Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftertryck åt sitt ord. Italienarnas
frihetssträfvanden fingo från 1831 en väsentligen
ny riktning: enhetstanken trädde i förgrunden,
och patrioterna satte sitt hopp endast till egna
krafter. Men mycken splittring rådde mellan dem,
som arbetade för I:s enhet. Den glödande, men
opraktiske Giuseppe Mazzini och det af honom 1831
stiftade hemliga sällskapet "Det unga I." önskade
förena I. till en demokratisk republik. Andra
hyllade Vincenzo Giobertis åsikt, att påfven
skulle ställas i spetsen för ett italienskt
statsförbund. Åtskilliga, med Cesare Balbo i
spetsen, sågo i konungen af Sardinien den, som
kunde åstadkomma I:s enhet. Massimo d’Azeglio
angrep prästväldet i Kyrkostaten. Så börjar den
period i Italiens historia, som plägar kallas
il risorgimento (återuppståndelsen).
Ovisst kunde till en tid synas, hvilken furste
ledningen skulle tillfalla. På påfvestolen
uppsteg nämligen 1846 en man, Pius IX
(d. 1878), som ansågs och i början äfven
visade sig som en vän både af enhets- och
frihetssträvandena och som hastigt blef I:s
populäraste man. Sardiniens konung, Karl Albert
(1831–49), var visserligen för sin nödtvungna
eftergifvenhet för Österrike föga omtyckt,
men hade skapat en krigsduglig här på 60,000
man, som satte honom i stånd att uppträda
som "Italiens svärd". Enhetstankens första
praktiska uttryck i I. var ett mellan Sardinien,
Kyrkostaten och Toscana 1847 träffadt aftal
om bildandet af en tullförening, ett aftal,
som också genast förmådde Österrike att öka
sin italienska armé. Den nationella rörelsen i
norra och mellersta I. väckte genklang hos södra
I:s befolkning, och i jan. 1848 utbröt öppet
uppror på Sicilien. Konung Ferdinand II måste
fly till Neapel och oktrojera en författning
(i febr.), som dock icke tillfredsställde
sicilianerna. Medan neapolitanerna förblefvo
lugna, förklarade dessa konungen afsatt. Hastigt
spred sig revolutionen öfver till halfön. Karl
Albert utfärdade en grundlag för Sardinien
(4 mars), Leopold II för Toscana (i febr.) och
påfven för Kyrkostaten (14 mars), hvaremot de
hatade furstarna af Parma och Modena måste
i största hast lämna sina länder. De starka
militärbesättningarna i Lombardiet-Venezia
afskräckte väl till en tid de hårdt förtryckte
invånarna från att resa sig, men underrättelsen
om marsrevolutionens utbrott i Wien gaf mod. 18
mars reste sig Milano och tvang genom fem dagars
strid general Radetzky att utrymma staden, och
exemplet följdes af hela Lombardiet-Venezia. I
Venezia utropades republiken och tillsattes en
provisorisk styrelse under ledning af advokaten
Manin. 25 mars ryckte Karl Alberts armé in
i Lombardiet och intog fästningen Peschiera
(31 maj), understödd af förbundstrupper från
Parma, Toscana, Kyrkostaten och Neapel, hvarefter
Lombardiets och Venezias förening med Sardinien
proklamerades. Men den lyckligt började striden
fick icke en motsvarande utgång. Redan i maj
skedde en motrevolution i Neapel, som hade
till följd, att de neapolitanska hjälptrupperna
återkallades. Därigenom försvagades Karl Alberts
armé och blef 25 juli i grund slagen af Radetzkys
öfverlägsna här, vid Custozza, hvarpå Karl
Albert nödgades ingå vapenstillestånd i Vigevano
(9 aug.) och draga sig tillbaka till sitt
eget land. Andra motgångar för frihetspartiet
vållades af dess politiska oförstånd. Ej nöjda
med konstitutionellt-monarkiska författningar,
sökte republikanerna, som egde sin styrka i de
stora städerna, särskildt Genua, Milano, Rom,
Livorno och Neapel, införa det republikanska
statsskicket i de italienska staterna och
framkallade därigenom en söndring inom
frihetspartiet, som påskyndade reaktionens
seger. Det radikala partiet i Neapel
tillställde 15 maj 1848 ett gatuupplopp,
som hade till följd, att konungen återfick
öfverhanden; 1849 afskaffades faktiskt den nya
författningen. Konung Ferdinand blef därefter
i tillfälle att bekämpa Sicilien, som i april
och maj 1849 tvangs till underkastelse. I Rom
uppstod tidigt strid mellan påfven och folket
till följd af påfvens vägran att förklara
Österrike krig, ministern Rossi mördades 15
nov. 1848, och 24 nov. fann Pius IX för godt att
fly från Rom till Gaëta. De radikale, med Mazzini
i spetsen, kommo till makten i Rom och inkallade
en konstituerande församling, som 9 febr. 1849
utropade republiken. Få dagar senare utropades
republiken äfven i Florens. I mars pröfvade
Karl Albert åter vapenlyckan; men den sardinska
hären blef vid Novara 23 mars fullständigt
upprifven, och följande natt nedlade Karl
Albert kronan till förmån för sin son, Viktor
Emanuel II (1849–78), för att därigenom under
västmakternas skydd bereda sitt land billigare
fredsvillkor. Nu följde en allmän reaktion. I
Toscana funno de moderate ställningen olidlig
och genomdrefvo storhertigens återkallande
(12 april); med österrikiska truppers hjälp
återställde denne ordningen i landet, hvarefter
1848 års författning afskaffades (formellt
först 1852). I Kyrkostaten inryckte på påfvens
begäran franska, österrikiska och neapolitanska
trupper och kväfde inom kort rörelsen där: Rom
föll för en fransk här under Oudinot efter ett
tappert försvar af Giuseppe Garibaldi (3 juli
1849). Påfvens världsliga makt återställdes
under skydd af franska vapen, men ej 1848 års
konstitution. Kort därefter (i aug. 1849)
kufvades upproret i Lombardiet-Venezia af
"Brescias hyena", general Haynau; sist gaf
sig Venezia (22 aug.). 6 aug. hade Sardiniens
nye konung, Viktor Emanuel, slutit fred med
Österrike i Milano på jämförelsevis billiga
villkor. Österrikiska bajonetter försvarade
reaktionen i norra I., franska i Kyrkostaten,
och i söder gjorde sig Ferdinand ("konung Bomba")
allmänt afskydd för sitt tyranni.
Det goda medförde emellertid frihetspartiets
nederlag 1849, att det öfvertygade italienarna
om opraktiskheten i Mazzinis och republikanernas
politiska program. Gamla radikala, sådana som
Garibaldi och Manin, förenade sig med de moderate
om att arbeta för den sardinska monarkiens
utsträckande öfver hela I. 1857 stiftades
Italienska nationalföreningen, som arbetade
för detta mål och hade till medlemmar flera af
I:s förnämsta män. Sardiniens konung, Viktor
Emanuel, beredde sig genom en konstitutionell
styrelse och härens ökande till en kommande
strid för I:s enhet, och vid hans sida stod som
premiärminister I:s störste statsman, grefve
Cavour, som trots sin glödande entusiasm för I:s
enhet aldrig lät hänföra sig till öfverilade mått
och steg. Sedan han genom Sardiniens deltagande
i Krimkriget stärkt dess anseende och inflytande
hos västmakterna och på Pariskongressen 1856
fäst uppmärksamheten vid Italiens ställning,
lyckades han vinna Frankrikes kejsare, Napoleon
III, för tanken på österrikarnas fördrifvande
från halfön, och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
