- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
369-370

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägerhornska regementet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ställning före föreningen med Sverige",
1884). J. förblef i Norges ego till 1645,
då det genom freden vid Brömsebro lades till
Sverige och en kort tid synes ha bildat ett
län med Härjedalen, hvarefter det med detta
ingick i det stora Västernorrlands län. När
detta delades 1762, bildades ett län af J.,
Ångermanland och Medelpad, medan Härjedalen
lades till det nybildade Gäfleborgs län, men 1810
förenades J. och Härjedalen till Jämtlands län. –
Landskapets vapen är en i blått fält gående älg,
silfver, anfallen i ryggen af en örn, guld,
och i bringan af en varg, guld; hertiglig
krona.
K. S.

I geologiskt afseende utmärkes
J. genom den stora utbredning, som silursystemets
aflagringar, kalksten, lerskiffer m. m., där
ega. Hela den centrala delen upptages däraf,
alltifrån Klöfsjö i s. öfver hela Storsjöområdet
samt vidare förbi Åreskutan och Kallsjön i
n. v. och Ströms vattudal i n. till Tåsjö i
Ångermanland. Sydöstra och östra delarna af
J. upptagas hufvudsakligen af en grof ögongranit
(Refsundsgranit), hvarjämte såväl andra graniter
som gnejs och något hälleflintgnejs där utgöra
berggrunden. En granit, som är yngre än urberget,
uppträder inom Ragunda socken i östligaste delen
af J. samt inom Offerdals socken och v. därom
emot norska gränsen i n. v. Porfyr träffas också
inom sistnämnda fjälltrakt, men hufvudparten af
fjällområdena inom J:s västra och norra delar,
till afstånd af 50–80 km. från riksgränsen,
är uppbyggd af en mäktig serie kristalliniska
skiffrar (glimmer- och hornbländeskiffrar,
fylliter m. m. jämte kvartsit, sparagmit m. m.),
de s. k. fjällskiffrarna, af hvilka en del räknas
till det prekambriska, algonkiska systemet,
en del åter anses vara omvandlade siluriska
bergarter. Inom nämnda fjällregioner ha väldiga
rubbningar och förskjutningar egt rum. Upptornade
i kolossala, delvis öfverändakastade veck
ha de algonkiska lagerkomplexerna blifvit
af de bergskedjebildande krafterna pressade
framåt mot ö. och skjutna långt öfver de yngre
silurlagren ("öfverskjutning"). Åreskutan,
Oviksfjällen, Landverkshöjden och
Offerdalshöjden äro återstående delar af den
sålunda milsvidt öfverskjutna "skollan". Uti
fjällskiffrarna äro J:s i allmänhet föga
betydande malmfyndigheter belägna: kopparkis i
förekomsterna på nedre sluttningen af Åreskutan,
magnetkis jämte kopparkis i Herrångskalsgrufvan
och Bunzows grufva samt magnetkis vid Lundörren
nära Härjedalsgränsen. Den fasta berggrunden
täckes till en mycket stor del af istidens
morängrus (jökelgrus, kross-stensgrus), hvilket
bildar den allmänna jordmånen, utom på de mera
inskränkta områden, som upptagas af torfmossar
samt af de på lägre mark utmed vattendragen
aflagrade svämbildningarna. Morängruset
besitter inom stora trakter, i synnerhet där
silursystemets bergarter bilda underlaget,
en ganska stor bördighet till följd af sin
kalkhalt samt inblandningen af lätt vittrande och
sönderfallande lerskifferfragment. Området kring
Storsjön är bekant för sin godartade jordmån. Af
J:s rullstensåsar är den mellan Skalstugan
och Bodsjöedet utsträckta synnerligen vackert
utbildad. – Här och där, t. o. m. så långt
upp bland fjällen som vid Medstugan, finnes en
stundom af morän täckt, tydligt skiktad, delvis
kalkhaltig lera (issjölera), som aflagrats i de
sjöar (issjöar), hvilka under ett visst skede
af istiden
uppdämdes till ganska betydlig höjd öfver stora
områden och af hvilka Storsjön, Kallsjön, Nälden
m. fl. äro återstoden. Strandterrasser högt öfver
dessas nuv. nivåer angifva de forna issjöarnas
storlek. Mot istidens slut afsmälte nämligen
den skandinaviska landisen tidigare inom det
egentliga fjällområdet än inom låglandet i det
centrala Norrland. En stor iskalott blef liggande
kvar ö., s. och s. ö. om Storsjön, där gränsen
mot Medelpad och Härjedalen nu går, och därigenom
uppdämdes det vatten, som i nutiden söker sig ut
från fjälltrakterna mot Östersjöbäckenet, till
stora sjöar, som stego, ända till dess de fingo
aflopp öfver svensk-norska halföns vattendelare
till Atlanten. De troligen största och de enda
något närmare kända af dessa s. och ö. om
halföns vattendelare uppdämda s. k. issjöar
äro de centraljämtska. I samband med isens
afsmältning öppnades allt lägre passpunkter,
hvarigenom sjöarna gradvis sänktes, ända
tills de, då isen helt afsmälte, fullständigt
uttappades. De ännu öfverallt i fjälldalarna
och utmed höjderna bevarade strandmärkena visa,
att vattnen intagit flera skilda nivåer; de, som
klarast och allmännast skönjas, ligga på 560,
465, 410 och 360 m. ö. h. Strandterrasser,
strandvallar m. fl. strandbildningar finnas
allmänt på nämnda höjd utmed Oviksfjällens fot,
Åredalen, Kallsjön, Storsjön m. fl. nutida
sjöar. Den största af de centraljämtska
issjöarna torde ha intagit en yta ungefär tre
fjärdedelar så stor som Vänerns (se närmare
A. G. Högbom, "Om märken efter isdämda sjöar i
Jemtlands fjälltrakter", i Sv. geol. undersökn.,
1893, ser. C. n:r 128, och G. Andersson, "Den
centraljämtska issjön", ibid., 1897, ser. C. n:r
166, och i "Ymer", 1897). Litt.: se
Härjedalen, sp. 143.
E. E. G. A.

Det jämtländska allmogemålet hör till
den nordskandinaviska (norska) gruppen med
tungspets-r, "tjockt" l och öfriga med dessa båda
följande "tjocka" språkljud, förmjukning af k
och g äfven inuti ord, bestämd sing. fem. och
plur. neutr. på vok., neutr. sing. e,
plur. mask. och fem. -an- o. s. v., samt 1:a
konjug. utan -de, -d, -t i pret. Jämtländskan
kominer f. ö. mycket nära Norges nordanfjällska
mål (trondhjemska), har liksom dessa förlorat
slut-e och -a, t. ex. kook, koka, heest, hästar,
tyykt, tyckte, uut, ute, och visar tilljämning
(assimilation) i ord med tidigare kort vokal
före kort konsonant: tälä, tala talade talat,
lovo, lofva lofvade lofvat, stugu, stuga, byry,
burit, o. s. v., har i-omljud i pres. ind. af
starka verb, t. ex. fer (jag) far, samt pron. ,
vi, , ni; och den står genom dessa och andra
kännetecken jämte härjedalskan de nämnda norska
målen närmare än öfriga svenska, såsom ju också
af landskapets historia kan väntas. Märk dessutom
börjande hl- i st. f. sl-, t. ex. hlut, slut,
tonförlust hos l före t, rs i st. f. r före k och
p, t. ex. stärsk, stark, frikativt g, t. ex. steg
och stugu, diftong för gammalt au, t. ex. läus,
lös, staup, stöp, särskilda dativformer:
sing. , -en, -än, plur. -om, genit. genom
omskrifning, t. ex. farfar hans far men, min
fars farfar, obestämd art. vid namn, t. ex. en
Grålle
, samt dubbel art. vid attribut: i hel
i hälvmil
, en hel halfmil o. s. v. Allmogens
tal blir genom allt detta för en vid detsamma
ovan svensk mycket svårt att förstå. Från de
egentliga jämtmålen skiljer sig i s. Bergs-,
i ö. Ragundamålen med kvarstående -e (kaste
o. s. v.), de senare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:26:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free