Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan utan land, konung af England - Johan (fr. Jean), franska konungar: - Johan 1. J. I. postumus - Johan 2. J. II den gode (Jean le bon) - Johan (l. Henneke) den milde (d. v. s. gifmilde), grefve af Holstein - Johan, konungar af Kastiljen och Leon - Johan 1. J. I. - Johan 2. J. II - Johan (fr. Jean), konungar af Navarra - Johan 1. J. II. Se Johan II, konung af Aragonien - Johan 2. J. III d'Albret - Johan, grefve af Ostfriesland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1441
Johan
1442
Angouléme (1200). Hans dotter Isabella var
förmäld med kejsar Fredrik II. J. efterträddes
af sin och Isabellas son, Henrik III. - J. är
hufvudpersonen i Shaksperes skådespel "Konung
Johan". Tillnamnet "utan land" (Lackland)
fick han på skämt af .sin fader, enär de äldre
bröderna, men ej han, af denne erhållit stora
förläningar. Jfr K. Norgate, "John Lackland"
(1902). V. S-g.
Johan (fr. Jean), franska konungar:
1. J. I p ostum us, f. 15 nov. 1316, son af
konung Ludvig X Hutin och hans andra gemål,
Klementia af Ungern, föddes fem och en half
månad efter faderns död och dog 5 dagar gammal,
hvarefter hans farbroder Filip V besteg tronen.
Enligt somliga vittnesbörd skall emellertid
denne ha med sin svärmoders hjälp utbytt den
verklige J. mot ett annat barn, som dog efter
några dagar, samt låtit honom uppfostras
hos en handlande i Siena, Guiccio de Mini,
hvars namn han bar. Säkert är, att en falsk
konung Johan I uppträdde i Italien och södra
Frankrike under Johan den godes regering.
Han greps i Provence och inspärrades i Neapel,
där han skall ha dött.
2. J. II den gode (Jean le lon), den
föregåendes syssling, f. 16 april 1319, d. 8
april 1364, var son till Filip VI af Valois
och hans första gemål Johanna af Burgund.
Han kämpade med tapperhet
i dennes strider mot engelsmännen och
tillträdde tronen 22 aug. 1350 under de svåraste
förhållanden. Han var tapper och ridderlig,
men slösaktig och obetänksam och råkade inom
kort i strid med ständerna, som klagade öfver J:s
slöseri och ideliga myntförsämringar. 1355 tvangs
han att åt dem öfverlåta finansförvaltningen,
och följande år ersatte dessa
Johan ii den gode, efter ett de dittills
beviljade skatterna med en inkomstskatt, från
hvilken ingen var undantagen. Detta vållade
oroligheter i många provinser, särskildt
Normandie, där J:s mot honom fientlige mag,
Karl den elake af Navarra, konspirerade mot
honom, sökte vinna för sig tronföljaren Karl
och inledde förrädiska underhandlingar med
engelsmännen. Sedan J. tuktat upprorsmännen
där, drog han i härnad mot dem, men under tiden
härjade S vårte prinsen de mellersta provinserna
och framryckte mot Loire. Då J. tågade emot
honom, blef han af en underlägsen engelsk här
under dennes befäl i grund slagen vid Poitiers
(19 sept. 1356), tillfångatagen och förd
till England. Under hans fångenskap uppstodo
allvarsamma oroligheter i Frankrike (jfr d. o.,
sp. 1144, och Marcel, Etienne), och kriget med
England fortgick, tills Edvard III på grund af
åtskilliga förluster måste ingå freden i Brétigny
(1360), hvarigenom J. återvann friheten mot en
oerhörd lösepenning och afträdandet af hela
sydvästra Frankrike till England. Oaktadt en
del goda regerings-
porträtt, under hans fångenskap måladt af Glrard
d’Orleans.
handlingar slutade J. sin regering i
olycka. Hungersnöd, pest och inhemska röfvare
härjade landet. J., som 1361 indragit hertigdömet
Burgund såsom herrelöst län till kronan,
afsöndrade det åter 1363, då han gaf det åt sin
yngste son, Filip af Valois,. Enär en annan af
hans söner, hertig Ludvig af An-jou, rymt från
England, där han kvarlämnats som gisslan, begaf
sig J. själf till London för att åter träda i
fångenskap och dog där. "Om hedern är bannlyst
från jorden, bör den få en plats i konungarnas
hjärtan", sades han ha yttrat. E. A-t. Johan
(1. Henne k e) den m i l d e (d. v. s. gifmilde),
grefve af Holstein 1312-59, var son till grefve
Gerhard II den blinde och danska änkedrottningen
Agnes samt således halfbroder till Kristofer
II. 1320 hjälpte han denne att blifva konung
i Danmark, men medverkade 1326 till hans
företa vande, emedan Kristofer ej enligt löfte
gifvit honom Fe-mern till län. Motkonungen
hertig Valdemar gjorde det däremot och gaf
honom dessutom Lolland och Falster i pant.
Sedan han 1329 bidragit till Kristofer II :s
återinsättande på tronen, fick han äfven
Själland och Skåne i pant, så att han var
herre öfver hela östra Danmark, under det att
hans kusin grefve Gert innehade det västra.
Men 1332 reste sig skåningarna mot det tyska
herraväldet och gåfvo sig under den svensk-norske
konungen Magnus Eriksson, som köpte J:s panträtt.
Efter Valdemar Ätter-dags tronbestigning (1340),
hvartill J. medverkade, förlorade han äfven
de andra danska besittningarna, utom Femern.
E. Ebg.
Johan (sp. Juan), konungar af Kastilien och Leon.
1. J. I, f. 1358, d. 1390, son till Henrik
II af Trastamara, efterträdde sin fader
1379. Hans försök att göra sin andra gemål
Beatrix’ arfsanspråk på Portugal gällande
omintetgjordes genom hans nederlag vid
Aljubarrota (1385). J. hade äfven att kämpa oin
kronan med hertig Johan af Lancaster. - 2. J. II,
den föregåendes sonson, f. 1405, d. 1454, ärfde
1406 kronan efter sin fader, Henrik
III. Till 1412 styrde med kraft J:s farbroder
Ferdinand, som då blef Aragoniens konung.
J:s egen regering utmärktes af lyckliga krig
mot morerna i Granada samt mot Aragonien och
Navarra, som understödde motståndet mot hans
gunstling Alvaro de Luna. Förmäld med Maria
af Aragonien, efterläuir nade J. sönerna Henrik
(IV) och Älf öns samt dottern Isabella, 1469 gift
med Ferdinand af Aragonien. - Jfr Puymaigre,
"La cour littéraire de Juan II" (2 bd, 1873).
Johan (fr. Jean), konungar af Navarra.
1. J. II. Se Johan II, konung af Aragonien.
2. J. III d’Albret, son af grefve Alain
d’Al-bret, förmäldes 1484 med Frans Phoebus’
af Navarra syster Katarina, som 1483 vid broderns
död ärfde Navarra, och kröntes 1494 till dess
konung. Han var en svag regent och förlorade
efter långvariga strider 1512 sitt rike till
Ferdinand den katolske. Han lefde sedan mest i
Frankrike, där han dog 1516, lämnande åt sonen
Henrik (II) den lilla resten af Navarra (det
s. k. Franska Navarra eller Basser Na värre),
som återstod honom. E. A-t.
Johan, grefve af Ostfriesland, broder till Edzard
II af Ostfriesland, som äktade Gustaf I:s äldsta
dotter Katarina. Se Cecilia 3, Gustaf I:s dotter.
Tryckt den 8/3 10
12 b. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
