- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1057-1058

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karleby - Karleby 2. Socknar i Malmöhus län. Se Västra Karleby och Östra Karleby - Karleby 3. Städer m.m. i Finland. Se Gamlekarleby och Nykarleby 1. - Karleby Långa. Se Karleby 1. - Karled - Karl Edvard, engelsk tronkräfvare. Se Karl (eng. Charles) Edvard - Karl Emanuel. Se Karl, konungar af Sardinien 1 och 2. - Karlevistenen - Karlfeldt, Erik Axel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fordom höll ting. Mest bekant är K. för
sina stora och vackra gånggrifter från yngre
stenåldern (omkr. 2500 f. Kr.). Af de många, som
förr funnos där, kvarstå ännu 4 n. om kyrkan,
däribland Sveriges största gånggrift samt
Ragvarshög. De äro byggda af kalkstenshällar och
innehöllo vid undersökning en mängd skelett,
flintföremål, bärnstenspärlor m. m. Vid
Karleby Utbogården ligger en särdeles vacker
hällkista (från tiden omkr. 2000 f. Kr.),
vid undersökning innehållande skelett,
flintdolkar, bennålar, lerkärl m. m. Tills.
med Falbygdens öfriga många stenåldersgrafvar
utgöra dessa grafvar ett viktigt bidrag till
Göta lands äldsta bebyggelsehistoria. En af
gånggrifterna har från gamla tider af folket
kallats Ragvarshög, till minne däraf, att den
af svear och östgötar till konung valde Ragnvald
Knaphöfde, som utan att taga gisslan ridit in i
Västergötland, blef af bönderna ihjälslagen vid
K. (omkr. 1130) "för den sidvördnad han visat
alla västgötar". Ett blodigare uppträde egde
rum vid denna by, då konung Birger Magnusson,
efter att i Östergötland ha blifvit slagen af
sina fängslade bröders anhängare, dragit in i
Västergötland (1318). Vid K. mötte honom en så
stark bondehär, att han ansåg rådligast att
dagtinga. Men sedan en stor del af bönderna
på grund däraf begifvit sig hem, öfverföll han
svekligt de kvarvarande och tillfogade dem ett
skoningslöst nederlag. – 2. Socknar i Malmöhus
län. Se Västra Karleby och Östra Karleby. –
3. Städer m. m. i Finland. Se Gamlakarleby och
Nykarleby.                 1. Br. Sr.

Karleby Långa. Se Karleby 1.

Karled, nedersta leden på hästens ben.

Karl Edvard, engelsk tronkräfvare. Se Karl,
sp. 1018.

Karl Emanuel. Se Karl, konungar af Sardinien,
1 och 2, sp. 1040–41.

Karlevistenen, en runsten vid Karlevi,
Vickleby socken på Öland, som blifvit rest
öfver en dansk kämpe vid namn Sibbe af hans
vapenbroder. Inskriften innehåller om denne
en strof i drottkväde. (se d. o.) hvilket
versslag eljest icke finnes i fornsvenska
eller forndanska. Strofens ristare har varit
islänning eller norrman. På stenen är ock med
latinska bokstäfver ett namn inhugget af keltiskt
utseende. Att stenen står fjärran från bygden
på en öde strand, tyder på, att Sibbe ej bott
på Öland, utan aflidit på färd förbi, måhända
från slaget på Fyrisvall, och höglagts å land
af sitt följe. Se Sv. Söderberg och E. Brate,
"Ölands runinskrifter" (1900–06), s. 14 ff., 134
ff., och Wimmer, "De danske runemindesmærker",
I, 1, s. CXIV ff.                 (B–e.)

Karlfeldt, Erik Axel, skald, f. 20 juli
1864 i Folkärna socken, södra Dalarna,
inom en gammal bonde- och bergsmannasläkt,
blef efter skolstudier i Västerås student
i Uppsala 1885 och filos. kandidat 1892, var
lärare vid Djursholms samskola 1893–95 och utgaf
sistn. år sin första diktsamling, som genom sin
realistiska egenart i ton och innehåll snabbt
trängde igenom. Han skötte en lärarplats vid
Värmlands folkhögskola 1895–96, blef filos.
licentiat 1898 och tjänstgjorde i fem år vid
K. biblioteket, tills han 1903 utnämndes till
bibliotekarie vid Landtbruksakademien. Tillika
är han sedan 1905 medlem af Svenska akademiens
Nobelinstitut som sakkunnig för engelsk
litteratur och sedan 1907 ledamot af samma
akademis Nobelkommitté. K. invaldes
1904 i Svenska akad. och 1906 i Göteborgs
vet. o. vitt. samhälle. S. å. blef han medlem af
nämnden för Albert Bonniers stipendiefond. Af
de för 1908–13 af riksdagen anvisade
författaranslagen har K. M:t tilldelat honom
2,000 kr. årligen. K. utsågs 1909 af riksdagen
till kommitterad för tryckfrihetens vård.

illustration placeholder


K:s utgifna diktsamlingar äro Vildmarks- och
kärleksvisor
(1895; 4:e uppl. 1906), Fridolins
visor
(1898) och Fridolins lustgård och
Dalmålningar på rim
(1901; sammanförd med den
föregående till "Fridolins poesi och Dalmålningar
på rim", 1902, 4:e uppl. 1909) samt Flora och
Pomona
(1906; 2:a uppl. 1907). Redan i den
första framträdde mogen K:s individualitet,
hvari en bildad mans konstnärshandlag och
psykiska förfining på ett säreget, intimt sätt
sammansmält med den landtlige natursonens
sätt att förnimma och uppfatta. Denna poesi
med sin konkreta knapphet var vida skild från
metafysik och dimmighet, från allmänlighet och
känslofrosseri. K. är rotfäst i sin hembygd,
sedan tidiga år nära förtrogen med dess natur
liksom med dess gångna och lefvande släktled,
dalaböndernas gamla föreställningssätt, deras
dagliga id. Af landskapets skiftande skönhet
och stämningsfullhet väcks hans lust att sjunga
och skildra, men hans syn på naturen är icke
enbart svärmisk, utan han ser den främst som ett
hvardagshemvist för djur och människor. Noga
som en naturkunnig allmogeman har han reda
på väderlekens alla företeelser, årstidernas
skiften, örternas växtsätt, egenskaper och
inhemska namn, vilddjurens och fåglarnas läten
och vanor, höst- och vårstormarnas många olika
genljud i vildmarken. Detta ger åt hans snabbt
förbidragande naturskildringar en märgfull
trovärdighet. Han är vidare förtrogen med
bondpraktikans rön, hämtar till ej ringa del
därur bilder och uttryck, försmår ej heller
de till djurkretsen knutna astrologiska
funderingarna, och dessa bondska element vet
han att omgestalta med konstnärlig verkan. Hans
uppfattning af människovärlden är osammansatt
och lifsbejakande; han hyllar gammaldags tro
och heder, den trygga, oförfärade manligheten,
den kroppsliga kraftkänslan, besjunger
gärna bygdens sunda mö, het älskogs sällhet,
dansen och lifsglädjen. Men han har äfven veka
toner för den med sina brustna ungdomsdrömmar
ensammes längtan. Stundom tränger hans dikt
ned i de dunkla själsdjupen, såsom i "Månhymn
vid Lambertsmässan", som mäktigt firar känslan
af jordisk lifsförnyelse. Hans diktning har i
andra stunder glimtar af uppsluppen humor och
är ej heller främmande för det bistert bisarra.

K:s manliga, fasta väsen afspeglas i hans
dikters form, som är stram och genuin,
med rikedom på måleriska drag. Versen har
oftast starkt betonad takt, och K. har vidgat
den svenska rytmiken genom att skrifva till
(dolda) musikmelodier af stor omväxling och
pregnans. Ofta är strofbyggnaden konstfull
(t. ex. "Hästkarlar"), ej sällan förlustar han sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:47:55 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free