- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
971-972

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koporie - Kopp, Ulrich Friedrich - Kopp, Joseph Eutychius - Kopp, Hermann - Kopp, Georg - Koppa - Koppar är den metall, som näst guld. 1. Kem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skarna efter segern vid Narra s. å. Efter 3 dagars
beskjutning uppgafs K. till ryssarna 26 maj 1703,
hvarefter det af dem förstärktes och omgafs med
jordvallar. I sept. 1708 besattes det utan större
motstånd af Lybecker, men utrymdes åter efter några
dagar. L. W:son M.

Kopp, Ulrich Friedrich, tysk paleograf, f. 1762,
d: 1834, var ämbetsman i Hessen-Kassel, egnade
sig därefter uteslutande åt paleografiska studier
samt blef 1808 hedersprofessor i Heidelberg. Senare
flyttade han till Mannheim. Han är känd genom sitt
epokgörande arbete Palæographia critica (4 bd,
1817-29), Bilder und schriften der vorzeit (2 bd,
1819-21) och en edition af Martianus Capella (utg. af
K. F. Hermann, 1836).

Kopp, Joseph Eutychius, schweizisk historieforskare,
f. 1793, d. 1866 i Luzern, var 1819 -65 professor
i klassisk filologi vid lyceet i Luzern samt
deltog 1828-31 och 1841-45 i det politiska lifvet,
hvarvid hans sista åtgörande var att kraftigt,
ehuru förgäfves, motsätta sig jesuiters anställande
vid kantonen Luzerns högre undervisningsverk. Från
1830 idkade K. historisk arkivforskning, sträfvade
särskildt att beriktiga Tschudis och J. von Müllers
framställningar af Schweiziska edsförbundets äldsta
historia och förvärfvade hedersnamnet "den schweiziska
historieskrifningens Niebuhr". Genom Urkunden zur
geschichte der eidgenössischen bünde
(bd l 1835;
bd 2 1851, i "Archiv fur kunde österreichischer
geschichtsquellen") och det vidlyftiga arbetet
Geschichte der eidgenössischen bünde. Mit
urkunden
(äfven med titel: Der geschichten
von der wiederherstellung und dem verfalle des
heiligen römischen reiches erstes buch
o. s. v.,
12 böcker, sträckande sig till 1336, utg. 1845-82,
i fortsättningen bearbetadt af Busson, A. Lütolf
och Rohrer) väckte han till lif en mera kritisk
undersökning af det habsburgska förtrycket i
Schweiz och därmed sammanhängande berättelser,
hvarjämte han i sin 1854-56 utgifna tidskrift
"Geschichtsblätter aus der Schweiz" (artiklarna
Zur Tell-sage och deras bilagor, Die Gessler)
sysselsatte sig med samma ämne. Därvid bröt han
med det naiva patriotiska betraktelsesättet, men
hans källkritiskt betydelsefulla verk lida af en
väsentlig brist på komposition. - K. skref äfven
flera historiska dramer (Dramatische gedichte,
4 bd, 1855-66), hvilka emellertid som konstalster
voro svaga. Jfr biografi af Lütolf (1866).
(V. S-g.)

Kopp, Hermann, tysk kemist, f. 1817, d. 1892,
blef 1843 e. o. och 1853 ord. professor i
Giessen samt 1864 ord. professor vid Heidelbergs
universitet. K. utförde värdefulla undersökningar
rörande sammanhanget mellan kropparnas fysikaliska
egenskaper och deras sammansättning. Men framför
allt inlade han stora förtjänster om kemiens
historia. Hans Geschichte der chemie (4 bd, 1843
-47) är ett klassiskt arbete, fullständigadt med
afseende på de äldsta perioderna genom Beiträge zur
geschichte der chemie
(1869-75). Jfr Fysikalisk kemi.
(H. E.)

Kopp, Georg, tysk prelat, kardinal, f. 27 juli 1837 i
Dudcrstadt (Hannover), var son till en fattig väfvare,
blef 1856 telegraftjänsteman, men erhöll 1858 medel
att egna sig åt teologiska studier i Hildesheim,
prästvigdes 1862 och verkade sedan dels som katolsk
själasörjare, dels som biträde vid
generalvikariatet i Hildesheim till 1872, då han
blef generalvikarie och domkapitularie. K. utsågs
1881 till biskop af Fulda, blef 1884 medlem af
preussiska statsrådet och 1886 af herrehuset
samt egnade sig med mycken smidighet och energi åt
arbetet på återställande af det genom "kulturkampen"
rubbade goda förhållandet mellan preussiska staten
och katolska kyrkan. K. hade sålunda väsentlig andel
i tillkomsten af de kyrkopolitiska lagar af 21 maj
1886 och 30 april 1887, hvilka upphäfde och ersatte
de beryktade "majlagarna" af 1873. Han blef 1887
med preussiska regeringens samtycke af påfven utsedd
till furstbiskop af Breslau och är som sådan medlem
af österrikiska herrehuset och det österrikiska
Schlesiens landtdag. Han var 1890 medlem af den af
Vilhelm II sammankallade arbetarskyddskonferensen
i Berlin; 1893 blef han kardinal. K. intager en
politiskt synnerligen inflytelserik ställning bland
Tysklands katoliker och har, i besittning af såväl
kejsar Vilhelms som påfvens förtroende, ofta medlande
ingripit vid konflikter mellan den ultramontana
riktningens män samt preussiska och riksregeringen
i Berlin. V. S-g.

Koppa, ett forngrekiskt skriftecken, 9, hvaraf romarna
gjorde sitt Q. Som taltecken betydde kóppa 90.

Koppar är den metall, som näst guld och silfver var
tidigast känd och använd. Bronsålderns folk nyttjade
en legering af denna metall och tenn (brons) för
tillverkning af vapen och eggverktyg. Först under en
långt senare tid kom järnet allmänt i bruk. Grekerna
och romarna hämtade kopparmalmen företrädesvis från ön
Cypern (grek. Kypros, lat. Cyprus). Romarna kallade
därför kopparn æs cyprium eller endast cyprium,
senare cuprum (hvaraf sv. koppar). Medeltidens
alkemister kallade den Venus och betecknade den med ?
. - 1. Kem. I naturen förekommer kopparn ej sällan
gedigen, men vanligen i förening med svafvel, äfven
med syre och med klor. Mycket små mängder koppar ha
anträffats i lefvern och blodserum, i hummerns och
några fiskars blod samt i vissa fåglars fjädrar. Den
rena kopparmetallen utmärkes af en vackert röd
och karakteristisk färg. Kopparn är hårdare än
silfver, men mjukare än platina. I hållfasthet
öfverträffas den endast af järnet. Den har stor
ledningsförmåga för värme och elektricitet. Dess
värmeledningsförmåga förhåller sig till silfrets
som 89 : 100, och dess förmåga att leda elektricitet
förhåller sig till nämnda metalls som 91 : 100. På
grund af denna stora ledningsförmåga finner koppar en
vidsträckt användning i tekniken. För detta ändamål
måste metallen vara mycket ren, emedan redan ringa
mängder af främmande ämnen nedsätta ledningsförmågan
betydligt. Kopparns renframställning (raffineringen)
sker bäst på elektrisk väg. Leder man en elektrisk
ström genom en lösning af kopparsulfat, af skiljes
metallisk koppar vid den negativa elektroden
1. katoden. Emedan det är hos koppar särskildt
lätt att erhålla goda metallöfverdrag, använder
man den elektriska kopparutfällningen ej endast
för raffinering, utan äfven för att öfverdraga
ämnen med ett metallskikt och framställa former af
olika föremål (se Galvanoteknik). Den spänning, som
erfordras för att elektrolytiskt utfälla koppar ur
en kopparsaltlösning, är mindre än den, som behofves
för att utfälla järn ur en lika koncentrerad lösning,
men större än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0518.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free