Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inge, svenska konungar - Inge 1. I. den älder - Inge 2. I. den yngre - Inge, norska konungar - Inge 1. I. Krokrygg - Inge 2. I. - Inge 3. I. Baardssön - Inge, William Ralph - Ingeborg, astron. en småplanet - Ingeborg, gammalt nordiskt nan - Ingeborg 1. I. Se Hjalmar - Ingeborg 2. I. Se Aslög - Ingeborg 3. I. hjältinnan i Fritiof saga - Ingeborg, svenska prinsessor - Ingeborg 1. I. konung Erik Knutssons dotter - Ingeborg 2. I. konung Valdemar Birgerssons dotter - Ingeborg 3. I. Magnus Ladulås dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som enligt tillägget till Hervararsagan
bortdrefs från svearnas ting för en liknande
vägran - se om denna episod art. Blot-Sven –
är osäkert. Enligt Hervararsagans tillägg skall
I. efter "vräkningen" dragit sig undan till
Västergötland, men efter tre vintrar återkommit,
dräpt sin svåger Sven och återtagit regeringen. I
ett till honom ställdt bref från påfven Gregorius
VII af år 1080 kallas I. "svearnas konung", och i
ett senare bref, troligen från år 1081, benämnas
han och brodern Halsten "västgötarnas konungar",
men från dessa olika titulaturer kunna svårligen
några säkra slutsatser dragas rörande omfånget
af I:s maktområde vid tidpunkten för de båda
brefven, som handla om kristendomens spridning i
landet och påfvens kraf på erläggande af tionde
från I:s och Halstens rike. Enligt Snorre kom
I. i fejd med konung Magnus Barfot i Norge,
men ingick fred vid ett möte mellan Nordens
tre konungar (I., Magnus och Erik Ejegod af
Danmark) i Kunghäll 1101, hvarvid han gaf sin
dotter Margareta ("Fredkulla") till hustru åt
Magnus. I:s dödsår är okändt. Västgötalagens
kungalängd säger om honom, att han "styrde
Sverige med manhaftighet och bröt aldrig den
lag, som var förkunnad och antagen i hvarje
landskap". I. uppgifves ha haft en son Ragnvald
(hvilken lär ha dött före fadern och var far
till Ingrid, som blef gift först med den danske
prinsen Henrik Skatelar och sedan med norske
konungen Harald Gille) och tre döttrar: Kristina,
gift med furst Mstislav i Ryssland, Margareta,
gift först med Magnus Barfot af Norge och sedan
med danske konungen Nils Svensson, samt Katarina,
gift med Erik Ejegods sonson Björn Järnsida.
2. I. den yngre, den föregåendes brorson och
(troligen yngre) son till konung Halsten,
efterträdde jämte sin broder Filip (se
d. o.) I. d. ä. vid dennes frånfälle. Efter
sin broders död (1118) var I. ensam
konung. I:s eget dödsår är okändt; enligt
västgötalagens kungalängd blef han "förgjord
med ond dryck i Östergötland". Man vet ej,
om I. var i lifvet, då norske konungen Sigurd
Jorsalafare 1123 företog sitt härnadståg till
Kalmartrakten. Med I. utdog den stenkilska
konungaätten på manssidan. I. uppgifves ha
varit gift med Ulfhild, norrmannen Haakon
Finssöns dotter, som sedan äktade först danske
konungen Nils Svensson och därefter konung
Sverker d. ä. i Sverige, men uppgifterna om
Ulfhilds äktenskap anses ej fullständigt säkra.
1–2. V. S–g.
Inge, norska konungar.
1. I. Krokrygg, son af konung Harald Gille
och drottning Ingrid (svenske konungen Inge
d. ä:s sondotter), blef vid faderns död (1136),
ehuru knappt två år gammal, vald till konung
på Borgarting (södra Norge), under det att
trönderna på Frostating korade hans broder
Sigurd. En äldre broder, Eystein, som var född i
Skottland, kom först sex år därefter till Norge
och fick sin andel i riket. Under brödernas
minderårighet förde landets mäktigaste höfdingar
regeringen; vid I:s sida stodo Thjostolf
Aalesön samt därefter Gregorius Dagssön och
Erling Skakke. Sedan Magnus Blinde och Harald
Gilles baneman Sigurd Slembe fallit i sjöslaget
vid Holmengrå (1139), rådde fred i landet under
brödernas uppväxt. Sedan slöto sig Sigurd och Eystein
tillsammans för att störta den svage och puckelryggige
I. från tronen. Men denne stöddes af de ofvannämnde
höfdingarna, och i striden mot dem stupade
Sigurd (1155) och Eystein (1157). Deras män
fortsatte emellertid fejden samt valde Sigurds
son, Håkan Herdebred, till konung. Så länge
Gregorius Dagssön stod i spetsen för I:s här,
gick det denne väl; men sedan Gregorius fallit
(1161), vände sig lyckan. Några veckor efter
hans död stupade I. i ett slag på isen utanför
Oslo. Sagorna berömma I. för klokhet, ädelmod,
vänsällhet och trofasthet. Under hans och
hans bröders regeringstid upprättades (1152)
ärkebiskopsstolen i Nidaros (Trondhjem).
2. I., konung öfver baglerna, uppgafs af
dem vara son till Sverres motkonung Magnus
Erlingsson; men baglernas motståndare,
birkebeinarna, sade, att han var dansk och
egentligen hette Torgils Tufuskit. I. utsågs
till konung 1196 på Borgarting (södra Norge)
och 1198 på Öreting (norra Norge), medan konung
Sverre vistades på annat håll i landet. Efter
nederlaget på Strindsjön i närheten af Trondhjem
(1199) och förlusten af Tönsberg bröts baglernas
makt för en tid. I. flydde till Oplandene,
men blef på Helge-ö i sjön Mjösen öfverfallen
och mördad af bönderna (hösten 1202).
3. I. Baardssön, f. 1185, var son till konung Sverres
syster Cecilia och den mäktige höfdingen Baard Guthormssön på
Rein (vid Trondhjemsfjorden). Då den unge
konung Guthorm Sigurdsson dog (1204), korade
birkebeinarna I. till konung, dock skulle hans
äldre halfbroder Håkan Galen, Folkvid lagmans
och Cecilias son, dela makten med honom samt vara
anförare för hirden och hären. Ända till 1208
måste I. kämpa mot baglerna, då deras konung
Filip Simonsson ingick försoning med honom.
I. var mycket afhållen af folket, men sjuklig
och klen. Han dog i Nidaros (Trondhjem) 1217
och fick det vittnesbördet om sig, att "ej
hade sedan Sigurd Jorsalafares dagar någon
konung varit mildare mot landets allmoge".
1–3. O. A. O.
Inge [ing], William Ralph, engelsk teolog,
f. 1860, professor i Cambridge 1907, är förkämpe
för en logisk idealism och nyplatonsk mystik
gentemot de moderna riktningar i teologi och
filosofi, som häfda den andliga och religiösa
kunskapens karaktär af värdeomdöme och som
betona personlighetens och viljans betydelse
för denna kunskap (ritschlianism, aktivism,
pragmatism, modernism m. fl.). I. har
utgifvit bl. a. Christian mysticism
(1899), Faith and knowledge (1904),
Personal idealism and mysticism (1907).
N. S.
Ingeborg, astron., en af småplaneterna.
Ingeborg, gammalt nordiskt namn, som burits af
många i sagorna frejdade kvinnor, bland hvilka må
nämnas: 1. I., Uppsalakonungen Yngves dotter. Se
Hjalmar. – 2. I., Uppsalakonungen Östen Beles
dotter. Se Aslög. – 3. I., norske konungen Beles
dotter, hjältinnan i Fritiofs saga (se d. o.).
Th. W.*
Ingeborg, svenska prinsessor: 1. I., konung
Erik Knutssons dotter, d. 1254, blef 1236
gifven till äkta åt Birger Magnusson, den
sedermera så ryktbare riksjarlen, och blef
genom honom stammoder för den kungliga grenen
af Folkungaätten. Se Birger, sp. 4.44. –
2. I., konung Valdemar Birgerssons dotter, den
föregåendes sondotter, blef i Lödöse i dec. 1275
förmäld med grefve Gerhard II af Holstein. – 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
