Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 857-858 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitalist ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

normer (se Pelarordning) voro måtten å
kolonnställningens olika partier proportionerade
i förhållande till hvarandra. De klassiska
pelarordningarnas kapitäl hade sina mått
bestämda i förhållande till kolonnskaftets
tjocklek, och i samma

Fig. 9. A joniskt hörnkapitäl sedt underifrån; B kapitäl från Dionysosteatern, Aten; C liksidigt joniskt kapitäl från Apollontemplet, Figalia; D samma kapitäl sedt underifrån.

kolonnad såg man endast en sorts kolonnskaft
och en sorts kapitäl, det ena identiskt
likt det andra. De få undantagen härifrån
(t. ex. Apollontemplet i

Fig. 10. Gotiska kapitäl, Madeleinekyrkan, Châteaudun; samma höjd på kapitälen, ehuru olika diameter på kolonnskaften.

Figalia) endast bekräfta regeln. Helt annorlunda
är i dessa afseenden förhållandet under
medeltiden. Inga bestämda kolonnordningar,
inga fastslagna proportionsförhållanden
mellan kapitäl och kolonnskaft (se fig. 10),
och i en fortlöpande serie af kolonner
eller pelare kan man knappast träffa två lika
kapitäl. Stenhuggarens ornamentala fantasi lämnas
fritt spelrum; han måste blott se till, att
kapitälet afpassas på höjden efter stenskiftens
fogindelning, att vulsten nedtill passar på
kolonnskaftet och att plattans öfre sida (dess
”bygg”) får sådan storlek och form, att alla
de bågar, som på densamma skola finna stöd,
äfven få rum. Se fig. 11, huruledes abaken
noggrant följer de från densamma utgående
hvalfstrålarnas hufvudkonturer. Denna
variation i kapitälbildningen vann redan
tidigt insteg efter förebilder från de första
kristna basilikorna, vid hvilkas uppförande
man af brist på penningmedel plundrade de
gamla romerska monumenten på kolonner. Icke
alltid kunde man få det nödiga antalet från
ett håll, utan de måste hopsamlas från de mest
olikartade byggnader, blott de passade något så
när samman med hvarandra. Ofvan har påpekats,
huruledes den egyptiska kapitälplattan är lika
bred som stenbalken öfver densamma. En närmare
undersökning ger vidare vid handen, att plattans
lif

Fig. 11. Gotiskt kapitäl, katedralens i Amiens kor. A kapitälet sedt från koromgången; B plan af plattan: på högra halfvan visas konturerna af bågarnas anfang, den prickade konturen anger pelarskaftets utseende i genomskärning.

”fluktar” med, d. v. s. står i samma plan som,
kolonnskaftets lif. Detta betyder åter,
att kapitälkorgen icke utbreder sig
för att lämna större uppslag för ofvanpå
kommande byggnadspartier, utan att dess form
bestämmes endast af dekorativa skäl. Samma
förhållande råder vid alla de klassiska
kolonnordningarna. Endast i de yngsta
grekisk-doriska kolonnbyggnaderna (såsom
Parthenon) har man uppmärksammat denna fordran
hos öga och eftertanke, att echinuslisten bör
ha något att bära. Arkitravens lif står i dessa
byggnader något utanför kolonnskaftets öfre lif
(se fig. 2 A). Romarna observerade aldrig denna
finess, och renässansens mästare kopierade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>