Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem 1. fornkristet biskopsdöme - Jerusalem 2. Grekiskt katolskt patriarkat - Jerusalem 3. Romerskt katolskt patriarkat - Jerusalem, kristet konungadöme - Jerusalem, Johann Friedrich Wilhelm - Jerusalem, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1377
Jerusalem
1378
vit en autokefal kyrka. Den torde f. n. räkna
omkr. 26,000 medlemmar, däraf omkr. 6,000 i
J. Den ryska kolonien har afsöndrat sig och
styres af en oberoende biskop. - 3. Romerskt
katolskt patriarkat. Efter korsfararnas eröfring
af J. 1099 upprättades ett latinskt patriarkat,
som öfvertog den förra kyrkliga organisationen,
tills Saladin tog J., då den latinske patriarken
tog sitt residens i Acre. Då denna stad 1291
gick förlorad, förvandlades snart patriarkatet
till ett blott titulärt, med San Lorenzo i Rom
som J.-patriarkens titulärkyrka. Först Pius IX
återinsatte 1847 en residens-patriark, Joseph
Valerga (d. 1872), under hvars skickliga ledning
det romerska J.-patriarkatet tagit ett betydligt
uppsving. F. n. utgöra de romerske katolikerna
i J. omkr. 4,000, i hela Syrien omkr. 6,000. De
unerade grekerna (se d. o.) i Palestina lyda ej
under J:s latinske patriark. - 4. Ett armeniskt
patriarkat finnes sedan 17:e årh. i J. för
de gregorianske armenierna. Vidare finnes där
biskopssäte för jakobiterna (monofysitiska syrer)
och möjligen än flera orientaliska autokefala
kyrkor.-5. Anglikanskt tyskt biskops-döm e, S:t
Jakob i J. 1866 skildes tyska kyrkan i J. från
den anglikanska. Hj. H-t.
Jerusalem, kristet konungarike, grundlades
efter Jerusalems eröfring 1099 af den
förste korsfararhären och omfattade det
egentliga konungariket J. (Palestina) samt
de i verkligheten vanligen fullständigt
oberoende vasallstaterna Tripolis, Antiokia
och Edessa. Till rikets förste regent valdes
Gottfrid af Bouillon, som antog titeln "Heliga
grafvens beskyddare" och som afled redan
1100. Han efterträddes af sin broder
Balduin I (1100–18), den förste, som bar titeln konung
af J. I detta rike genomfördes länsförfattningen
mera konsekvent än i något europeiskt land, och
dess i en uppteckning från omkr. 1250 bevarade
samling af feodala lagar och rättssedvänjor
(Assises du royaume de J., utg. af Beugnot, 2 bd,
1841–43) är därför en hufvudkälla för kännedomen
om feodalväsendet. Kyrkan styrdes af patriarken i
J., 5 ärkebiskopar och ett stort antal biskopar
samt intog en själfständig ställning. Städerna
egde ganska vidsträckt själfstyrelse. Riket
saknade all nationell och religiös enhet; utom
det lilla antalet romersk-katolska härskande
"franker" (väst-européer) funnos där syrer af
grekisk-katolska kyrkan, armenier, maroniter
samt araber och andra muhammedaner. Genom
kraftigt understöd af handelsstäderna Genua,
Pisa och Venezia samt framför allt af de båda
riddarordnarna, johanniterna och tempelherrarna,
kunde de kristne dock till en tid upprätthålla
sitt välde mot de öfverlägsna grannfolken. Under
Balduin I och hans båda efterträdare Balduin
II (1118–31) och Fulco af Anjou (1131–42)
gick J. framåt i makt, men därefter inträdde
förfallets tid. Under Balduin III:s regering
(1143–62) eröfrade seldschuken Nureddin
1146 staden Edessa, som icke ens under andra
korståget (1147–49) kunde återtagas. Efter andra
korstågets slut bemäktigade sig Nureddin hela
grefsk. Edessa, furstendömet Antiokia (utom
hufvudstaden) samt slutligen äfven Damaskus
(1154). Allt sämre blef J:s ställning under
konungarna Amalarik I (1162–74), Balduin IV
(1174–85), Balduin V (1185–86) och Guido af
Lusignan, mot hvilken
ett starkt parti sökte hjälp hos egyptiske
sultanen Salah-ed-din (Saladin). Denne slog
den kristna hären vid Haṭṭin (1187), där Guido
tillfångatogs, och eröfrade staden Jerusalem
(s. å.) samt de flesta andra fasta platser i
riket. J:s fall framkallade det tredje korståget
(1189–92), hvars nästan enda resultat blefvo
Guidos af sättning och Konrads af Monferrato
upphöjande till J:s konung (1192) samt ett
treårigt vapenstillestånd med Saladin, genom
hvilket de kristne fingo behålla kuststräckan
mellan Antiokia och Jafa. Konrad, som mördades
redan 1192, efterträddes af Henrik af Champagne
(d. 1197), Amalarik II af Cypern (d. 1205) och
Johan af Brienne (d. 1237). Romerske kejsaren
Fredrik II, gift med Johans dotter Isabella,
företog 1228 ett korståg och lyckades genom
underhandlingar förmå sultan Kamel att på 10 1/2
år afträda staden Jerusalem till de kristne,
hvarefter Fredrik 1229 lät kröna sig till J:s
konung. Jerusalem stannade nu i de kristnes
händer till 1244. Äfven andra furstar (Ludvig
IX af Frankrike, 1250–54, konung Jakob af
Aragonien, 1269, prins Edvard af England,
1271–72) sökte sedermera genom korståg
upprätthålla den kristna staten, men den ena
delen efter den andra föll i muhammedanernas
händer, sist S:t Jean d’Acre, Tyrus, Sidon,
Beirut och ett par smärre platser (1291). Titeln
konung af J. har sedan burits af bl. a. de
tysk-romerske kejsarna och från 1806 af kejsarna
af Österrike. – Litt.: Röhricht, "Regesta regni
Hierosolymitani" (1893 och 1904) och "Geschichte
des königreichs J." (1898), Dodu, "Histoire des
institutions monarchiques dans le royaume latin
de J." (1894), och Conder, "The latin kingdom
of J." (1897).
V. K-r.*
Jerusalem, Jo h ann Friedrich Wilhelm, tysk
teolog och predikant, f. 1709 i Osna-briick,
d. 1789, kallades 1742 af hertig Karl af
Braunschweig till lärare för arfprinsen, den
sedermera såsom fältherre berömde Karl Vilhelm
Ferdinand. 1743 utnämndes han till prost och
1749 till abbot samt blef 1771 vice president
för konsistorium i Wolfenbiittel, sedan han
af tillgifvenhet för braun-schweigska hofvet
afslagit kallelsen att blifva kansler för
universitetet i Göttingen. J. var upphofsman
till inrättandet af skolinstitutet "Collegium
carolinum" i Braunschweig, ett mellanting
mellan skola och universitet. Bland hans
skrifter må nämnas: Sammlung von predigten
(1745-53; 3:e uppl. 1788-89) och Betrachtungen
uber die vornehmsten wahrheiten der religion
(1768-79, 1785, 1795). Hans Nach-gelassene
schriften utgåfvos 1792-93 i 2 bd. - J:s son,
Karl Wilhelm J., f. 1747, som studerade juridik
i Wetzlar, sköt sig därstädes i ett anfall af
svårmod 29 okt. 1772. Han är förebilden till
Werthers gestalt i Goethes ryktbara berättelse
"Die _leiden des jungen Werthers" (1774). J. P.
Jerusalem, Wilhelm, tysk pedagog, f. 1854, 1885
gymnasialprofessor och docent vid universitetet
i Wien, har i anslutning till Fechner och Wundt
bedrifvit psykologiskt pedagogiska studier. Bland
hans skrifter märkas Zur reform des unterrichts
in der philosophischen propädeutik (1885),
Psycholo-gische sprachbetrachtung (1886),
Lehrbuch der em-pirischen psychologie (1888;
4:e uppl. 1907), Laura Bridgman (1890; 2:a
uppl. 1901), Die urleilsfunk-tion (1895),
Einleitung in die philosophie (1899;
12 b. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
