- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
67-68

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kejsarinnan) och Tse-hsi (västra kejsarinnan),
Tung-tschis moder, hvarjämte hans farbroder prins
Kung (l. Kong) vid deras sida framstod som
den egentlige regenten. Denne var en kraftig,
klok och välvillig man, som sökte utplåna det hos
kineserna rådande hatet mot främlingarna. Under
loppet af få år slöt han handelstraktater och
trädde i diplomatisk förbindelse med en stor
del af de europeiska staterna. (Med Sverige hade
K. redan 20 mars 1847 slutit en freds-, vänskaps-
och handelstraktat.) Den bekante A. Burlingame (se
d. o.) ställdes 1868 i spetsen för en stor kinesisk
ambassad för att bringa K. i närmare förbindelser
med Europa, besökte Washington, London, Paris,
Haag, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och Petersburg
samt bragte öfverallt nya handelsfördrag till stånd
eller emenderade förut ingångna. Emellertid rådde
äfven efter tai-pings undertryckande (1865) oro i
landet. Ett nytt uppror, kalladt hienfei ("de nordlige
rebellerna"), grep omkring sig i flera provinser och
kunde först 1870 fullständigt undertryckas, och ännu
farligare rörelser uppstodo bland muhammedanerna i
Jün-nan (se d. o.) och dunganerna i Dsungariet. – Den
kinesiska befolkningens hat mot utlänningar fortfor
ännu att ofta ge sig luft i blodiga våldsgärningar,
särskildt mot missionärerna, men regenten, prins Kung,
sträfvade redligt att hålla de ingångna fördragen,
hvarigenom folkhatet riktades mot honom. En del af
1865 var han t. o. m. afsatt från sitt ämbete. Han
icke blott knöt nya förbindelser med främmande stater,
utan införde äfven europeiska inrättningar i K. Så
inrättades 1868 i Peking ett polytekniskt institut,
med franska och tyska lärare; telegrafförbindelse
inleddes med Japan, Ryssland och Indien, och nya
hamnar öppnades. 1873 öfvertog den unge kejsaren
Ki-tsiang själf regeringen, men dog redan 12
jan. 1875. Han efterträddes af den 1872 födde prins
Tsai-tien (Kuang-su; 1875–1908), en kusin
till sin företrädare. Under hans omyndighet fördes
regeringen till en början af de båda ofvan nämnda
kejsarinnorna, men efter 1881, då Tung-kong dog, af
Tse-hsi ensam. De sista spåren af de många upproren
under den föregående tiden utplånades med Jakub
begs död (1877), då Öst-Turkestan åter förenades med
K. Kuldscha, som ryssarna besatt, återlämnades mot
ersättning 1881. Förhållandet till utländska makter
blef bättre, sedan K. upprättat sändebudsplatser i
Petersburg, Berlin, London, Paris, Washington, Burma
och Tokyo. Ett dekret af 30 juni 1875 förbjöd att
kalla utlänningarna barbarer eller att ofreda kristna
missionärer och de af dem omvände eller att förgripa
sig på deras kyrkor. För de öfvergrepp, som icke
desto mindre förekommo, gjorde regeringen ursäkter
och gaf ersättning. På detta sätt tillfredsställdes
Japan (1874) för plundringar af japaner på Formosa,
England (1876) för mordet på en resande Margary och
Tyskland s. å. för ett sjöröfvaranfall på ett tyskt
fartyg, dock först sedan det sändt en flotta till
de kinesiska farvattnen. I Förenta staterna, dit
kineser i mängd emigrerat, uppstod vid samma tid en
stark proteströrelse, i synnerhet i Kalifornien, mot
deras inflyttning, och 1882 antog kongressen en lag,
som för 20 år förbjöd denna invandring. Presidenten,
som icke ville framkalla repressalier mot amerikanerna
i K., godkände den dock icke, men 1884 utfärdades
ett sådant förbud på 10 år, och 1892 blef det ytterligare
skärpt. Af svårare beskaffenhet blef en tvist med
Frankrike, hvilket höll
på att bemäktiga sig Annam och Tonkin, som kineserna
ansågo stå under K:s öfverhöghet. Fransmännen
bemäktigade sig Song-kois delta, fördrefvo de
kinesiska trupperna från Son-tai och Bac-ninh och
tvungo Annam till underkastelse. Regeringen uppdrog
nu åt vicekonungen Li-hung-tschang, K:s störste
statsman under senare tider, att underhandla med
fransmännen om dessa förhållanden, men då han insåg,
att K. ingenting kunde göra däremot, lofvade han, genom
fördraget i Tien-tsin (1884), att kineserna skulle
utrymma Tonkin. Men oförmodadt anföllos fransmännen
23 juni s. å. vid Bac-lé af reguljära kinesiska
trupper. Detta ansågs i Frankrike som traktatsbrott,
och en fransk flotta under amiral Courbet sändes mot
K., intog Fu-tschóu och förstörde flera krigsskepp,
som lågo där, samt uppbrände arsenalen. Dessutom
satte fransmännen sig fast på Formosa, hvarefter
flera strider utkämpades dels där, dels på gränsen mot
Tonkin, där fransmännen ledo ett kännbart nederlag vid
Langson (mars 1885). Franska regeringen slöt nu under
engelsk bemedling fred i Tien-tsin 9 juni 1885, hvari
K. medgaf åt Frankrike öfverhögheten öfver Annam
samt rätt att införlifva Tonkin som fransk koloni. –
Dessa motgångar öfvertygade en mängd klarsynta
kineser, att man måste söka införa i K. europeiska
uppfinningar. I norra K. skapade Li-hung-tschang en
krigsflotta och början till ett kustförsvar; i södra
K. införde vicekonungen Lin-ming-tschuan (i Fu-kien
och det därmed förenade Formosa) europeisk post och
telegraf; han anlade industriella verk och grep sig
an med järnvägsbyggande. Men finansiella svårigheter
och motstånd från det konservativa partiet, som hade
sitt stöd i kejsarinnan Tse-hsi, tvang honom att
afgå (1891), och s. å. förstördes den redan färdiga
järnvägen Schang-hai-Wu-sung. – En mot de kristne
riktad fientlig rörelse i Jang-tse-kiang-dalen,
anstiftad enligt påstående af ett hemligt sällskap
Ko-lau-hui, blef genom de utsände ambassadörernas
energiska ingripande snart kväfd (1891), men rörelsen
skulle snart åter bryta ut. – Vid denna tid började
Korea-frågan träda i första rummet i K:s yttre
politik. Korea var ett kinesiskt lydland, spärradt
för andra makter, men redan 1876 hade Japan genom
en traktat tillförsäkrat sig rätt att drifva handel
i några af dess hamnar. Japanerna ådrogo sig dock
snart koreanernas hat, och 1882 och 1884 utbröto mot
dem riktade upplopp, som måste nedslås af kinesiska
trupper; äfven Japan hade sändt trupper dit. Då lugnet
1885 var återställdt och de båda makterna återkallade
sina trupper, ingingo de en öfverenskommelse att,
om ett inskridande mot Korea åter blefve nödvändigt,
skulle den ena makten i god tid därom underrätta
den andra. 1894 utbröt ett allvarligt bondeuppror
i Korea, ledt af Tong-hak-sekten och riktadt
mot regeringen, som leddes af drottningen, hvars
främste rådgifvare var den kinesiske gesanten i
Söul, Juan-schi-kai. Då regeringstrupperna blifvit
slagna af de upproriske, ditsände K. 3,000 man under
general Yi och underrättade därom Japan. Detta land
protesterade mot, att K. i nämnda notifikation kallat
Korea sin vasallstat, och skickade likaledes trupper
till Tsche-mul-p-ho samt förklarade 14 juli 1894, att
det skulle anse vidare kinesiska truppsändningar som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free