- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
921-922

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

buro ett dylikt plagg som ett slags
ordensdräkt. Redan hos Muhammed fanns under en
särskild period af hans lif en viss benägenhet
för grubbel och späkningar, och detta
asketiska drag fick ökad näring, då hans
anhängare eröfrade de angränsande länderna
och därigenom kommo i beröring med kristna,
bland hvilka dylika asketiska tendenser sedan
gammalt voro vanliga. Med klosterinstitutionen
och munklifvet blefvo araberna sålunda bekanta
på ett mycket tidigt stadium, och den förste,
som bar namnet sufi, skall ha varit Abu Haschim
(d. 767). Med denna mystiska riktning förbundo
sig sedermera hvarjehanda panteistiska idéer,
som härstammade från buddismen, och ehuru en
dylik panteistisk åskådning är fullkomligt
främmande för den ursprungliga islam med
dess stränga monoteism, vann snart sufismen
allmännare spridning, i synnerhet i Persien. Här
gaf den sig uttryck dels i flera sekteriska
rörelser, dels i en högst betydande poetisk och
spekulativ produktion, och många af de allra
mest bekante persiske författarna voro sufis,
t. ex. Attar, Djelal ed-din Rumi och Hafiz. Att
i mystisk kärlek till Gud tillintetgöra
sig själf genom oaflåtlig kontemplation
(murakaba = sanskr. dhyana) och genom denna
tillintetgörelse (fana` = sanskr. nirvana)
upplösas i Gud (ittihad, tauh’id) blef sufismens
slutliga mål. Vid sidan af den strängaste askes
och den djupsinnigaste spekulation frodades
dock de gröfsta bedrägerier och den vildaste
fanatism; och trots sufismens andel i den
persiska litteraturens rika blomstring är
det obestridligt, att denna riktning med sitt
egendomliga munkväsen (jfr Dervisch) gjort
islam mera skada än gagn. – Österlänningen är
af naturen i hög grad vidskeplig och låter lätt
narra sig af en listig bedragare, som uppträder
under religiositetens täckmantel. Också har det
i alla tider varit godt om religiösa bedragare
och äfventyrliga undergörare, som ansetts för
heliga och efter sin död blifvit föremål för
vidskeplig dyrkan, och de muhammedanska helgonens
verkliga eller föregifna grafvar ha alltid varit
mycket populära som vallfartsorter. Omkr. midten
af 1700-talet uppstod emellertid en kraftig
reaktion mot dylik helgondyrkan. Denna nya
rörelse utgick från Nedjd, det inre Arabien,
där Abd el-wahhab uppträdde som stiftare af en
puritansk sekt, hvilken efter honom benämndes
wahhabiter. Dessa sökte återställa islams lära
i dess ursprungliga renhet, opponerade sig mot
den öfverdrifna dyrkan, som egnades Muhammeds
person, hans namn, hans födelsestad och hans
graf, fördömde helgondyrkan som afguderi
och ogillade användningen af sidenkläder och
rosenkransar och bruket af tobak. I det inre
Arabien grundade Abd el-wahhabs anhängare ett
mäktigt rike, och därifrån drogo wahhabiterna
sedan ut på plundringståg. 1803 eröfrades Mekka
och Medina, och först 1812–13 kunde Muhammed
Ali återtaga de båda heliga städerna. Det
dröjde dock ända till 1818, innan egypterna
lyckades i grund slå den wahhabitiska hären,
men knappt hade de segrande trupperna lämnat
landet, förrän wahhabiterna började hämta nya
krafter, ehuru de aldrig återfingo sin forna
betydelse. Ännu i dag härska wahhabiterna öfver
större delen af Central-Arabien. – De viktigaste
moderna islamitiska sekterna äro babismen
i Persien (se Babi) och Ahmedija i
Pendjab. Anhängarna af den senare åsikten
tro, att Kristus lyckats fly från Jerusalem
och ligger begrafven i Srinagar i Indien,
och identifiera sin profet Mirza Gulam
Ahmed
både med Messias och muhammedanismens
mahdi. Denne Ahmed stöder sig både på gamla
och nya testamentet, koranen och traditionen,
och hans lära skall f. n. räkna omkr. 70,000
anhängare.

Sammanlagda antalet muhammedaner anses i våra
dagar uppgå till omkr. 200 mill. Öfvervägande
muhammedanska länder äro i Asien: Arabien,
Syrien, Asiatiska Turkiet, Persien, Afganistan,
Belutsjistan, Turkestan samt Ostindiska öarna
och i Afrika: Marokko, Algeriet, Tunisien,
Tripolis, Egypten, Sahara, Nubien, Sudan och Öfre
Guinea. Därjämte eger islam många bekännare
i Kina, Sibirien och Kaukasusländerna, på
Östra och Västra indiska halfön, i Abessinien,
Ekvatorial-Afrika, äfvensom på Madagaskar och
andra öar i Indiska oceanen samt inom Europa i
Turkiet och, till mindre antal, Ryssland.

Man kan svårligen undgå att i två afseenden
tillerkänna islam ett afgjordt företräde framför
andra religionsformer. För det första är
det muhammedanska gudsbegreppet så enkelt och
lättfattligt, att det kan fattas äfven af den
mest obildade, och häri har man otvifvelaktigt
att söka en af hufvudorsakerna till islams
framgångar, och för det andra skänker den
fatalistiska öfvertygelsen, att ingen kan undgå
hvad som på förhand bestämts, muhammedanen ett
lugn och en värdighet i det yttre uppträdandet,
som erkännes af alla, som längre tid vistats i
muhammedanska länder. De betänkligaste bristerna
hos islam äro dels ringaktningen för kvinnan
och det härmed sammanhängande månggiftet, dels
den blinda auktoritetstron, som alltid utgjort
ett oöfvervinneligt hinder för ett varaktigt
framåtskridande. Islam har dock djupt ingripit
i mänsklighetens utveckling. Ej så få obildade
naturfolk ha denna religion att tacka för sina
första steg på civilisationens bana, och i
synnerhet i Afrika, där kristendomen aldrig
påträffat någon synnerligen gynnsam jordmån,
medan muhammedanismen gör den ena eröfringen
efter den andra, betecknar islams utbredande
bland de hedniska folken, ett afgjordt framsteg.

I våra dagar har den intima beröringen med den
moderna europeiska kulturen gifvit upphof åt
en ny rationalistisk strömning, som hittills
hufvudsakligen framträdt i Indien och redan
framkallat en ganska rikhaltig litteratur på
engelska och de moderna indiska språken. De
främste representanterna för dessa "moderna
mutaziliter" äro Sejjid Amir Ali och Sejjid
Ahmed Chan Behadur. För öfrigt tyckas de
muhammedanska staterna f. n. befinna sig
i en afmattningsperiod, om ock åtskilliga
tecken tyda därpå, att den gamla hänförelsen
ingalunda slocknat, och skulle den islamitiska
fanatismen ännu en gång på allvar flamma upp mot
"de otrogne", torde kristenheten få bereda sig
på att möta en fruktansvärd motståndare.

På den vetenskapliga och sköna litteraturens
område har islam, särskildt under medeltiden,
intagit ett mycket framstående rum (se Arabiska
litteraturen
, Persiska litteraturen och
Turkiska litteraturen). Till följd af en i den
muhammedanska traditionen bevarad bestämmelse,
hvilken varnar för afbildningar af människor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free