Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1073
Italiens fornspråk
1074
Litt.: E. Lattes, "Die due nuove iscrizioni
prero-mane trovate presso Pesaro" (i "Eendiconti
della K. accademia dei Lincei, Cl. di scienze
morali" etc., ser. V, vol. 2, 1893, s. 775
ff., 1017 ff., och 3, 1894, s. 25 ff.; äfven
i särtryck, Eoma 1894) samt i "Hennes", bd 43
(1908), s. 32 ff., L. Mariani, "Di una nuova
stele Picena" (i "Rendiconti della E. acc. dei
Lincei" etc., vol. 17, 1908, s. 681 ff.),
v. Planta, "Grammatik der oskisch-umbrischen
dialekte", bd 2 (Strassb. 1897), s. 554;
0. Montelius, "La civilisation primitive en
Italie", II, pl. 143 ff.
6) Des. k. "f örn s a belli ska" inskrifternas
språk. Dessa i paleografiskt hänseende mycket
ålderdomliga inskrifter äro likaledes till
största delen funna i det östra kustlandet, i det
gamla Picenum (s. om Ancona). Om texter och språk
gäller ungefär detsamma som vid nästföregående
grupp; dock synes här en indoeuropeisk
språkkaraktär otvetydigt framträda. Det ligger
nära till hands att med Pauli tänka på den
genom antika uppgifter intygade förekomsten
af illyriska befolkningselement (liburner) i
denna del af Italien; tills vidare är detta dock
endast en i någon mån sannolik gissning. Litt.:
Pauli, "Altita-lische forschungen", bd 3,
s. 219 ff., 428 f., v. Planta, "Grammatik der
oskisch-umbrischen dialekte", bd 2, s. 551 ff.,
664 f., "Notizie degli Scavi", 1903, s. 104
(ny inskrift, fr. Belmonte).
7)Messapiskan. Så benämnes det språk, som i
forntiden talades af de i sydöstligaste delen
af Italien ("Klacken") bosatte messapierna
eller, som de äfven med en, efter hvad det vill
synas, mer omfattande stanibeteckning kallas,
japygerna. Området sammanfaller ungefär med
den nuv. "provincia di Lecce" (förr "terra
d’0tranto") och tyckes i n. och n. v. ha
sträckt sig något utöfver det antika Kala-briens
gränser. Språkminnesmärkena äro (utom enstaka,
hos klassiska skriftställare bevarade ord,
t. ex. i grekiska källor bréndos "hjort",
bréntion "hjort-hufvud", hvaraf stadsnamnet
grek. Brentésion, lat. Brundisium it. Brindisi
skall vara afledt) omkr. 180 till allra största
delen korta inskrifter - de säkert konstaterade
moderna förfalskningarna (omkr. ett halftjog)
naturligtvis oberäknade. Dessa inskrifter anses
i allmänhet härröra från tiden omkr. 400(350)
-100(50) f. Kr. och äro skrifna med ett alfabet,
som förmodas vara lånadt från någon af de
närbelägna grekiska kolonierna (Tarent eller
Locri) och som med tiden modifierats genom lån
från det vanliga ("Joniska") grekiska alfabetet
och till sist äfven från det latinska. Språket
är indoeuropeiskt, men ej italiskt, och då det
af flera skäl, bl. a. äfven på grund af antika
uppgifter, är högst troligt, att messapierna
(japygerna) kommit till Italien sjöledes från
motsatta sidan af Adriatiska hafvet, har man
antagit, att messapiskan vore ett il lyrisk t
språk och som sådant en antik släkting till den
nuv. al-banesiskan, hvars hemland, Albanien,
har just det geografiska läge, som härvid
kommer i fråga. Messapiskan och albanesiskan,
hvilkas samhörighet äfven skulle framgå af vissa
språkliga fakta (t. ex. den för bägge gemensamma
öfvergången af indoeuropeiskt o till 0), skulle
sålunda representera den forna sydillyriskan,
under det att däremot nordillyriskan vore
representerad af veneti-skan (ofvan mom. 4). Nu
förefinnes emellertid, som det tyckes, en viktig
skillnad mellan albanesiskans och venetiskans
ljudsystem, i det att i den förra de
indoeuropeiska palatalerna (k o. s. v.) motsvaras
af spiranter (frikativor, s o. s. v.), i den
senare däremot af explosivljud (k o. s. v.;
jfr om denna skillnad mellan s. k. "satem"-
och "cenfwm-språk" art. Indoeuropeiska språk);
messapiskans ställning i detta hänseende
är ännu ej med säkerhet bestämd. Man kommer
alltså här i ett dilemma, som olika forskare
ha löst på olika sätt. Om messapiskan och
albanesiskan höra tillsamman och representera
sydillyriskan, under det att nordillyriskan
har sin representant i venetiskan, så får
namnet "illyriska språk" en blott och bart
geografisk betydelse: härmed betecknas då de
indoeuropeiska språk, som i forntiden talats
i Illyrien (västra Balkanhalfön), men hvilka
egentligen tillhört två skilda grupper inom den
indoeuropeiska familjen och endast genom den
lokala beröringen erhållit det syskontycke, som
i namnbildningen och annat må kunna påvisas. Om
däremot messapiskan och venetiskan höra närmare
ihop, så kan albanesiskan icke i samma mening
som de vara ett "illyriskt" språk, utan får
då anknytas till någon annan indoeuropeisk
språkgren (t. ex. den traciska), i det att man
på samma gång antager, att albaneserna först
i en yngre tid ryckt in i Albanien. - Litt.:
Någon tidsenlig samling af de messapiska
inskrifterna (hvilkas original för öfrigt,
efter de äldsta kopiornas tid, till mycket stor
del tyckas ha gått förlorade) finnes icke,
utan man får närmast hålla sig till de under
mom. 9 anförda inskriftverken af Fabretti och
Gamurrini samt enstaka senare publikationer. En
partiell revision har B. Nogara lämnat i "Delle
iscrizioni messapiche attualmente esistenti,
alcune f ra le quali ancora inedite" (i "Annuario
della E. accademia scientifico-letteraria di
Milano", 1895-96). Jfr i öfrigt W. Deecke,
"Zur entzifferung der messapischen inschriften"
(ett antal värderika uppsatser i "Eheinisches
museum", bd 36, 1881, 37, 1882, 40, 1885, 42,
1887); S. Bugge, "Alba-nesisch und messapisch"
(i Bezzenbergers "Beiträge zur kunde der
indogermanischen sprachen", bd 18, 1892, s. 193
ff.), A. Torp, "Zu den messapischen inschriften"
(i "Indogermanische forschungen", utg. af
Brugmann och Streitberg, bd 5, 1895, s. 195
ff.), Kretschmer (s. 258ff.), Pedersen och Hirt
(s. 152 ff., 607 ff.) å de ofvan under mom. 4
angifna ställena; F. Eibezzo, "La lingua degli
antichi messapii" (I. Introduzione storica -
II. Ermeneutica, Napoli 1907).
8) Grekiskan, representerad af
de forn-grekiska (doriska, Joniska o. s.
v.) munarter, som talades i de så talrika
grekiska kolonierna, förnämligast Syd-Italien
(Magna Grcecia) och på Sicilien. Det grekiska
språket, som å en del af dessa orter bibehöll sig
ännu i romerska kejsartiden, har, som bekant,
spelat en betydande roll i Italiens ej blott
allmänt kulturella, utan äfven språkliga
historia. Se vidare Grekiska språket och Latinska
språket.
9) Etruskiskan. Om folket och dess historia
se Etrusker. Språket är bekant dels
genom uppgifter hos klassiska författare, dels
och hufvudsakligen genom inskrifter samt en
handskrift. Handskriften förskrifver sig från
Egypten: det är de berömda mumiebindlarna
i nationalmuseet i Agram, ända till 3,24 m.
långa och högst 7 cm. breda remsor af
ett i tvärstäMlda kolumner med bläck be-skrifvet
aflångt linnestycke, som var afsedt att bilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
