- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
969-970

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vid ännu ej fyllda femton år blef Karl XII efter
faderns död, 5 april 1697, Sveriges konung. Den
af Karl XI förordnade förmyndarstyrelsen, som
utgjordes af änkedrottningen (med två röster)
samt de fem kungliga råden kanslipresidenten
B. Oxenstierna, Kr. Gyllenstierna, F. Wrede,
N. Gyldenstolpe och L. Wallenstedt, var inbördes
söndrad och därför föga mäktig att handhafva den
suveräna regeringsmakten. Med friskt minne af den
hårda räfst, som drabbat Karl XI :s förmyndare,
sökte nu de regerande att skydda sig mot
efterräkningar genom att flitigt kalla den unge
konungen till öfverläggningarna samt söka förmå
honom att därunder uttala sig. Så väcktes tanken,
att det vore lämpligast att låta konungen själf
öfvertaga regeringsansvaret. Vid den för Karl
XI:s begrafning till nov. 1697 sammankallade
riksdagen i Stockholm framställdes inom adeln
under samförstånd med förmyndarna och rådet
förslag, att konungen omedelbart skulle förklaras
myndig. Detta förslag godkändes af samtliga
stånd. Sedan förmyndarna sålunda nedlagt sitt
uppdrag och ständerna 13 dec. gifvit konungen
sin hyllningsed, blef Karl XII 14 dec. krönt i
Stockholms Storkyrka: vid ceremonien framhölls
hans ställning som enväldig konung därigenom, att
han icke afgaf någon konungaförsäkran samt att
han själf satte kronan på sitt hufvud. Oförfaren
trädde den unge konungen till makten under ganska
vanskliga inre och yttre förhållanden. Han gjorde
sig då till regel att i styrelseärendena följa
sin vördade faders grundsatser, liksom han i
trägen arbetsamhet, enkelt lefnadssätt
och ansträngande kroppsöfningar sökte
likna honom. Särskildt hade han insupit Karl
XI:s misstro mot alla påträngande rådgifvare;
de gamla kungliga råden miste därför nästan
allt inflytande, konungen slöt sig, blyg och
skygg, inom sig själf och afgjorde viktigare
angelägenheter allenast med sina utsedda
förtrogna, K. Piper för inrikes ärenden och
T. Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet
mötte han de ifriga uppfordringar, som omedelbart
efter myndighetsförklaringen från olika håll
gjordes till honom, att han borde förmäla sig med
en dansk eller holsteinsk prinsessa; sannolikt
ha dessa enträgna giftermålsanbud bidragit
att framkalla hans sedan städse visade olust
att upptaga några giftermålsplaner. Ett kortare
afbrott i hans strängt enstöriga lif inträdde,
när hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp på
våren 1698 kom till Stockholm för att fria
till prinsessan Hedvig Sofia; hertigen, som
var en af tidens vanliga vildt lefnadsglada
tyska småfurstar, lockade sin unge frände till
en del bullrande och föga värdiga nöjen (det
s. k. holsteinska raseriet), hvilka emellertid
åter upphörde, sedan det nyförmälda hertigparet
i sept. s. å. lämnat Sverige.

illustration placeholder
Fig. 1. Karl XII. Målning af D. von Krafft.

(Gripsholms slott.)


I den inre styrelsen vidblef K. strängt det
regeringssätt, som hans fader grundat och
utvecklat. De förhoppningar, som vissa befordrare
af hans myndighetsförklaring hyst, att han skulle
förmås efterskänka något af sin envåldsmakt samt
inställa reduktionsverket och lindra de hårda
räfsterna, svekos alldeles. Redan från början
tålde K. ingen inskränkning i sin suveränitet,
och dessa hans tendenser stärktes yttermera under
hans regeringstids senare del. Reduktionsarbetets
vidare utsträckning afbröts väl genom den
begynnande krigsperioden, men i hvad som redan
skett vidtogs ingen ändring. Karakteristisk är
den rättegång, som 1698 begynte mot rikets mest
lysande ädling, Nils Bielke (se d. o.). På det
kyrkliga området upprätthöll K. med eftertryck
den sträfva renlärighet, som under faderns tid
rotfäst sig; under sitt polska krig befallde han
i en till rådet i Stockholm ställd skrifvelse
(7 juni 1706) detta att ha noga uppsikt med sig
innästlande pietister samt att förbjuda svenska
studerandes resor till de tyska akademier,
som voro anstuckna af pietismen. Som ett
fullbordande af arbetet under Karl XI är
äfven att räkna stadfästelsen år 1703 af
den nya bibelöfversättningen ("Karl XII:s
bibel"). För öfrigt egnade den unge konungen
sina första styrelseår åt ett nitiskt arbete att
afhjälpa den nöd, hvari stora delar af riket
kommit genom en rad svåra missväxtår. Mycken
omkostnad gjordes äfven på Stockholms slotts
återuppbyggande efter den stora branden 7 maj
1697. Men dessa fredliga omsorger afbrötos till
god del genom Stora nordiska krigets utbrott:
16 april 1700 afreste K. från sin hufvudstad,
hvilken han aldrig mera skulle återse,
och ehuru han under de följande åren stod i
liflig korrespondens med rådet i Stockholm
och sökte leda dess åtgärder, togs likväl hans
uppmärksamhet alltmera i anspråk af krigföringen
och den yttre politiken.

Äfven i sitt förhållande till yttre makter
sökte K. en vägledning i faderns politiska
system. Dettas härskande tankar voro största
möjliga afhållsamhet från Väst-Europas stora
konflikter, vänskap med sjömakterna, men, om
det vore görligt, äfven med Frankrike, slutligen
Danmarks bevakande och försvagande genom allians
med huset Hannover och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0513.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free