Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folklifsforskare iakttagits i vidt skilda delar
af världen. Understundom utöfvas denna rättighet
af brudgummens vänner, i andra fall af en präst
eller höfding. Mycket omtvistadt är, huruvida
man hos de europeiska folken under medeltiden
och i senare tid kan uppvisa spår af tillvaron
af en dylik rättighet. Åtskilligt tyder dock
på, att den verkligen uppburits af godsegaren
eller länsherren i vissa trakter, t. ex. i
södra Frankrike, Spanien och Ryssland. Däremot
har en dylik rättighet icke förekommit inom
den germanska rättens område. — Om anledningen
till uppkomsten af rättigheten i fråga råda hos
olika folklifsforskare olika meningar. Några
ha, utan tvifvel med orätt, härledt den ur ett
ursprungligt ”kommunaläktenskap”, andra ha sökt
förklaringen i ett privilegium, som medgifvits de
män, hvilka biträdt brudgummen vid brudrofvet,
eller som under olika omständigheter tillfallit
herren öfver hans underlydande. — Litt.
Lubbock, ”The origin of civilization” (1889),
Gierke, ”Humor im deutschen recht” (2:a uppl.,
1887), K. Schmidt, ”Jus primæ noctis” (1881),
och Westermarck, ”Det menskliga äktenskapets
historia” (1893).
37. J. privatum, lat. (af privatus, enskild),
privaträtt (se d. o.).
38. J. provocationis [-tsiå̄nis], lat.
(af provocatio, vädjan). Se Civitas 2.
39. J. publicum, lat. (af publicus,
offentlig). Se Rättsvetenskap.
40. J. reformandi, lat. Se Jura, sp. 299.
41. J. romanum, lat. Se Romersk rätt.
42. J. singulare, lat., undantagsrätten,
utgöres af sådana rättsregler, hvilka ordna
vissa rättsförhållanden på ett från den eljest
vanliga rätten, jus commune, afvikande och mot
densamma stridande sätt. Den bör väl skiljas
från jus speciale, som endast närmare
reglerar vissa förhållanden, hvilka
på grund af sin säregna beskaffenhet icke
blifvit genom jus generale, de allmänna normerna,
fullständigt ordnade. Specialrätten kan, men
behöfver icke samtidigt vara singulärrätt,
hvaremot singulärrätten alltid är specialrätt.
Den singulära rätten är af två slag, anormal
och anomal rätt; den förra innebär, att i visst
fall en annan princip än den eljest vanliga
bestämt regelns innehåll, den senare åter,
att denna princip antingen står i strid med
det aktuella allmänna rättsmedvetandet eller
rättfärdigas af blott tillfälliga omständigheter.
Synnerligen ofta öfvergår med tiden anormal rätt
till normal, d. v. s. jus commune, t. ex. då
ett privilegium utsträckes att blifva allmänt
gällande. Se vidare Reuterskiöld, ”Grunddragen
af den allmänna rätts- och samhällsläran” (1909;
sid. 118 ff.).
43. J. speciale, lat. (af specialis,
särskild). Se ofvan 42.
44. J. supremæ inspectionis [-tsiå̄nis],
lat. Se Jura, sp. 299.
45. J. talionis, lat. (af talis, sådan),
jur., vedergällningsrätt, betecknar en princip,
enligt hvilken man i äldre tider reagerade
mot brottsliga gärningar och som går ut på,
att en rättskränkning skall mötas med ett
ondt, såvidt möjligt alldeles lika med det, som
rättskränkningen medfört. I primitiva samhällen,
där reaktionen mot rättskränkningen ännu
försiggår i själfhämndens form, utgör denna
princips framträdande ett viktigt framsteg,
enär därigenom uppdragas gränser för
hämndens utöfning. Men äfven sedan den enskildes
hämndutöfning undanträngts och reaktionen mot
brottet blifvit en samhällets angelägenhet,
kvarstod länge samma princip vid straffets
bestämmande. Det äldsta uttrycket för
densamma återfinnes i konung Hammurabis
lagar (se d. o.) från omkr. 2,250 f. Kr. Det
heter där: ”Om någon förstör en annans öga,
då skall man förstöra hans öga; om någon
sönderslår en annans lem, då skall man på
honom sönderslå hans lem; om någon utslår en
annans tänder, då skall man på honom utslå
hans tänder”. Samma tanke har därefter kommit
till uttryck i den äldsta bevarade judiska
lagsamlingen, den s. k. förbundsboken,
som återfinnes i 2:a Mos. kap. 20 ff. (se
särskildt 21: 23—25). Och särskildt under
inflytande därifrån kvarstod den sedan länge
i Västerlandets strafflagstiftning. I senare
tider afstod man från fordringen på en sådan
fullkomlig likhet emellan brott och straff
(s. k. materiell talion) och yrkade endast,
att förbrytaren skall lida ett ondt, som till
sin kvantitet motsvarar det begångna brottet
(s. k. formell talion). Då det ej kan vara
rätt att låta straffets storlek bestämmas af
den åstadkomna skadan, utan hänsyn till den
i brottet uppenbarade viljans beskaffenhet,
ha vedergällningsprincipens anhängare närmare
bestämt denna fordran så, att förbrytaren skall
tillfogas ett lidande, som till sin kvantitet
motsvarar, icke det onda, som han tillfogat en
annan, utan graden af hans brottsliga skuld. I
denna form ligger vedergällningstanken till
grund för den vid midten af 1800-talet härskande
s. k. klassiska straffrättsskolans uppfattning
af straffets ändamål.
46. J. utrumque, lat. (”båda
rätterna”). Se Civilrätt.
47. J. vitæ ac necis, rom. rätt,
”rätten öfver lif och död”, var en af
yttringarna af den gamla stränga romerska
husfadersmakten (potestas patria), hvilken
tillkom husfadern (pater familias) öfver alla
dem, som innefattades i hans familia. Denna
makt, som visserligen icke af lag var väsentligen
inskränkt, får emellertid ej fattas som afseende
godtycklig utöfning. ”Familia” är nämligen
enligt den gamla romerska uppfattningen ett
samhälle för sig, hvars ändamål bäst vinnes
därigenom, att bestämmandet af alla förhållanden,
som angå familia, ligger nästan utan inskränkning
i husfaderns hand. ”Jus vitæ ac necis” betecknar
sålunda en husfaderns domsrätt. I viss mån
var emellertid redan i äldsta tider en gräns
satt för utöfningen af denna rätt därigenom, att
den helgade seden fordrade tillkallandet af ett
familjeråd vid sådana tillfällen, då fråga var om
ett strängare utöfvande af densamma. Men genom
lagstiftning blef denna rätt ej inskränkt förrän
under kejsartiden. Under Alexander Severus
(222—235) inskränktes husfaderns rätt att
straffa till en rätt att meddela lindrigare
näpst, hvaremot det skulle tillkomma den
offentliga domarmakten att ådöma straff
för svårare förbrytelser. Se vidare
Patria potestas. 5. A. Th. S. (Rld.)
10 o. 47. I. L.* 11, 13, 15 o. 42. Rld.
16. K. H. B. 36. K. G. Wn. 45. N. S—g.
Jus [ʃy; svenskt uttal ʃy], fr. (af lat. jus,
spad), ett slags kraftigt extrakt i form af
gelé, hvilket framställes ur kött (i synnerhet
kalfkött) och fisk (såsom ål, braxen, lax)
medelst kokning i en ringa mängd vatten. Det
brukas, vid tillredning af såser, till garnering
af serveringsfat o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
