- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
1297-1298

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jarong, sätt att tala - Jargonium, miner. - Jarimar, furste på Rügen - Jarkand (Jarkent). l. (J.-darja) Flod i Öst-Turkestan - Jarkent. Se Jarkand - Jari, ett gammalt nordiskt ord - Jari, Otto - Jered (Bibeln)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1297

Jargong-Jarl

129

Jargo’ng [jar-], af fr. jargon, sätt att tala,
som i ordval och vändningar är egendomligt
för någon viss människoklass, något särskildt
kotteri; rot-välska; skrytsamt ordsvall utan
sakkännedom 1. djupare innebörd, "prat". Jfr Ar
g o t, C an t och Slangspråk.

Jargo^ium (af jargon, en varietet af zirkon),
miner., benämndes af Sorby ett förmodadt
nytt grundämne, funnet i vissa varieteter
af zirkon. Sedermera befanns jargonium vara
af uran förore-nadt zirkonium. ’
P. T. C.*

Jarimar, furste på Rügen, var redan 1257 konung
Kristofer I:s af Danmark fiende och företog 1259
ett tåg till Bornholm, där han intog Hammershus,
landsteg i april på Själland, inträngde i
Köpenhamn och förstörde borgen samt tillfogade
14 juni den kungliga hären och de själländske
bönderna ett stort nederlag vid Nsestved. Senare
drog han öfver till Skåne och for där fram
med stor grymhet, men blef 1260 dräpt af en
bondkvinna. E. Ebg.

Jarkand (Jarkent). 1. (J.-darja)
Flod i kinesiska Öst-Turkestan, uppstår genom
föreningen af två källfloder, af hvilka den
längsta, Raskem-darja, uppstår i norra delen
af Kashmir, på Karakoram, omkr. 15 km. ö. om
Karakorampasset, 5,150 m. ö. h., och flyter
i en linje först åt n. v., bildande Kashmirs
gräns i n., därpå åt n. och n. ö. samt förenar
sig under 40° 10’ n. br. med Kaschgar till
Tarim. J. mottar flera bifloder från Pamir
och Kwen-lun samt delar sig i sitt nedre lopp,
genom öknen, i många armar. Längd omkr. 900
km. – 2. Stad vid floden J. under 38° 22’
n. br. och 77° 10’ ö. lgd, 1.270 m. ö. h.,
ligger på en genom många kanaler väl vattnad,
mycket fruktbar slätt, där hvete, korn,
ris, bomull, oljeväxter, meloner, äpplen och
drufvor odlas och stora hjordar af getter och
får hållas. Den gamla staden (Koonaschahr)
har trånga smutsiga gator och är mest bebodd
af muhammedaner, den västligare nya staden
(Jangischahr) har en stark kinesisk fästning,
är hufvudsakligen bebodd af kineser och säte för
de högre ämbetsmännen. Dessa båda stadsdelar
förenas genom en 1/2 km. lång gata med mycket
liflig trafik. I kinesstaden bo befälhafvaren
för den starka kinesiska truppafdelningen och
5,000 kinesiska och dunganska köpmän. 67 smala
kanaler sprida flodens vatten kring staden. Husen
bestå mest af soltorkadt tegel. I J. finnas
många moskéer med skolor, karavanserajer och
två stora basarer. Invånarnas antal uppgifves
mycket olika, från 75,000 till 120,000 och med
kringliggande byar till 200,000. De sysselsätta
sig hufvudsakligen med silkesodling, mattväfning,
filtfabrikation och handel. Exportvaror äro
siden, fårull, hampa; införseln, som förmedlas
af kineser, ryssar och engelsmän, utgöres af te,
socker, opium, färgämnen, läder, krut m. m. –
J., af européerna föga kändt före senare hälften
af 19:e årh., var i början af vår tidräkning,
hufvudstad i ett rike, som omfattade hela
Tarimbäckenet, kom sedan under kinesisk
öfverhöghet, eröfrades 1756 af kineserna,
1864 af dunganerna, var under Jakub Beg (se
d. o.) andra residensstad i riket Kaschgar, men
återtogs af Kina 1877. Marco Polo besökte om ej
staden åtminstone trakten. Den förste europé,
som i 19:e årh. såg staden, var A. Schlagintweit
(aug. 1857), men han mördades några dagar senare
i Kaschgar. Närmare kännedom om staden vanns
genom engelsmännen R. Shaw och G. W. Hayward, som besökte
den 1869, D. Forsyth m. fl. (1870
och 1873), A. D. Carey (1886).
J. F. N.

Jarke’nt. Se J a r k a n d.

Jarl (urnordiskt erilaR, jfr folknamnet
heruler), ett gammalt nordiskt ord, som urspr,
synes ha afsett en fri man i allmänhet. Redan
i Eddadikterna (Rigsfmla) möter man dock jarl
i betydelsen af förnäm, högättad man, och under
historisk tid tillhör i Skandinavien jarlnamnet
konungens högsta tjänstemän. - Det etymologiskt
identiska angelsaxiska eorl betecknar en
framstående man, hjälte, höfding; engelska earl
har under inflytande från Skandinavien öfvergått
till ämbetstitel å vissa höga ämbetsmän, sålunda
ersättande och undanträngande det angelsaxiska
ealdorman (grefve, frank, comes). Jfr Earl.

De norsk-isländska källorna omnämna för äldre
tider ett flertal jarlar för h vart och ett
af de nordiska rikena. Redan tidigt finna vi
emellertid principen om endast en jarl som
konungens högste ämbetsman och i värdighet
stående närmast konungen komma till synes. Hvad
Sverige beträffar, framträder detta senare
tydligt, då vid midten af 1100-talet våra
egna historiska källor börja kasta ljus öfver
det svenska samhällsskicket. Sveriges jarl
(lat. dux 1. comes Suecice) var vid denna tid
den förnämste i riket näst konungen. Han hade
troligen under konungen befälet öfver rikets
stridsmakt. Särskildt hade han uppsikt öfver
krigsmakten till sjöss, ledingen, och i de delar
af landet, som gränsade till hafvet (Roden;
jfr Roslagen), disponerade han öfver en del af
utskylderna. Vissa kungliga gods voro anslagna
till hans underhåll, och han synes äfven ha
erhållit en tredjedel af den skatt, som af
gott-länningarna betaltes till sveakonungen. De
fleste svenske jarlar, om hvilka källorna
lämna oss någon säkrare kännedom, tillhörde
Folkungaätten. De två mest ryktbara bära båda
namnet Birger. Birger B r o s a (d. 1202) var
jarl under Knut Erikssons och Sverker Karlssons
tid. Han tyckes ha varit en mycket mäktig man
med stort inflytande i rikets angelägenheter och
stod i släktskapsförbindelse med alla Nordens
konungahus. Birger jarl (d. y.) beklädde
jarlämbetet 1248-66. Större delen af denna
tid styrde han riket med full kunglig makt och
myndighet, enär hans son Valdemar, som utvalts
till konung, vid trontillträdet var minderårig
och sedermera alltjämt tyckes ha gått i faderns
ledband. Med Birger jarl försvinner jarltiteln i
Sverige för att efterträdas af hertigtiteln (på
latin öfversättas både jarl och hertig med dux):
denna tillägges de yngre manlige medlemmarna
af konungahuset och visar vid sin första
förekomst ett nära beroende af det tidigare
jarlämbetet. Jfr Hertig. - På 1300-talet omtalas
visserligen i Sverige en man med jarltitel,
nämligen Erengisle Sunesson, men denne var
ej svensk jarl, utan jarl af Orkney-öarna.
S. T-g.

Jarl, Otto, skulptör, f. 10 april 1856 å
Ek-holmen (Uppland), studerade i Stockholm
på Tekniska skolan och sedermera i Wien på
konstakademien. Sedan 1879 är han bosatt i nämnda
stad. J. har utfört grupper och reliefer (Kain
och Abel, Den förlorade sonen), byster, djurtyper
och djurgrupper (några dylika i porslin och gips
finnas på Nationalmuseum) samt ett monument -
ett sittande lejon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0709.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free