Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Karl, svenska prinsar
- Karl 1. Karl Filip
- Karl 2. Karl (K. August)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han länge fördröjt dennes afresa, lät han honom
slutligen, i midten af 1613, åtfölja några
ryska utskickade till Viborg, där de närmare
villkoren skulle uppgöras. Förhandlingarna
ledde dock ej till något resultat, utan hertigen
fick resa hem igen, sedan ryssarna valt sig en
inhemsk tsar. — I Sverige bevakades hertigens
intressen med största nit af hans moder, som
genom sin öfverdrifna omtanke om honom ofta nog
förorsakade konungen stora besvärligheter. Vid
kröningen 1617 upplågade t. o. m. mellan
Gustaf Adolf å ena sidan samt änkedrottningen
och hertigen å den andra, med anledning af
de hertigliga privilegierna, en häftig strid,
som dock slutligen bilades genom Gustaf Adolfs
eftergifvenhet. Strax därefter företog K. en
utländsk resa, hvarunder han besökte Danmark,
Tyskland och Frankrike. 1621 åtföljde hertigen
sin broder på tåget mot Livland och deltog med
utmärkelse i Rigas belägring, under hvilken
han insjuknade så svårt, att Gustaf Adolf på
sin hemresa måste kvarlämna honom i Narva,
där han dog, djupt sörjd af konungen, som högt
värderade hans många utmärkta egenskaper och
ädla karaktär. Han ligger begrafven i Strängnäs
domkyrka. K. var den siste innehafvaren af ett
ärftligt hertigdöme i Sverige. Han hade 5 mars
1620 ingått hemligt äktenskap med Elisabet
Ribbing, dotter till riksskattmästaren Seved
Ribbing, och hade med henne en dotter, Elisabet
Gyllenhielm (se d. o.), som dock föddes först
efter hans död.
 |
Kronprins Karl August. Efter
målning af P. Krafft d. y.
(Gripsholms slott.) |
2. K. (K. August), tredje son
till hertig Kristian Fredrik af
Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg (hvars
gren af Oldenburgska huset härstammade från
Kristian III i Danmark) och prinsessan Charlotta
Amalia Vilhelmina af Holstein-Ploen, f. 9
juli 1768 på slottet Augustenborg, döpt till
Kristian August. Efter slutade studier, bland
annat i Leipzig 1782—84, ingick han 1786 i dansk
krigstjänst, där han tidigt visade framstående
militära anlag, blef 1790 generalmajor, tog 1797
anställning i österrikiska kavalleriet och deltog
i revolutionskrigen vid Rhen och i Tyrolen,
till dess han 1801 på grund af krigsfaran i
Danmark hemkallades. 1803 utnämndes han till
kommenderande general i sunnanfjällska Norge och
anlände dit 1804. Genom duglighet och sträng
plikttrohet i allt hvad till tjänsten hörde,
vänligt och umgängsamt väsen utom densamma,
genom sitt rättframma sätt och sina enkla
lefnadsvanor vann han där i hög grad norrmännens
tillgifvenhet. 1807 fick han en ännu viktigare
ställning, sedan freden i Tilsit omöjliggjort de
nordiska staternas neutralitet och Danmark inför
Englands brutala uppträdande, då det kräfde och
bemäktigade sig dess flotta (aug.—sept. 1807),
anslutit sig till det franska lägret. Genom de
engelska flottornas herravälde på hafven blef
nämligen förbindelsen mellan Norge och Danmark
i så stor utsträckning afskuren, att det blef
nödigt att i Norge anordna en särskild regering, och
i denna interimistiska regeringskommission
blef prins Kristian August 24 aug. 1807
ordf. Norges ställning förvärrades, då Danmark
29 febr. 1808 af Napoleon nödgades förklara
krig mot Sverige, och prinsen fick sålunda på
sig lagdt ansvaret både för landets politiska
ledning och dess militära försvar. Det senare
skötte han utmärkt. Sveriges västra armé, som
under G. M. Armfelt skred till angrepp, rönte
kraftigt motstånd och blef på vissa punkter i
smärre träffningar drifven tillbaka. Kriget var
emellertid en onaturlighet för Norge, som genom
detsamma afskars både från sin sjöfart och från
tillförseln af sina viktigaste lifsförnödenheter
till lands och sjöss. Bristen på sådana blef
snart ytterligt tryckande. Äfven på den svenska
sidan fördes kriget af olika skäl med lamhet,
och sedan de svenska trupperna redan i slutet
af juni (1808) dragit sig tillbaka öfver
gränsen, upphörde å ömse sidor de egentliga
krigsrörelserna för att ersättas af ett slags
vapenhvila, som under förnyade förhandlingar
mellan de fientlige befälhafvarna och deras
utskickade sedermera alltjämt fortgick. 7
dec. 1808 slöts ändtligen en formlig vapenhvila
med 2 dagars uppsägning.
Redan tidigt under dessa förhandlingar torde
prinsen från svensk sida gjorts underkunnig
om missnöjet mot Gustaf IV Adolf, och det
talades om en fortsatt overksamhet från
norska armén i händelse af åtgärder för en
statshvälfning i Sverige. Då Adlersparre i
mars 1809 med värmländska fördelningen bröt
upp mot hufvudstaden för att åvägabringa
kungens afsättning, hade prins Kristian
ock lofvat honom att icke angripa, om icke
Fredrik VI befallde det eller ryssarna inbröto
i Sverige; däremot är det icke kändt, om han
redan då hade kunskap om de planer att bjuda
honom själf den svenska tronföljden, som
vaknat hos enskilda svenskar. Norska härens
och Norges eget tillstånd omöjliggjorde för
tillfället ock hvarje kraftigare uppträdande
mot Sverige. Emellertid utvecklade sig snart ett
inveckladt intrigspel om prinsens person. Själf
hoppades han till en början på förverkligande af
en trestatsskandinavism under hans egen konung,
Fredrik VI, men då denne genom sin oskicklighet
gjorde sin kandidatur omöjlig, började i stället
den mest energiske af de ledande i Norge, grefve
Herman Wedel-Jarlsberg, i samråd med åtskilliga
svenskar (Adlersparre, Platen, K. H. Posse
m. fl.) arbeta för en förening mellan blott
Norge och Sverige under prinsen. Meningen var
först, att Norge under honom skulle skilja sig
från Danmark och därefter han på grund häraf
väljas till tronföljare i Sverige; då hans
egen medverkan därtill dock ej kunde erhållas,
beslöt man i stället att först låta välja honom,
den danske generalen, till svensk tronföljare
för att därigenom åstadkomma en brytning mellan
honom och Danmark och sålunda frammana hans
samverkan till Norges lösryckande från Danmark
och anslutning till Sverige. Under förespeglingar
härom och med öfverdrifna framställningar af
den norska vapenhvilans betydelse pådrefvo
Adlersparre och hans parti alltså tronföljarvalet
i Sverige; inom ett hemligt utskott på
riksdagen vanns majoritet för förslaget, och 15
juli 1809 biträddes det af bondeståndet samt 18
af de öfriga stånden, hos adeln dock först efter
lifliga debatter och mot ett betydande antal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0533.html
