Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 189-190 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josefinahemmet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sannolikt den s. k. andra lagen, d. v. s. 5:e
Mosebok (jfr Pentateuken). Fyndet eggade J. att
fortgå på reformernas väg. Han gjorde slut
icke blott på afguderiet, utan också på det
lagstridiga offrandet på höjder åt Jehovah, och
han lät fira påskfesten efter lagens ritus så,
som den icke firats sedan Samuels dagar. J. inlät
sig i strid med Egyptens konung Necho, men
sårades till döds i slaget vid Megiddo 609 f. Kr.
J. P.


Josias Fredrik, prins af Koburg, hertig
Josias Frans’ af Koburg son, tysk fältherre,
f. 26 dec. 1737 i Koburg, d. där 26 febr. 1815,
deltog som österrikisk officer i sjuåriga kriget
(1756—63) och blef 1773 fältmarskalklöjtnant. I
1788—91 års krig mot turkarna anförde han
galiziska armékåren, segrade i förening med
ryssarna under Suvorov vid Focșani (1789)
och slog turkiska hufvudhären vid Martinjesti
(s. å.) samt befordrades till fältmarskalk. Som
Tyska rikets fältherre i Belgien slog han
Dumouriez vid Neerwinden 18 mars 1793, fördref
fransmännen ur landet, segrade vid Famars (24 maj
s. å.) och eröfrade 1793—94 Condé, Valenciennes,
Quesnoy och Landrecies i norra Frankrike. 22
maj 1794 vann han åter seger vid Tournay, men
då han, till följd af bristande understöd, 26 juni
s. å. blef slagen vid Fleurus samt nödgades utrymma
Belgien, nedlade han sitt befäl (s. å). — Se
v. Witzleben, ”Prinz F. J. von Coburg-Saalfeld, herzog zu Sachsen” (3 bd, 1859).

Jósika [jå̄’ʃika], Miklós, ungersk
romanförfattare, baron, f. 28 april 1796 i Torda
i Siebenbürgen, d. 27 febr. 1865 i Dresden,
tillhörde en af Siebenbürgens förnämsta släkter
och växte upp i en omgifning, där allt påminde om
förfädrens bedrifter. Efter afslutandet af sina
juridiska studier blef han officer och deltog med
utmärkelse i italienska och franska fälttågen
1814 och 1815. 1818 lämnade han krigstjänsten
och lefde under lång tid i tillbakadragenhet,
mest på sitt romantiska gods i Siebenbürgen,
försjunken i drömmerier och vittra studier. I
sin hemtrakts politiska lif framträdde han 1834
med frisinnade tal och flygskrifter och egnade
sig sedan uteslutande åt litteraturen. 1836
utkom hans första och bästa roman, Abafi, en
moraliserande, romantisk-historisk skildring
från Siebenbürgens gyllene tid i slutet af
1500-talet, hvilken följdes af en mängd andra
historiska romaner, af hvilka de förnämsta äro
Zólyomi (1836), Az utolsó Bátory (Den siste B., 1837),
A csehek Magyarországban (Tjecherna i Ungern, 1839) och
Zrinyi a költö (Skalden Zrinyi, 1843).
Med dessa verk blef J. en banbrytare för
ungerska prosadiktningen och sitt lands förste
egentlige romanförfattare. Sina ämnen valde
han ur Ungerns och Siebenbürgens historia och
behandlade dem med Walter Scott som förebild. Vid
utbrottet af 1848 års revolution var han medlem
af magnattafeln (öfverhuset) och utsågs till
medlem af försvarsutskottet samt förblef under
hela kriget en trogen anhängare af Kossuth. Efter
dess slut flydde han till utlandet och dömdes
1851 in contumaciam till döden. I Bruxelles, där
han bodde till 1864, utvecklade han fortfarande
en ofantligt fruktbar skriftställarverksamhet,
då under inverkan af Dumas och Sue. Hans
produktion uppgick till omkr. 125 band, hvaraf
det mesta nu är glömdt, men mycket dock
ännu lefver och med hänförelse läses af den
patriotiska publiken. Biogr. af Szaak (1891).
K. B. W.

Josquin des Prez [ʃåskä̃’ däprē], äfven J. Deprès
[dəprǟ], latiniseradt Jodocus Pratensis,
nederländsk kontrapunktist, Okeghems
efterföljare och Palestrinas föregångare,
f. sannolikt omkr. 1450 i prov. Hainaut,
d. 27 aug. 1521 i Condé därstädes, åtnjöt
en tid Okeghems undervisning. 1484—94 var han
kapellsångare i sixtinska kapellet i Rom, 1495—99
direktor för domkören i Cambrai. Sedermera
vistades han vid hofven i Ferrara och Paris samt
erhöll på äldre dagar ett kanonikat i Condé. —
J. var den berömdaste musikern på sin tid och
kallades ”musikens furste” samt utbildade
många lärjungar. Man kan räkna honom som
den förste verkligt genialiske kompositören,
för hvilken kontrapunktiken icke, såsom hos
föregångarna, är endast sitt eget mål, utan
äfven tjänar högre syften och börjar söka
gifva ett uttryck åt textens innehåll. Han
gör den kontrapunktisk-kanoniska tonsatsen
genomskinligare och ställer den i själsuttryckets
tjänst. Äfven är han den förste, från hvilken
åt eftervärlden bevarats ett tillräckligt antal
verk för att möjliggöra en full uppskattning af
hans betydelse. J:s tryckta kompositioner utgöras
af 32 mässor (La sol fa re mi, Ad fugam,
Pange lingua, Da pacem m. fl.), inemot 150 motetter
(Miserere, Planxit autem David m. fl.)
samt omkr. 50 världsliga Chansons
(de viktigaste utgifna af Susato, 1545) m. fl.
Saker af J. äro upptagna äfven i nyare samlingsverk,
af Commer, Rochlitz, Hawkins, Choron m. fl. Manuskript
finnas i Rom, München, Wien, Basel, Berlin, Regensburg
och Cambrai.
A. L.*

Josshus (förvrängning af port. deos, gud, och
eng. house, hus), en i de kinesiska sjöstäderna,
hvilkas befolkning talar en af flera europeiska
språk uppblandad ”lingua franca”, förekommande
benämning på buddatempel.

Jost, tysk konung. Se Jodocus.

Jost, Isaak Markus, tysk pedagog och
historieskrifvare, f. 1793, d. 1860 som
öfverlärare vid den judiska realskolan
i Frankfurt a. M. Hans förnämsta verk äro
Geschichte der israeliten etc. (9 bd, 1820—28),
Neuere geschichte der israeliten (3 afd., 1846—47) samt
Geschichte des judenthums und seiner sekten (1857—59).
Bland hans många öfriga arbeten må nämnas en
tysk öfv. af ”Mischna” (1832—34; 6 bd, med
punkterad text och en kort kommentar) och
åtskilliga polemiska skrifter till försvar
för judendomen. Själf redigerade han 1839—41
veckoskriften ”Israelitische annalen” och
1841—42 (tills. med Creizenach) den hebreiska
månadsskriften ”Zion”. J. var en af grundläggarna
af Institut zur förderung der israelitischen literatur.
L. L. (G. K—n.)

Jostedal (fno. Jostrudalr), härad och socken
i Sogn, Nordre Bergenhus amt, Bergens
stift, Norge. Arealen 529,20 kvkm. 938
inv. (1900). Själfva dalen är krokig, trång
och mörk, men erbjuder genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>