- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
931-932

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungabalk - Konungaböckerna - Konungaed, statsr. Se Konungaförsäkran. - Konungaförsäkran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

931

Konungaböckerna-Konungaförsäkran

982

liga edsöreslagarna, hvilka i östgötalagen utgjort en
särskild balk, samt vissa stadganden härstammande från
den gamla "rodarätten". Med Upplandslagens konungabalk
öfverensstämmer Södermannalägens på det närmaste,
medan däremot Västmannalagens och Hälsingelagens
konungabalkar sakna stadganden om konungaval. I
Dalalagen, där konungabalk icke förekommer,
motsvaras de öfriga svealagarnas konungabalk
delvis af lagens edsöresbalk. Det är först i Magnus
Erikssons landslag, som konungabalken får ett sådant
innehåll, att den kan betecknas som ett verkligt
försök att fastställa konungadömets statsrättsliga
ställning i dess hufvuddrag. I sammanhang härmed har
edsöreslagstiftningen utbrutits ur konungabalken
och i lagens indelning insatts som en särskild
edsöresbalk. Den äldre landslagens konungabalk
upptogs utan mera betydande förändringar i Kristofers
landslag. Den konungabalk, som förekommer i Magnus
Erikssons stadslag, är utarbetad med hänsyn till
städernas förhållanden, innehåller framför allt
hufvudreglerna för stadsstyrelsen och är af föga
statsrättslig betydelse. Landslagens konungabalk åter
ansågs århundraden igenom innehålla statsskickets
grundvalar. Den lade emellertid icke några snäfva band
på statsskickets utveckling, och dess stadganden
blefvo f. ö. i många afseenden fullständigade
eller ändrade genom senare författningar. Det
för den svenska laghistorien egendomliga draget,
att statsrättens hufvudregler sammanförts med den
öfriga offentliga rätten och privaträtten i en och
samma lagkodifikation, medförde, att sträfvandena att
åstadkomma en ny lagbok berörde alla dessa rättens
områden, så länge denna anordning ansågs böra
bibehållas. I de båda lagförslag från 1600-talets
första år, hvilka äro kända under namnen "Karl IX:s
förslag" och "Rosengrens förslag", förekomma äfven
förslag till ny konungabalk, och det var icke minst
den oenighet om denna balks innehåll, hvarom de båda
förslagen vittna, som vållade, att Karl IX:s försök
att åstadkomma en ny lagaffattning strandade. När
sedermera Karl XI lät återupptaga arbetet på en
ny lagbok, leddes han härtill i icke ringa mån
af sin önskan att få till stånd en affattning af
enväldets statsrätt, och den stora lagkommission,
som tillsattes år 1686, utarbetade äfven ett förslag
till ny konungabalk, som blef färdigt 1696 och som
fastslog enväldets grundsatser. Efter Karl XI:s död
sköt lagkommissionen, som likväl omarbetade sina
under Karl XI:s regering framlagda förslag till
andra balkar, arbetet på konungabalken åt sidan,
och 1715 beslöt kommissionen att icke upptaga någon
konungabalk i lagen, "emedan däruti bör konungen
ingenting föreskrifvas såsom den där högst rådande
är, och hvad undersåtarnes plikt och skyldighet
angår, så kunna alla sådana mål indragas antingen
uti högmåls- eller edsöresbalken". Helt säkert har
emellertid lagkommissionen i detta yttrande gett
endast ett svepskäl, medan den verkliga grunden
för dess handlingssätt var motvilja mot att i
den nya lagen införa och fastslå det sjunkande
enväldets grundsatser. Äfven efter enväldets fall
bibehöll kommissionen sin åsikt, att konungabalken
borde utgå ur lagen, ehuru nu andra skäl voro
bestämmande. 1723 förklarade den, att en dylik balk,
som skulle innehålla "jus publicum", ej borde ingå i
lagboken vid sidan af de öfriga, som blott innehölle
"jus privatum".

Denna ståndpunkt stod i öfverensstämmelse med den
utveckling, som egt rum, då det nya statsskicket
fastställts i särskilda författningsurkunder genom
de nya grundlagarna. Visserligen hade alltjämt
traditionen så stor makt öfver sinnena, att riksdagen
såväl 1723 som 1727 uttalade sig för införandet
af en konungabalk i lagboken, men lagkommissionens
mening blef likväl den segrande. Någon konungabalk
förekom ej i 1734 års lag, och skilsmässan mellan
statsrätten och den öfriga rätten vid kodifikationen
hade alltså genomförts. I sammanhang med Gustaf
III:s sträfvan vid 1772 års statshvälfning att
återvända till statsskicket före enväldet står, att
han i 1772 års regeringsform § 2 införde stadgandet,
att konungen skall "styra riket efter konungabalken,
landslagen och denna regeringsform". Detta åberopande
af konungabalken ledde emellertid ej till dess
återupplifvande, utan fick betydelse endast som en
hänvisning till det svenska statsskickets gamla
traditioner. Se vidare Balk, Landskapslagar och
Landslag.

Litt.: "Lagförslag i Carl IX:s tid" (i
"Handlingar rörande Sveriges hist.", II, 1864),
V. Sjögren, "Förarbetena till 1734 års lag"
(I-VIII, 1900- 09), A. Posse, "Bidrag till
svenska lagstiftningens-historia" (1850),
P. A. östergren, "Till historien om 1734 års
lagreform" (I, 1902), och E. Hilde-brand, "Enväldets
tilltänkta grundlagar" (i "Hist. tidskr.", 1895).
K.G.Wn,

Konungaböckerna (lat. Regum, näml. libri,
"konungarnas böcker"), den 1:a och den 2:a,
två af de s. k. historiska böckerna i gamla
testamentet. Urspr. ha de utgjort ett helt, men
i Alexandrinska öfversättningen äro de delade
och kallas 3:e och 4:e Konungaböckerna (medan
Samuelsböckerna kallas 1:a och 2:a Kon.). De
behandla det israelitiska folkets historia från
den tidpunkt, där Samuelsböckerna sluta, nämligen
Davids sista lefnadsår (973 l. 1015), till Jerusalems
förstöring genom Nebukadnessar (586). Hufvudmoment i
framställningen äro Salomos regering, rikets delning
(933), det öfverhandtagande fördärfvet i rikena Juda
och Israel, hvilket förgäfves motarbetades af profeter
sådana som Elia och Elisa, samt de på grund däraf
öfver bägge rikena inbrytande straffdomarna. Till
sist omnämnes Jojakins befrielse ur fängelset
(561). Sannolikt äro böckerna författade af någon
i exilen lefvande jude. Traditionen nämner Jeremia
eller Esra som författare, men för ingendera kunna
några bevisande skäl anföras. Författaren har
användt åtskilliga källor, såsom "Juda konungars
krönika" (1 Kon. 14: 29), "Israels konungars
krönika" (14: 19) och "Salomos krönika" (11: 41).
E. J. Ö. (J. P.)

Konungaed, statsr. Se Konungaförsäkran.

Konungaförsäkran, statsr. Enligt medeltida germansk
uppfattning voro konung och folk samverkande
statsorgan, hvardera med egna rättigheter och
skyldigheter. Dessas ömsesidiga respekterande
och iakttagande plägade utlofvas genom eder, som
konung och folk svuro hvarandra vid regentskifte,
och konungens ed ansågs härvid som ett villkor
för folkets plikt att visa honom lydnad. Detta gaf
upphof till, att i valmonarkierna tronkandidaterna
aftvungos konungaförsäkringar, handfästningar
1. valkapitulationer, som beredde stormannaklassen
stora fördelar ej blott på konunga-

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:29 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free