Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1041-1042 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (it. Carlo), konungar af Sardinien - Karl 1. K. Emanuel I - Karl 2. K. Emanuel II - Karl 3. K. Felix - Karl 4. K. Albert - Karl (it. Carlo), konungar af Sicilien. Se Karl, konungar af Neapel och Sicilien - Karl (sp. Carlos), konungar af Spanien - Karl 1. K. I. Se Karl, romerska kejsare 5. - Karl 2. K. II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

död (1732) i fängsligt förvar. Under det polska
tronföljdskriget (1733—35) förde K. E. befälet
öfver de förenade franska och sardinska
trupperna uti Italien, slog österrikarna vid
Parma (1734) och Guastalla (s. å.) samt intog
Milano. I freden i Wien 1735 erhöll han Novara
och Tortona. I österrikiska tronföljdskriget
(1740—48) deltog han först på Frankrikes och
sedan, från 1743, på Österrikes sida samt
erhöll i freden i Aachen 1748 åter ett stycke
af Lombardiet. För landets inre utveckling
verkade han bl. a. genom att bygga kanaler
och föranstalta en reviderad lagsamling, det
s. k. ”Corpus carolinum” (1770). — Jfr Carutti,
”Storia del regno di Carlo Emanuele III”
(2 bd, 1859).

2. K. Emanuel II, son af Viktor
Amadeus III, f. 24 maj 1751 i Turin, d.
6 okt. 1819 i Rom, efterträdde 1796 sin
fader, som s. å. till Frankrike afträdt
Savojen och Nizza. Ehuru han samvetsgrant
iakttog den af fadern med Frankrike afslutna
freden, tvangs han dock af dess regering att
i dec. 1798 afträda alla sina besittningar på
fastlandet och draga sig tillbaka till Sardinien.
4 juni 1802 nedlade han kronan till förmån för
sin broder Viktor Emanuel I, flyttade till Rom
och inträdde 1815 i jesuitorden. — Jfr Carutti,
”Storia della corte di Savoia durante la
rivoluzione e l’impero francese” (2 bd, 1892).

3. K. Felix, den föregåendes yngre broder,
f. 6 april 1765 i Turin, d. där 27 april 1831,
var 1799—1806 och 1817—21 ståthållare på ön
Sardinien, efterträdde i mars 1821 sin broder
Viktor Emanuel I, regerade enväldigt och stödde
sig på Österrike. Med honom utslocknade den då
regerande linjen af huset Savojen på manssidan.


4. K. Albert, son af prins Karl Emanuel
af Savojen-Carignan och Maria Kristina af
Sachsen-Kurland, f. 2 okt. 1798 i Turin, d. 28
juli 1849 i Oporto, stod tidigt i förbindelse med det
liberala italienska partiet, hvars planer på ett
enadt Italien han delade. Då 1821 års revolution
utbröt i Sardinien och konung Viktor Emanuel I
nedlade regeringen till förmån för sin broder
Karl Felix, fick K. A. i uppdrag att öfvertaga
regeringen under den nye konungens frånvaro
i utlandet. Han antog den spanska liberala
författningen af 1812, men då Österrike hotade
att med trupper kufva revolutionen i landet och
Karl Felix vägrade att godkänna författningen,
nedlade han regeringen. Förvisad från sitt
fädernesland och af Metternich hotad med förlust
af sin arfsrätt, deltog han som frivillig
i 1823 års franska härtåg till Spanien för
att gifva ett bevis på sin brytning med de
liberale. Därefter togs han åter till nåder af
Karl Felix, utnämndes 1829 till vicekonung på
ön Sardinien och uppsteg 1831 på konungariket
Sardiniens tron. I själ och hjärta varm anhängare
af de italienske fosterlandsvännernas sak och
afgjord fiende till Österrike, vågade han dock ej
strax bryta med sina företrädares absolutistiska
och mot Österrike välvilliga politik, utan
beredde sig i tysthet på kommande strid genom
att gifva sin här en ypperlig organisation
och utrustning och öka dess krigsstyrka med
reserver till 61,400 man infanteri, medan
fredsstyrkan var 22,800. I öfrigt sökte han
förbättra finansväsendet och höja landets
materiella odling, utfärdade ny civillag (1837)
och strafflag (1840), inrättade rådgifvande
provinsförsamlingar (1843) samt understödde
frikostigt vetenskap och konst. Själf förde han
ett enkelt lefnadssätt, och hans religiositet
närmade sig bigotteri. Då de revolutionära
rörelserna 1847 åter kommo till utbrott
i Italien, vidtog K. A. s. å. åtskilliga
reformer i liberal anda, såsom polis-
och rättegångsväsendets ombildning samt
tryckfrihetslagens mildrande, och 8 febr. 1848
utfärdade han en konstitutionell författning
(sedan daterad 4 mars). Då kort därefter
invånarna i Lombardiet reste sig mot Österrike
(mars s. å.), var han den förste italienske
furste, som uppträdde till deras bistånd. I
fjärran vinkade hoppet om den lombardiska
järnkronan, måhända väldet öfver hela Italien,
men efter några mindre framgångar blef han
i grund slagen vid Custozza (25 juli 1848)
och nödgades afsluta stilleståndet i Vigevano,
och 1849 blef hans här fullständigt upprifven
vid Novara (23 mars). För att bereda sitt folk
billigare fredsvillkor nedlade han på slagfältet
sin krona till förmån för sin son Viktor
Emanuel II och begaf sig till Portugal. Han
var sedan 1817 förmäld med Maria Teresia af
Toscana (f. 1801, d. 1855). — Litt.: Paravia,
”Carlo Alberto e il suo regno” (2 bd, 1855),
Cappelletti, ”Storia di C. A. e del suo regno”
(1891), Costa de Beauregard, ”La jeunesse du
roi Charles-Albert” (1889) och ”Les dernières
années du roi Ch.-A.” (1890).
1—4. V. K—r.*

Karl (it. Carlo), konungar af Sicilien. Se Karl,
konungar af Neapel och Sicilien (sp. 1025).


Karl (sp. Carlos), konungar af Spanien:

1. K. I. Se Karl, romerska kejsare 5.


2. K. II, Filip IV:s och Maria Annas af
Österrike son, f. 6 nov. 1661,
d. 1 nov. 1700, efterträdde 1665 sin fader
under moderns förmynderskap och öfvertog 1675
som myndig själf regeringen. Sjuklig och svag,
var han oduglig som regent, och Spaniens makt och
välstånd sjönko under hans tid allt djupare. Hans
båda äktenskap med Maria Lovisa af Orléans och
Maria Anna af Pfalz-Neuburg blefvo barnlösa,
hvadan K. till tronarfvinge insatte först
kronprinsen Josef Ferdinand af Bajern och efter
dennes död

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>