Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalifornien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tummelplats för otyglade lidelser
och vanvettigt slöseri. 1852 beräknades
guldgräfvarnas antal till 250,000. Den
”kaliforniska guldfebern” löste med ens den i
amerikanska kongressen sedan 1846 omdebatterade
frågan, huruvida K. skulle upptagas i Unionen
som fri stat eller som slafstat; som fri stat
inträdde K. i Unionen 9 sept. 1850. Efter några
år inträdde lugnare förhållanden i samband
med, att de enskilde guldgräfvarnas planlösa
guldletande fick vika för bolagsdrift och
tekniskt mera fulländade metoder. I det stora
inbördeskriget stod K. på nordstaternas sida,
men deltog till följd af sitt aflägsna läge
föga i striden. Under de senaste årtiondena
har frågan om kinesers och japaners invandring
ofta upprört sinnena och föranledt konflikter
mellan K. och unionsmyndigheterna. Litt.:
Whitney, ”Geological survey of California”
(1869), Hittell, ”History of California”
(3 bd, 1886—97), Royce, ”California from the
conquest in 1846” etc. (1886), Kirchhoff,
”Kalifornische kulturbilder” (s. å.),
H. H. Bancroft, ”California pastoral
1769—1848” (1888) och ”History of the
pacific states of North America”, bd 13—19,
samt Robinson, ”Life in California” (1897).
V. S—g.
Kaliforniska vakteln, zool. Se Tofsvakteln.
Kaliforniska viken (eng. Gulf of California,
Vermilion sea, sp. Mar bermejo, ”Purpurhafvet”,
Mar de Cortez), en långsträckt, ö-rik, 1,120
km. lång och 96—240 km. bred vik af Stilla
hafvet, skiljer halfön Nedre Kalifornien
i v. från de mexikanska staterna Sonora och
Sinaloa i ö. De förnämsta öarna äro Tubaron
och Angel de la Guardia. Vid sin norra spets
upptager viken Colorado och i ö. åtskilliga
mexikanska floder. De viktigaste hamnplatserna
äro på västra sidan La Paz och Loreto, på östra
sidan Guaymas. Norra delen är till följd af många
sandbankar, undervattensklippor och strömmar
mycket farlig för sjöfarten. Vattnets temperatur
är vid ytan 17—24°. Kustborna idka pärl-, korall-
och svampfiske.
(J. F. N.)
Kalifornisk-mexikanska strömmen. Se Stilla
hafvet.
Kaliglimmer, miner. Se Glimmergruppen.
Kaligödning, landtbr. Se Gödselmedel.
Kalikedjan, bergskedja på Formosa. En af dess
högsta toppar är Kali-san (2,142 m.).
Kalikut (Calicut), sjöstad i distriktet
Malabar, prov. Madras, kejsardömet Indien,
saknar egentlig hamn, hvarför fartygen
nödgas ankra på den öppna redden på 5 à 6
famnars vatten. K. besökes mest af seglare
från Röda hafvet och Persiska viken, hvilka
afhämta ris, kokosnötter, vax, kryddor, sandel-
och tekträ. Bornullsväfveriet (”kalikå”), som
en gång förskaffat staden så stort rykte, är
numera obetydligt. Utom flera moskéer finnas
en katolsk kyrka, tillhörig portugiserna,
och en anglikansk. K. var den första plats,
där Vasco da Gama landsteg på indisk jord
(1498). Såväl portugiser som engelsmän anlade
där faktorier, hvilka blefvo utgångspunkter för
liflig handelsrörelse. 1765 intogs likväl K. af
Haidar Ali, som bortjagade köpmännen och lät
nedhugga alla kokos- och sandelträd, på det att
platsen icke vidare måtte ha någon lockelse för
européerna. Hans trupper fördrefvos visserligen
af engelsmännen 1782, men en ny ödeläggelse
öfvergick staden kort därefter under hans son
Tippo Sahib, som behandlade dess invånare med
största grymhet.
Genom freden 1792, som kostade Tippo Sahib
hälften af hans rike, blef K. med distrikt
engelskt område. Sedan dess har staden ånyo
höjt sig och räknade 1901 76,981 inv. (hälften
hinduer, en tredjedel muhammedaner och
omkr. 4,000 kristna).
S. A. L.*
Kalikå l. Kallikå (eng. calico), i utlandet
benämning på åtskilliga slags finare kattun
i brokiga tryckmönster; i Sverige namn på
ett slags gröfre, mest enfärgadt (grått, brunt
o. s. v.), tvåskaftadt bomullstyg med eller
utan appretur, hvilket nyttjas som fodertyg och
vid bokbinderi. Kalikå har sitt namn af staden
Kalikut (se d. o.).
Kalila va-Dimna (”Kalila och Dimna”), den
arabiska titeln på ett berömdt österländskt
sagoverk. Det ursprungliga arbetet, en buddistisk
lärodikt (”furstespegel” eller ”regeringskonst”)
på sanskrit i 13 böcker, är förloradt, men dess
tillvaro ådagalagd af Benfey genom jämförelse
mellan de delar af detsamma, som ingått i senare
indiska samlingar (”Hitopadeça”, ”Pancatantra”,
”Mahabharata” m. fl.), och väst-asiatiska
öfversättningar af det. I 6:e årh. öfversattes
det nämligen af läkaren Barzoi på Persiens
dåv. officiella språk, pehlevi, under titeln
”Kalilak och Damnak”, efter namnen på de i
1:a afdelningen (”Om tjuren och lejonet”)
uppträdande schakalerna (sanskr. Karataka
och Damanaka). Denna öfversättning är
förlorad. Från pehlevi gjordes tidigt dels en
syrisk öfversättning, först 1870 återfunnen
och utg. af Bickell med inledning af Benfey
(1876), dels, af Abd-allah-ibn-al-Mukaffa
(d. omkr. 757), en arabisk, som föreligger i
en mängd mer eller mindre olika redaktioner,
af hvilka blott en finnes fullständigt utgifven
(af Silv. de Sacy, Paris 1816; senare öfv. på
tyska och engelska). Den arabiska texten är
utgifven i åtminstone 16 upplagor (Beirut, Bulak,
Kairo, Bombay, m. m.). Från arabiskan utgå
åtminstone fyra olika äldre öfversättningar:
1) på grekiska under titeln ”Stefanites kai
Ichnilatis”, omkr. 1080 (utg. af Stark, Berlin
1697; Prolegomena därtill under presidium af
Floderus, Uppsala 1780), sedan i sin ordning
öfv. på slaviska, latin och italienska; 2)
på persiska i 12:e årh., sedan omarbetad
af Husain-Vaiz samt efter honom öfverflyttad
bl. a. på turkiska, franska och engelska; 3) på
hebreiska, därifrån på latin i 13:e årh. genom
Johan af Capua under titel ”Directorium vitæ
humanæ” (tr. omkr. 1480) och från latin på
tyska (tr. i flera uppl. redan på 1400-talet);
4) på spanska i midten af 13:e årh. Åtminstone
40 språk ega öfversättningar af detta sagoverk
(svensk öfv. 1745; en dansk redan 1618). I det
hela gifva de nyss nämnda bearbetningarna, ehuru
äfven de äro ganska fria och flera föreligga
i många olika ”recensioner”, en riktigare
föreställning om urskriften, än de indiska
(och mongoliska) göra. ”Kalila och Dimna” är
den viktigaste bland de samlingar, genom hvilka
Indiens rika sagoskatt öfverfördes till västra
Asien och Europa. Närmare bestämdt är den ett
fabelverk (med talande djur, liksom flertalet
af indiska sagosamlingar); dess innehåll är
till en del af västerländskt ursprung (esopiska
fabler), men återkommer i alla fall betydligt
omskapadt. Efter namnet på den bramin, som
i inklädnaden föreställes berätta sagorna
för konung Dabschelim, kallas samlingen
i en del redaktioner och öfversättningar
”Bidpais fabler” (se Bidpai). Jfr Chauvin,
”Bibliographie des ouvrages arabes”, 2 (1897).
Lll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
