- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
505-506

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokospalm - Kokosplommon - Kokossmör, bot. Se Kokospalm. - Kokoståga, detsamma som kokosfiber. Se Beklädnadsväxter, sp. 1238, och Kokospalm. - Kokosöarna. Se Keelingöarna. - Kokosön - Kokott. Se Cocotte. - Kokovtsov, Vladimir - Kokpunkt, fys. Se Kokning. - Koks

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lämna ett hårdt virke, porkupineträ, hvaraf
promenadkäppar m. m. förfärdigas. Af bladslidornas
fibrer förfärdigas groft tyg (mössor), och de
outvecklade späda bladknopparna lämna en utsökt föda
(ett slags palmkål). De utväxta bladen användas till
taktäckning, fönstergaller, korgar och skrifmaterial
samt duga äfven till präktigt brinnande facklor;
ur fruktväggens tjocka, yttre, trådiga lager
fås s. k. kokosfiber, coir, som har
mycket stor användning till skeppståg (som flyta
på vattnet), borstar, tamburmattor m. m. Ur bladens
aska erhålles en stor mängd pottaska. I blommorna och
yngre stamdelar finnes ymnigt en sockerhaltig saft,
som genom jäsning ger ett förträffligt palmvin och
af hvilken destilleras ett slags sprit ("arrack"),
eller ock inkokas saften till ett groft socker
("jaggery"). Kokosnötens (fig. 2 o. 3) kärna består
af ett litet växtämne samt en stor, fast, ihålig
fröhvita, som är en mycket närande föda och som utgör
Polynesiens viktigaste exportvara (copra). Däraf
pressas i Europa och Nord-Amerika kokosfett
l. kokosolja, som fått mycket stor användning som
näringsmedel dels enbart under olika namn, såsom kokossmör, vegetabiliskt smör, vegetalin, palmin
o. s. v., dels blandadt med annat fett i växtmargarin och vanligt margarin; det användes
äfven mycket till tvålfabrikation och i medicinen
till salfvor. Den utpressade copran är ett viktigt
fodermedel, kokoskakor. Raspad kokoskärna användes
i konditorierna. I fröhvitans hålighet finnes en
ymnig, mandelsmakande vätska, s. k. kokosmjölk,
som är en värderad dryck. Ur stammarna utflyter
gummi, hvilket användes som toalettmedel. En allmänt
odlad elegant krukväxt är Cocos Weddelliana från
Brasilien. O. T. S. (G.L–m.)

illustration placeholder
Fig. 1. Lund af kokospalmer (Cocos nucifera) på
Hawaii. (De lägre träden framför äro Pandanus
odoratissimus.
)

illustration placeholder
Fig. 2. Kokosfrukter (kokosnötter) på stammen.

illustration placeholder
Fig. 3. Kokosnöt, genomskuren.

Kokosplommon, bot.,
detsamma som cocoa-plum. Se Chrysobalanus.

Kokossmör, bot. Se Kokospalm.

Kokoståga, detsamma som
kokosfiber. Se Beklädnadsväxter, sp. 1238, och
Kokospalm.

Kokosöarna. Se Keelingöarna.

Kokosön, obebodd ö i
Stilla hafvet, 500 km. s. v. om Costa-Rica och
700 km. n. ö. om Galapagosöarna, under 5° 35’
12" n. br. och 86° 58’ 16" v. lgd, har en längd af
omkr. 7 km. och en bredd af 5 km. Ön är af vulkaniskt
ursprung liksom Galapagosöarna, bevuxen med den
yppigaste vegetation af palmer och ormbunksträd
och väl försedd med rinnande vatten. Ett par berg
uppges nå 500–650 m. höjd. Dess naturalster äro föga
kända. Djurlifvet synes vara mycket fattigt både
på arter och individer. De däggdjur, som finnas,
ha ditförts af sjöfarande. Ingen makt har ännu
tagit ön i besittning, men blir Central-Amerika en
gång genomskuret af en kanal, får den lilla ön,
som i Chathamviken har en skyddad ankarplats åt
5–6 fartyg, säkerligen betydelse som kolstation.
(J. F. N.)

Koko’tt [ka-]. Se Cocotte.

Kokovtsov
[kakaftså’f], Vladimir, rysk statsman, f. 1847,
fick sin elementarbildning i Alexanderslyceet. Efter att ha beklädt åtskilliga
högre poster inom fångvårdsstyrelsen, riksrådet
och finansministeriet, utnämndes han 1904 till
finansminister och fick den svåra uppgiften att
skaffa medel till rysk-japanska kriget – genom
en mängd lån samt nya eller förhöjda indirekta
skatter (arfs-,- öl-, tändsticks-, jäst-, nafta-
och stämpelskatter). Som ordf. i olika kommittéer
och som minister har K. ledt utredningen om
böndernas ekonomiska ställning i mellersta Ryssland
(betänkande tr. 1903), om reformer i industriens
beskattning, om eventuell allmän inkomstskatt
och om arbetarklassens ställning. Själf har han
publicerat en undersökning öfver förhållandet mellan
influtna och beräknade skatter 1887–91 (1893).
Lll.

Kokpunkt, fys. Se Kokning.

Koks (eng. coke, plur. cokes), tekn., kallas den
fasta kolrika massa, som återstår vid destillation
af bituminösa kol, sedan de flyktiga ämnena blifvit
utdrifna. Koksen, som innehåller större delen
af det i stenkolet ingående fasta kolet, är ett
silfvergrått till svartgrått, metallglänsande, mer
eller mindre poröst, icke affärgande, skört ämne med
en eg. v. hos kokssubstansen af 1,2–1,9. Den är föga
hygroskopisk och upptager ur fuktig luft endast få
procent vatten; däremot kan den i sina porer uppsupa
och äfven vid ganska hög temperatur kvarhålla gaser. –
Framställning af koks sker dels vid gasverk, där
den erhålles som den värdefullaste biprodukten, dels
vid koksverk. Ändamålet med koksningen är dels att
af stenkolen bereda ett mera koncentreradt bränsle,
som vid förbränning utvecklar en högre temperatur,
dels att ur bränslet aflägsna en mängd gaser, som
vid förbränning förorsaka obehag, såsom rök etc.,
dels att erhålla ett bränsle, som vid uppvärmning
har större hållfasthet, så att det hvarken mjuknar
eller sintrar, samt slutligen att aflägsna en del
af det i stenkolet befintliga svaflet. Icke alla
bituminösa stenkol kunna dock koksa. Det är endast de
s. k. bakande kolen, som ha denna egenskap. Att denna
skall bero på, huru de ämnen, som bilda kolsubstansen
(kol, väte och syre), äro bundna, är tämligen klart,
men något närmare rörande den saken är ännu icke
kändt. – Efter upptagningen ur grufvan underkastas
stenkolen vanligen först en sortering och, om de
ha hög askhalt, därefter vaskning med eller utan
föregående krossning, för att större delen af ingående
svafvelkis, skiffer etc. må aflägsnas. För koksningen
användas vid koksverken tre olika metoder, nämligen
milor, bikupsugnar och retortugnar. Koksning i mila
är h. o. h. likartad med kolning af trä i milor (se
Kolning). För koksning användes denna metod numera
sällan. Bikupsugnarna ha den form, som namnet anger,
med en diameter af omkr. 3,5 m. och höjd af omkr. 2
m. De byggas vanligen intill hvarandra i två långa
rader. Hvarje ugn har en öppning i taket och en vid
ena yttersidan. Kolen ifyllas genom de förra till
ugnens halfva höjd, hvarpå de tändas. Luft insläppes
i nödig mängd genom hål i sidoväggen. Ugnens kupol
blir därvid upphettad, och koksningen underhålles
sedan med det värme, som uppstår vid de flyktiga
ämnenas förbränning. Rökgaserna uttagas genom särskild
öppning och ledas till gemensam skorsten. Efter slutad
koksning släckes koksen i ugnen. Bikupsugnarnas
anläggningskostnad är låg och deras underhåll
billigt. De ge en mycket god koks, men ingen stor
mängd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free