Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1361
Kristian
1362
Kristian [ofta kri’Jan], skandinaviska konungar: 1.
K. (K r i s t i e r n) I, konung i Danmark
1448-81, i Norge 1450-81 och i Sverige 1457- 64,
stamfader för oldenburgska konungahuset i Danmark,
för den 1751-1818 i Sverige regerande hol-
Kristian I. (Medalj, slagen under hans resa uti
Italien).
stein-gottorpska ätten och för det nu regerande
ryska kejsarhuset, föddes 1426 samt var son
af grefve Didrik den lycklige af Oldenburg och
Hedvig af Holstein. Efter faderns död (1440) ärfde
K. jämte sina bröder (Morits och Gerhard) Oldenburg
och Delmenhorst samt utsågs af sin morbroder Adolf
VIII af Holstein till hans arfvinge och blef efter
hans önskan af ridderskapet i Slesvig hyllad som
efterträdare. Då Kristofer af Bajern dött (jan. 1448),
vände sig danska riksrådet till Adolf och erbjöd
honom kronan, men han undanbad sig densamma och gaf
anvisning på K., sedan han likväl förut (28 juni)
låtit honom underskrifva en förklaring, i hvilken han
lofvade att stå fast vid hertig Valdemars af Slesvig
löfte 1326 (den f. ö. obekanta s. k. "Consti-tutio
Valdemariana"), att hertigdömet Slesvig aldrig
skulle förenas med konungariket Danmark under en
härskare. Därefter valdes K. l sept. i Haderslev af
riksrådet, hyllades 28 sept. på Vi borgs landsting och
kröntes 28 okt. 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han
trolofning med Kristofers af Bajern änka, Dorotea;
bilägret firades 26 okt. 1450. Äfven i södra delen
af Norge valdes K. i juni 144.9, under det att det
nordanfjällska valde Karl Knutsson, som 20 nov. 1449
kröntes af ärkebiskopen i Trondhjem. 13 maj 1450
enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd
i Halmstad därom, att den s. k. Kalmarunionen skulle
förnyas och att den af de båda konungarna, som lefde
längst, skulle vara konung i alla tre rikena samt
att Karl Knutsson skulle öfver-lämna Norge till K.,
som 2 aug. s. å. kröntes i Trondhjem. Därjämte
ingingo Danmarks och Norges riksråd 29 aug. en
öfverenskommelse i Bergen ("Bergens recess"), att de
två rikena alltid skulle vara förenade under samme
konung (hvilket de också förblefvo i 364 år). Men
K. var icke nöjd med hvad han sålunda vunnit. 1451
bröt han med Sverige med anledning af frågan, huruvida
Gottland skulle höra till Danmark eller Sverige;
och därefter uppstod ett blodigt krig, i hvilket
K. förlorade den öfvervikt han hade vunnit. Dock
inkallades K. 1457 till Sverige, sedan Karl Knutsson
blifvit förjagad, samt kröntes i
Uppsala 29 juni, hvarjämte hans son Hans korades
till hans efterträdare. 1459 dog hertig Adolf,
och det lyckades K. att af ridderskapet bli vald (i
Eibe, 2 mars 1460) till hertig i Slesvig och grefve i
Holstein. I gengäld måste han 5 mars utfärda de s. k,
"landcsprivilegien", som sedermera blefvo grundvalen
för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertig-dömenas
förhållande till danska riket och bekräftades genom
den "tappere verbeteringe" i Kiel (4 apr.). I nämnda
privilegier lofvade nämligen K. att betrakta sig
som vald arfvinge till de båda länderna och icke som
konung af Danmark samt gaf de båda ländernas inbyggare
rättighet att efter hans död välja en af hans söner
eller rätta arfvingar till härskare. Därjämte
skulle hvarje land ha en själfständig styrelse
och bägge förbli evigt tillsammans, odelade. Med
senare tiders händelser för ögonen och med afseende
på nyare föreställningar har man skarpt klandrat
K. och danska riksrådet, för att de icke höllo fast
vid Slesvigs indragande under danska kronan som
ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet
mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein
i förbindelse med konungariket. Men på den tiden
ansågs det som klok politik, emedan man hoppades
att därigenom försäkra sig mot återupptagandet af de
långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida
tillvitade man t. o. m. holsteinarna, att "de blefvo
danskar". K. fruktade i synnerhet för att förlora sitt
nyvunna välde i Sverige, om han skulle - liksom Erik
af Pommern - upptaga striden med Holstein. Dittills
hade lyckan ständigt varit honom be vågen. Men för
att få penningar till den rätte arfvingen af Holstein,
grefve Otto af Schauenburg, och till sina båda bröder
m. m. nödgades K. upptaga lån på hårda villkor
och pålägga nya skatter, hvarigenom han uppretade
svenskarna mot sig. Därför fick han också namnet
"riksföröda-ren", och den svenska allmogen ville
icke ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung". Ett
uppror utbröt 1463; och då ärkebiskop Jöns Bengtsson i
konungens namn efterskänkte skatterna, lät K. fängsla
honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna
på Helgeandsholmen. Men då blef upproret allmänt,
och Karl Knutsson vände hem igen (1464). K. lösgaf
då Jöns Bengtsson, och denne förjagade också Karl
Knutsson, men behöll makten.i sina egna händer. Efter
Karl Knutssons död (1470) försökte K. med våld
tillskansa sig makten i Sverige, men han blef af
riksföreståndaren Sten Sture slagen på Brunkeberg
(10 okt. 1471) och själf sårad. Kriget mot Sverige
gjorde unionen omöjlig och K. ännu mera beroende af
hansestäderna, som fingo stora friheter i handeln
på Danmark och Norge, samt af sina kreditorer bland
adelsmännen i Slesvig och Holstein, hvilkas hjälp
han måste köpa med dyra räntor. Däremot lyckades
han 1470 aflägsna sin bångstyrige broder Gerhard
som ståthållare i Slesvig och Holstein (sedan 1466)
och 1472 fördrifva honom ur landet. Huru undergräfd
hans ekonomiska ställning var, visade sig klart, då
han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med konung
Jakob III af Skottland, ty han kunde ej lämna den
utlofvade hemgiften, utan måste sätta Orkneyöarna
och Shetlandsöarna i pant, hvarigenom dessa länder
gingo förlorade för Norge. Trots penningbrist företog
K. 1474 två dyrbara resor till utlandet. Först drog
han i januari med stort följe till kejsar Fredrik
III i
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
