- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
91-92

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonidium ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

91

Jonidium-Joniska öarna

Jonidium, löt. Se Hybanthus.

Jönien (grek. ’Iwria, lat. lonia) kallades i
forntiden den hufvudsakligen af Joniska greker
befolkade mellersta delen af Mindre Asiens
västra kust med tillhörande öar (se kartan
’.’Gamla Grekland7’ till art. Grekland). Enligt
den grekiska sägnen voro jonerna, en af de tre
huf-vudstamrnar, i hvilka det grekiska folket var
de-ladt, ursprungligen bosatta på nordkusten af
Pelo-ponnesos, i det landskap, som sedermera
erhöll namnet Achaja (se d. o.). Akéerna,
hvilka för de på Peloponnesos invandrande
dorerna måste vika från sina gamla hemvist i
södra delen af halfön, undanträngde nämligen
i sin ordning jonerna, och dessa skola då
ha sökt en tillflykt hos sina stamförvanter
i Ättika och på Eubea, hvarifrån skaror af
joner gått öfver till Mindre Asien och där
grundat de Joniska kolonierna. Några nyare lärde
(E. Curtius m. fl.) anse dock, att det asiatiska
J. snarare är att betrakta som jonernas stamland,
hvarifrån de under långt aflägsna tider spridt
sig öfver Egeiska hafvets öar till det europeiska
Greklands kusttrakter. I alla händelser är det
tydligt, att det är i Mindre Asien, som den
Joniska stammen utvecklat sitt egendomliga
skaplynne. Redan tidigt upp-stodo där tolf
till en förbundsstat sammanslutna städer:
Fokaia, Erythrai, Klazomenai, Teos, Lebedos,
Kolofon, Efesos, Miletos, Myus och Priene,
på kusten af Mysien, Lydien och Karien, samt
Samos och Chios på de liknämnda öarna. Äfven
det eoliska Smyrna införlifvades tidigt med
de Joniska städernas förbund. På norra sidan
af landtungan Mykale hade dessa en gemensam
helgedom och tingsställe, det s. k. P a n i o
n i o n. Lyckliga naturförhållanden i förening
med inbyggarnas företagsamhet och rika begåfning
bragte inom kort många bland dessa städer upp
till betydlig makt och välstånd. Äfven den
andliga odlingen hos grekerna har skjutit några
af sina tidigaste och ädlaste rotskott i dessa
af naturen så rikt välsignade trakter, där den
nära beröringen mellan öster- och västerland
mäktigt främjade bildningens fortgång och nya
idéers framträdande. Såväl de homeriska sångerna
som äfven de första af greker gjorda försöken
till filosofisk spekulation och historiskt
författarskap ha där sett dagen. (Jfr Grekiska
litteraturen, sp. 204 ff., Grekiska språket,
Joniska skolan.) Snart nog skulle dock denna rika
odling urarta till skadlig öfverförfining, och
Asiens joner hade framför andra greker rykte för
veklig yppighet i seder och lefnadssätt. Konung
Kroisos i Lydien (omkr. 5’60 f. Kr.) underlade
sig de Joniska städerna, och vid lydiska
rikets ej långt därefter inträffande fall (546)
kommo de under persiskt välde. Till stor del
styrdes de af under persisk öfverhöghet stående
envålds-härskare. Ett af Aristagoras, härskaren i
Miletos, an-stiftadt uppror (500 f. Kr.), genom
hvilket de Joniska städerna sökte återvinna
sin själfständighet, kufva-des med stränghet,
men blef, emedan jonerna därvid understödts af
Aten, en anledning till utbrottet af den under
namn af perserkrigcn kända mångåriga striden
mellan Persien och Grekland. I denna strid
deltogo jonerna till en början som storkonungens
nödtvungna bundsförvanter. Men i slaget vid
Mykale (479) öfvergåfvo de hans parti och ställde
sig på sina helleniska st-amförvanters sida,
och efter Kimons seger vid Eurymedon (465)
var deras själfständighet

för en längre tid tryggad. Genom den år 387 af
Antalkidas afslutade freden erkändes de ånyo
som storkonungens undersåtar, och efter persiska
rikets fall (på 330-talet) kommo de först under
macedonskt, sedan under romerskt herravälde.
A- M- A-

Jönier. Se Joner.

Jöniern, "den store joniern", en stundom brukad
benämning på H o m e r o s, med anledning af de
homeriska sångernas härstamning från Jönien.

Jöniker, metr. Se I o n i c u s.

Joniska alfabetet. Se Grekisk a språket, sp. 217.

Joniska dialekten. Se Grek is k a språket,
sp. 215.

Joniska fyler. Se Fratrier och Fy le.

Joniska hafvet, hos de gamle grekerna namn på
Otrantosundet, sedan romerska tiden benämning
på den del af Medelhafvet, som ligger mellan
västra kusten af Albanien och Grekland å ena
sidan samt östra kusten af Kalabrien å den andra
och kringspolar Joniska öarna. Dess största djup
är 4,404 m. Bland den mängd vikar och bukter, som
detta haf bildar, äro Tarantobukten, Artaviken,
Patras-, Lepanto- l. Korintiska viken och
Arkadiabukten de viktigaste. Namnet härstammar
sannolikt från de joniska kolonier, som fordom
grundlades på detta hafs öar och kuster.
(J. F. N.)

Joniska skolan kallas ofta den äldsta
riktningen inom den grekiska filosofiens
historia, emedan dess flesta representanter
voro från de Joniska kolonierna på Mindre Asiens
kust. Dess blomstringstid inföll under 7:e och
6:e årh. f. Kr. Till denna "skola" ha räknats
Thales, Anaximandros, Anaximenes, Anaxagoras,
Herakleitos och Empedokles. S-e.

Joniska öarna, gemensamt namn på sju större och
flera mindre öar i Joniska hafvet, vid västra
kusten af Albanien och Grekland. Skilda från
fastlandet endast genom ett grundt vatten,
äro de att betrakta som en fortsättning af de
arkadiska kalkbergen; deras högsta punkt är
toppen Ainos på Kefallenia (1,620 m.). Deras
östra kuster äro inskurna af vikar, de västra
störta brant ned mot stora hafsdjup. Klimatet är
härligt. De förnämsta produkterna äro korinter,
vin, olja och sydfrukter; fiske och liflig
sjöfart äro viktiga näringar. Tillsammans bilda
de, bortsedt från Kythera, som med Antikythera
bildar en eparki i nomos Lakonika, fyra nomer
(provinser), nämligen Kerkyra, Leukas, Kefallenia
och Zakynthos, omfattande 2,635 kvkm. med
267,596 inv. (1907), 102 inv. på 1 kvkm. De äro
fördelade i tre grupper, af hvilka den norra
omfattar öarna Kerkyra (Korfu) och Paxos,
v. om Albanien, den mellersta Leukas, Ithaka,
Kefallenia och Zakynthos, v. om grekiska
fastlandet och Patrasviken, och den södra den vid
sydspetsen af Peloponnesos belägna ön Kythera
(Cerigo) jämte några mindre öar (Antikythera,
Pori m. fl.). – De joniska öarna voro på
Homeros’ tid små själfständiga stater; de kommo
liksom det öfriga Grekland under Roms välde
och tillföllo vid dettas delning Östromerska
riket. 1147 eröfrades Korfu af Roger af Sicilien,
och därefter förblef denna ö i konungariket
Neapels ego till 1401, då den köptes af Venezia,
som efter hand bemäktigade sig de öfriga Joniska
öarna. Tillsammans med Venezias besittningar i
Albanien bildade de prov. Levante Veneto. Öarnas
ställning var under det venezianska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free