Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 551-552 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kagg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kagg, svensk adlig ätt, härstammade från
underlagmannen i Finland Mattis Kagger,
som lefde i senare hälften af 1300-talet. 1651
upphöjdes Lars Kagg (se K. 1) och hans yngre
broder Nils (f. 1598, d. som guvernör i Halland
1653) i friherrligt stånd, då Tokkmajärvi
pogost i Keksholms norra län gafs dem till
friherreskap. Lars upphöjdes 1653 i grefligt
stånd, med Mariestad (1660 utbytt mot Sölvesborg)
till grefskap, men den grefliga grenen
utslocknade med honom 1661. Nils’ ättegren utgick
1772, den adliga grenen 1790.


1. Lars K., grefve,
riksmarsk, f. 1 maj 1595 på Källstorps gård
i Västergötland, d. 19 nov. 1661 i Stockholm,
infördes vid 14 års ålder i Karl IX:s gemål
Kristinas hof, där han kom i förtroligt umgänge
med kronprinsen, Gustaf Adolf. Han följde denne
1611 i danska kriget och sedan i det ryska. Med
penningunderstöd af konungen reste han 1616 till
Holland och lärde under tre år krigskonsten
i Morits’ af Oranien här, tjänade sedan under
Mansfeld Fredrik V af Pfalz i Böhmen och återkom
i april 1620 till Stockholm. S. å. blef han
fänrik vid Östgöta fotfolk, följde Gustaf Adolf
på dennes tyska friarfärd och utnämndes 1621
till kapten och regementskvartermästare. Med
sitt regemente drog han 1621 ut i polska kriget,
blef 1622 öfverstelöjtnant under Johan Banér som
öfverste och deltog 1626—27 i kriget i Preussen,
där han var kommendant i Dirschau. I mars 1628
utnämndes han till öfverste för östgötarna; i
nov. s. å. sändes han till Stralsund. Hemkallad
i dec. 1629, följde han Gustaf II Adolf till
Tyskland i juni 1630, utmärkte sig vid flera
tillfällen och var vid konungens död kommendant i
Magdeburg. Han blef då öfverste vid lifgardet och
generalmajor vid hertig Georgs af Lüneburg här;
som sådan tog han framstående del i de strider
med Gronsfeld och Merode, som ledde till Hamelns
eröfring 1633, bl. a. slaget vid Oldendorf 28
juni. I okt. 1633 förenade sig K. i spetsen för
fem regementen med Bernhard af Weimar i Bajern
och försvarade 1634 Regensburg, men måste efter
sju afslagna stormningar slutligen uppgifva
staden. Inom ett år sårad af tre skott, fick
han nu återvända hem för att sköta sin hälsa och
biträda vid rustningarna mot Polen; våren 1635
blef han generalmajor vid riksmarsken Jakob De
la Gardies här i Preussen. Kort därpå blef han
krigsråd och intogs 14 april 1641 i rådet; här
nämndes han 1640 och 1641 bland dem, som kunde
komma i fråga till Johan Banérs efterträdare
i Tyskland. Med outtröttligt nit satte han det
inhemska försvarsväsendet i förträffligt stånd
till danska kriget 1643—45 — han var, enligt
Odhner, för hären detsamma som Klas Fleming
för flottan —; 1644 var han som generallöjtnant
fältmarskalken Gustaf Horns närmaste man i Skåne,
ett ansvar, som han dock kände tungt, kämpade
sedan 1644—45 mot Sehested vid Göta älf och
hade undsatt Göteborg och börjat belägra Bohus,
då freden slöts. 29 febr. 1648 utnämndes K. till
fältmarskalk. Sjukdom hindrade honom att deltaga
i Karl X Gustafs polska krig, men 1658—59
förestod han försvarsverket i Stockholm och
företog i slutet af 1659 ett infall i Norge, där
han angrep Fredrikshald, men 1660 nödgades gå
tillbaka öfver gränsen. Vid riksdagen i Stockholm
hösten s. å. gjordes K. af råd och ständer till
riksmarsk och riksförmyndare i stället för den i
Karl X:s testamente utsedde, illa omtyckte hertig
Adolf Johan. För denna upphöjelse torde K. haft
att tacka dels sin aktade ställning i hären och
krigskollegiet, dels sin bestämda anslutning
1660 till riksdrotsen Per Brahe. K. erhöll
1651 friherrlig och 1653 greflig värdighet och
egde bl. a. Fjällskäfte (se d. o.). Han var
gift (sedan mars 1628) med Agneta Ribbing,
dotter till riksrådet Lindorm Ribbing. Hans
grafvård finnes i Floda kyrka i Södermanland (se
Floda). — Jfr sammandraget af K:s personalier
i Gjörwells ”Det svenska biblioteket”, IV,
s. 254 ff. (1760). Svenska akad. lät 1853 slå
en medalj öfver K., hvarvid B. von Beskow i dess
”Handlingar” (d. XXVII) skref hans ”Minne”. K:s
bref till Axel Oxenstierna äro tryckta i ”Axel
Oxenstiernas skrifter och brefväxling” (afd. 2,
bd IX, 1898).

2. Leonhard K., den föregåendes brorsons son,
f. 1682, d. 1760, blef som ryttmästare vid
Östgöta kavalleri fången vid Dnjepr 1709,
kom 1722 hem och skref omkr. 1750 efter
sina anteckningar och andra källor en journal
(omkr. 500 kvartsidor), som förvaras i Sjöholms arkiv.
1. G. W—k.

Kaggeholm, manbyggnaden.

Kaggeholm, herrgård i Ekerö socken, Färentuna
härad, Stockholms län, vackert belägen på Lillön
vid Stora Björkfjärden af Mälaren. Godset
omfattar K. 2 mtl och Bona 2 mtl, taxerade
(1908) till 150,000 kr. Gården, som omtalas redan under
medeltiden och under 1500-talet egdes af
släkterna Grip, Bååt och Ekeblad och i början af
1600-talet af Johan Skytte samt senare af Erik
Lindsköld, hette ursprungligen Vettersjö, men
fick namnet K. af grefve Lars Kagg. Denne har
dock ej låtit uppföra den nuv. hufvudbyggnaden
(se fig.), som är af yngre datum. K. har ovanligt
ofta gått i köp och eges f. n. (1910) af direktören
Fr. Vult von Steijern, som 1896 köpte detsamma.

Kaghazi (mandlar). Se Damgan.

Kagné, bot. Se Allanblackia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>