighet och förmåga
att kvarhålla fuktigheten under ett torrt år
kan ingen jord i världen öfverträffa den
"svarta bomullsjorden" i Deccan. – Om man
undantager floddeltorna och den långa västra
kusten, odlas ris endast undantagsvis i hela
det öfriga landet; men där ris växer, är det
också det enda sädesslaget. 1906–07 upptogos
29,41 mill. har af ris (mest i Bengalen, Burma
och Madras), 10 mill. har af hvete (Punjab, Agra
och Oudh, Centralprovinserna), 38,57 mill. har af
andra sädesslag och baljväxter (Agra och Oudh,
Madras, Bombay, Bengalen, Punjab), 983,000 har
af sockerrör (Agra och Oudh, Bengalen, Punjab),
5,5 mill. har af bomull (Bombay, Berar, Madras,
Haidarabad, Agra och Oudh), och denna areal
växer årligen, 5,6 mill. har med oljeväxter
(Bengalen, Madras, Centralprovinserna, Bombay),
179,400 har af indigo (Bengalen, Madras, Agra och
Oudh), 403,700 har af tobak (Bengalen, Madras),
202,160 har af te (Östra Bengalen och Assam),
38,300 har af kaffe (Coorg och Madras). Utom
bomull odlades andra fiberväxter på 1,68
mill. har, hvaraf jute (nästan uteslutande
i Bengalen) på 1,4 mill. har. Dessutom odlas
vallmo (till opium) i vissa delar af Bengalen
samt Agra och Oudh (regeringsmonopol) samt under
samma villkor i Rajputana och Central-Indien,
kinabarkträdet (Madras), potatis (Assam)
m. m. – I det hela står jordbruket lågt
till följd af folkets fattigdom. Än lägre
står boskapsskötseln. Nötkreaturen höra
till zeburasen eller äro bufflar, men
djuren vanvårdas trots hinduens vördnad för
kon. Hästarna äro dåliga, men man söker nu genom
import förbättra rasen. Fåren äro likaledes
af ringa värde; svin användas endast af de
lägsta kasterna. Silkesodlingen är stadd i
tillbakagång. – I ett land, som är så tätt
befolkadt och där kommunikationerna äro så
bristfälliga som uti I., måste de olyckor,
som torka, flod, gräshoppor och krig förorsaka
på skörden, åstadkomma stor skada. Uti I. är
torka eller en otillräcklig regnmängd förnämsta
orsaken till hungersnöd, och i endast få
trakter är man tryggad mot detta onda. Dessa
äro västra kusten från Bombay till Kap Comorin
samt deltalandskapen vid Bengaliska viken,
hvarest den årliga regnmängden sällan, om
någonsin, är mindre än 2,5 m. och där konstgjord
bevattning och hungersnöd äro lika okända. Hela
det öfriga I. är blottställdt för torka och,
där ej bevattning medelst kanaler och floder
kan förekomma den, hungersnöd, i synnerhet
om torkan fortfar flera år. Nedre Bengalen
och Oudh erhålla fuktighet lika mycket genom
flodernas öfversvämning som genom regn, Sind
genom kanaler, som fyllas af Indus. Punjab
och United provinces äro beroende af brunnar,
Deccan af cisterner och vattenreservoarer; men
har regn uteblifvit en följd af år, måste dessa
med konst åstadkomna förråd snart tryta. Den
vidsträcktaste och långvarigaste hungersnöd, af
hvilken I. hittills lidit, var den, som 1876–78
hemsökte hela landet, med undantag af Bengalen,
Assam och Burma, och som beräknas ha bragt 5 1/4
mill. människor om lifvet och kostade regeringen
omkr. 200 mill. kr. utom den indirekta förlusten
af inkomster. Hungersnöden 1899–1900 drabbade
81 mill. människor.
Mineralrikedomen är högst betydlig, men
bergsbruket står dock lågt. Guld vaskerier,
finnas mångenstädes, men lämna föga afkastning;
däremot har behållningen af guldgrufvorna i södra
I. (i Wainad vid Nilgiri och Kolar i Mysore)
och Burma årligen ökats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
