Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 401-402 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnfärger ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smidbart järn direkt ur malmen, utan användning
af någon särskild färskningsprocess. —
Framställningen af smidbart järn och stål i
elektrisk ugn har funnit vidsträckt användning,
och man tillämpar därvid dels en verklig
färsknings- och raffineringsprocess närmast
motsvarande martinprocessen, dels endast en
omsmältning af det beskickade materialet liksom
vid degelstålssmältningen. Järnsmältningen i
elektrisk ugn erbjuder den fördelen, att man
kan uppnå en mycket hög temperatur, som på ett
enkelt sätt kan regleras, och därjämte kan man
ha en ej oxiderande gas ofvanför badets yta,
enär man ej är beroende af någon förbränning
för upphettningen. Tack vare dessa förhållanden
tillåta de elektriska processerna en långt
drifven rening af stålet, och särskildt kan
svafvel- och fosforhalten nedbringas till små
belopp. De elektriska raffineringsprocesserna
ha därigenom möjliggjort, att man i utlandet
med billiga råmaterial kan framställa ett järn,
som i renhet täflar med det bästa svenska. De
elektriska ugnarna låta sig särskildt med
fördel använda för slutlig raffinering af ett
material, som ”förfärskats” i martinugn eller
bessemerugn och som öfverföres i den elektriska
ugnen, innan det hunnit stelna (se Järn).

Fig. 2. Kjellins ugn.

Fig. 3. Héroults ugn.

— För järnsmältningen användas såväl induktionsugnar
som ugnar med kolelektroder (se Elektrisk ugn).
Bland induktionsugnar har den af svensken
Kjellin konstruerade vunnit den vidsträcktaste
användningen och torde i viss mån kunna anses som
utgångstypen för öfriga induktionsugnar (se
fig. 2). Ugnen är ringformig, och själfva
ugnsrummet utgöres af en ringformig ränna,
hvilken täckes af ett flertal segmentformade
luckor. Ugnen kan beskickas antingen
med kallt järn eller med på förhand smält
beskickning. Beskickningen utgör ledaren för den
sekundära strömmen i en transformator, och tack
vare det alstrade strömvärmet kunna mycket höga
temperaturer å järnet erhållas. Bland ugnarna
med kolelektroder är Héroults ugn den mest
använda (se fig. 3). Det är en kombinerad
ijusbågs- och motståndsugn. Strömmen ledes till
järnet genom i regel två kolelektroder, som
hänga ned genom
hål i hvalfvet. Mellan kolelektroderna och järnet
eller — sedan järnet är smält — slaggtäcket
hålles ett par centimeters mellanrum, där
elektriska ljusbågar bildas, som meddela sitt
värme till det insatta godset, och därjämte
alstras motståndsvärme vid strömmens gång
genom metallen och slaggen. Utmärkande för
denna ugn är, att slaggen upphettas till en
mycket hög temperatur, hvilket är gynnsamt för
raffineringen. Ugnen är byggd för smältning af
charger af upp till 15 tons vikt. Energiåtgången
är ungefär densamma som vid Kjellins ugn. Vid
vissa ugnar hörande till denna grupp, t. ex.
Kellers och Girods, konstruerar man
ugnsbottnen af ledande material och låter denna
tjänstgöra som ena polen för strömtillförseln,
under det den andra utgöres af öfver metallbadet
anordnade kolelektroder. — Nedsmältningen
och färskningen af en charge i en elektrisk ugn
taga i regel en tid af omkr. 6 till 8 timmar,
beroende på i hvilken grad det insatta materialet
skall raffineras. Energiåtgången är därvid i
regel från 800 till 1,200 kilowattimmar per ton
framställdt järn. Genom att beskicka ugnen med
smält järn kan såväl tiden för behandlingen som
energiåtgången nedbringas, särskildt om en del
af färskningen redan är undangjord. Ugnarna
byggas i regel stjälpbara, så att man genom
att luta på ugnen kan afhälla först den
ofvanpå flytande slaggen och sedan järnet.
I. O.

Järnfärger, kem. tekn. Se Färg, sp. 273.

Järngata, bergsv. Se Dammsten.

Järngjuteri, tekn. Se Gjutning.

Järnglans, geol. Se Blodstensmalm.

Järnglimmer Jameson, miner., fjällig
varietet af järnglans, hvilken ibland
ersätter glimmer i vissa bergarter.
P. T. C.*

Järngnejs, petrogr., en mer eller mindre
tydligt strimmig granit, bestående af ortoklas,
plagioklas, kvarts och biotit samt magnetitkorn
och accessoriska mineral, såsom hornblände,
zirkon, epidot o. s. v. Namnet kommer af
bergartens ofta ganska betydande halt af
magnetit. Strimmigheten framkallas däraf,
att dels kvartskornen ofta utbildats till
tunna lameller liggande i parallella plan,
dels de mörka mineralen samlat sig till
strimmor, parallella sinsemellan och med
kvartslamellerna. Denna strimmighet är
vanligtvis sekundär, framkallad af en pressning
i följd af bergskedjeveckning af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>