Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Junk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vara. Denna fråga har alltsedan
behandlats i en mycket rikhaltig litteratur,
utan att man hittills nått fram till någon fullt
definitiv och obestridd lösning. Junius’ samtida
misstänkte kanske starkast Edmund Burke, men
hans bestämda förnekande af författarskapet har
af forskningen allmänt godtagits. Bland öfriga
namn, som nämnts — tills. inemot ett femtiotal
— märkas lord George Sackville, lord Temple,
Chatham och sir Philip Francis (se d. o.),
hvilken sistnämnde i tryck först utpekades
af Taylor i ”Discovery of Junius” (1813) och
”Junius identified” (1816) samt numera vanligen
anses vara brefvens författare. Grundligast ha de
tungt vägande skälen för Francis’ författarskap
framlagts af sir L. Stephen i ”Chatham, Francis
and Junius” (”English historical review”, 1888)
och artikeln ”Francis” i ”Dictionary of national
biography”; jfr äfven Chabot, ”The handwriting
of Junius professionally investigated” (1873, med
inledning af E. Twisleton) och G. H. R. Francis,
”Junius revealed by his surviving grandson”
(1894). Bland inlägg mot Francis-hypotesen märkas
sådana af A. Hayward (”More about Junius”,
1868, och artikeln ”Junius” i ”Encyclopædia
Britannica”) och Ch. W. Dilke (”Papers of a
critic”, 1875). Sir W. Anson (i inledningen till
”Autobiography and correspondence of the duke of
Grafton”, 1898) anser, att brefven framgått ur
ett samarbete mellan Chathams svåger lord Temple
(se Grenville, sp. 271) och Francis. Jfr
äfven F. Brockhaus, ”Die briefe des Junius” (1875).
V. S—g.
 |
| |
Junk [djunk], Djonk, Djunk, Dsjunk,
sjöv., ett klumpigt och fult kinesiskt fartyg,
mycket högt för och akter samt liksom tvärt
afskuret, flatbottnadt och utan köl, hvarför
rodret, som löper i en ränna och fasthålles af
tåg, kan sänkas nedom bottnen, då vattendjupet
så tillåter. Akterut finnas
hytter för befälet och de fleste af
besättningen samt äfven en för den oumbärlige
afguden. Vanligtvis har junken två stora master
och en liten längst akterut, hvilken senare,
liksom junkens lilla bogspröt, står på sidan
om fartygets midtlinje. På dessa föras tunga
fyrkantiga segel af mattor, utspända genom flera
horisontala bamburör, hvart och ett fäst till en
ring, som löper på masten, då seglet sättes och
bärgas. Utombords på hvardera sidan hänger ett
ankare af något tungt träslag, och i närheten
däraf sitta stora ögon, som antagas skola visa
vägen. Fartyget är utombords mycket utsiradt
i prålande färger, med målade kanonportar, ur
hvilka stundom en och annan kanon tittar ut. Att
junkerna ej äro så dåliga seglare och sjöfartyg,
som man vid första påseendet kan vara benägen
att tro, framgår däraf, att de understundom
utsträcka sina resor ända till Europa, dit den
första kinesiska junken, benämnd ”Keying”,
anlände 1848. Med anledning däraf slogs en
medalj, enligt hvars inskription fartygets
längd var 160 eng. fot (48,7 m.), bredd 33
(10 m.) och djupet i rummet 16 (4,87 m.) samt
dess dräktighet 800 ton. Stormasten, af trä,
var 90 fot (27,4 m.) lång, och storseglet (af
mattor) vägde nära 9 ton samt rodret 7 ton. Från
Boston (Amerika), där fartyget anlöpte, till
Jersey (i Kanalen) åtgingo blott 21 dagar, som
för ett seglande fartyg, äfven i våra dagar,
anses vara en tämligen snabb resa. Jfr Casco.
R. N.*
Junkaberget, kronopark i Arvidsjaurs socken,
Varriså revir af Norrbottens län, afsatt
till kronopark enligt k. br. 24 okt. 1871
före afvittring. Benämningen fastställdes af
Kammarkollegium 10 juli 1902. Areal 16,970 har.
M—g.
Junkacéer, bot. Se Juncaceæ.
Junker (ty. och sv., af mht. junc-hêrre,
fsv. junk-hærra) betyder urspr. ”ung herre”
samt nyttjades fordom som titel för unga prinsar
och andra högförnäma män. I Tyskland betecknar
ordet ännu stundom en ung, eljest obetitlad
man, i synnerhet af den lägre landtadeln, men
oftare nyttjas det föraktligt eller på skämt om
en ung person, som ej eger annan förtjänst än
bördens. Nästan uteslutande i denna sistnämnda
betydelse (och i uttryck som ”gunstig junker”,
”gynnare”) förekommer ordet junker nu i svenskan,
som för detsamma jämväl eger en utvidgad form:
junkare, i bl. a. hoftitlarna kammarjunkare
och hofjunkare, de militära graderna fanjunkare,
styckjunkare och flaggjunkare samt det skämtsamma
landtjunkare. I Holland är ordet (jonkheer)
fortfarande det vanliga adelspredikatet. Om dess
betydelse hos lapparna se Lapsk mytologi. — I
flera tyska arméer betydde junker förr detsamma
som officersaspirant och brukas i denna betydelse
ännu i Ryssland, där de undervisningsanstalter,
som motsvara de tyska ”kriegsschulen”,
kallas junkerskolor. I Preussen slutligen är
junker en hånfull benämning på anhängare af den
reaktionära riktningen bland adeln — särskildt på
1850-talet talades om ett mäktigt junkerpartei
-, och därifrån har ordet i denna speciella
betydelse inträngt äfven i flera andra (tyska och
icke-tyska) länders politiska agitationsspråk.
(V. S—g.)
Junker [jo’ȵ-], Wilhelm Johann, tysk-rysk
upptäcktsresande, f. 1840 i Moskva, d. 1892
i Petersburg, idkade medicinska studier i
Göttingen, Berlin och Prag samt företog efter
ett besök på Island samt kortare resor i Tunisien
(1874) och Nedre Egypten (1875) 1876 en färd till
Kartum, Blå Nilen och nedre Sobat och utsträckte
1877 sina forskningar till trakterna omkring
Nilens västra tillflöden. 1878 återvände han till
Europa, men 1880 var han åter på forskningsfärd
i det inre Afrika och trängde därvid ännu längre
söderut, nämligen genom Dar Fertit ned till
njam-njam-länderna, där han lärde känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0162.html
