Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gäster, som utöfvade musikens konst och förmodligen
äfven voro skalder, hvilka här kringförde den episka
diktningens alster. Se Schück i ”Illustrerad svensk
litteraturhistoria” (2:a uppl. I: 195, 1910 ff.). –
2. Sjöv. Se Ankarkätting och Förtöja.
Lekaryd, socken i Kronobergs län, Allbo härad.
3,647 har. 730 inv. (1910). L. bildar med Aringsås
ett konsist. pastorat i Växjö stift, Allbo kontrakt.
Lekatind, bergstopp. Se Leka.
Lekatten, zool. Se Hermelinen.
Lekeryd, socken i Jönköpings län, Tveta härad.
6,979 har. 1,003 inv. (1910). Annex till Svarttorp,
Växjö stift, Tveta kontrakt.
Lekkurs. Se Lek, sp. 121.
Lekman kallas hvarje församlingsmedlem, som ej
är präst. Ordet är en försvenskning af det
nylatinska lāicus (af grek. lao′s, folk), hvilken benämning
tidigt i kyrkospråket användes för en kyrkans
medlem, som icke var clēricus, d. v. s. icke hörde
till prästerskapet (se Klerus). Under medeltiden
utvecklade sig med den stigande hierarkien denna
skillnad till en kastskillnad, som ännu fortfar inom
den katolska kyrkan. Inom de protestantiska
kyrkosamfunden bibehöllos visserligen dessa benämningar,
men det motsatsförhållande, som de betecknade inom
medeltidskyrkan, bortföll inom reformationskyrkorna,
hvilka betraktade prästerskapet endast som kyrkans
ämbetsmannakår, tillsatt för den kyrkliga
samfundsordningens skull. Men då under 1600- och
1700-talet sektrörelser af olika slag mera allmänt yppade
sig inom de protestantiska kyrkorna, började
emellertid äfven inom dem något af det gamla
motsatsförhållandet mellan präster och lekmän gå igen,
i det att prästerna trädde i opposition mot sekternas
lekmannapredikanter. Detta gäller kanske mest om
de pietistiska sektrörelserna, sådana dessa började
gestalta sig från midten af 1700-talet. Men
statskyrkans och statens förenade bemödanden att
undertrycka den sålunda uppkomna s. k.
lekmannaverksamheten ha icke lyckats, utan den har
alltmer tilltagit i utsträckning. Gemenligen utgångna
ur folkets led, äro lekmannapredikanterna
”folkpredikanter”. – I Sverige riktades det 1726 utgifna
konventikelplakatet mot den kort förut började
lekmannaverksamheten, men åt denna gafs frihet genom
upphäfvandot af nämnda förordning 1858. Det 1856
stiftade sällskapet ”Evangeliska fosterlandsstiftelsen”
började utsända lekmannapredikanter, s. k.
kolportörer, anställda i dess tjänst, antingen h. o. h.
aflönade af sällskapet eller också med sin
predikantverksamhet förenande någon syssla, vanligen ett
handtverk. Till dessa kolportörers utbildning anlade
sällskapet en kolportörskola. Här och där bildade
s. k. ”missionssällskap” ha sedan likaledes utsändt
kolportörer. Utifrån inkomna sekter, såsom
baptister och metodister, utöfva en liknande
verksamhet. Dessutom finnes det lekmannapredikanter,
hvilka icke stå i något särskildt sällskaps tjänst.
I vissa församlingar har kyrkans prästerskap sökt
att inordna lekmannaverksamheten i kyrkans
verksamhet, delvis med framgång. – Att den nyare
tidens lekmannaverksamhet i den äldsta kyrkans
organisation skulle ha ett historiskt bevis för sitt
berättigande kan näppeligen med fog påstås. De
förste diakonerna voro kyrkans ämbetsmän, likasom
presbytererna, om de också, på grund af de då
rådande förhållandena, hade någon borgerlig syssla
för sin utkomst. Såvidt det var möjligt under denna
tid, då den yttre församlingsordningen ännu höll
på att bildas, voro de då som evangeliets
predikanter erkände männen sända eller kallade af
kyrkans ledare.
J. P.
Lekmannaaltare. Se Altare, sp. 725.
Lekmannadop, ett af lekman inom ett kyrkosamfund
mot detta kyrkosamfunds lag och ordning förrättadt
dop. Inom svenska kyrkan hade från 1878 dylika dop
förrättats af P. P. Waldenströms och E. J. Ekmans
anhängare (”Svenska missionsförbundets” medlemmar),
och på vissa ställen hade prästerskapet i
församlingens födelse- och dopbok antecknat sålunda
döpt barn som ”döpt af lekman” samt betraktat sådant
dop som verkligt dop, när, efter skedd undersökning,
det visat sig, att lekmannadopet förrättats enligt
kyrkohandbokens föreskrifter. De fleste präster
hade däremot lämnat lekmannadopen alldeles utan
afseende. För att åstadkomma reda och likformighet i
dessa förhållanden utfärdade K. M:t 13 juni 1896 ett
”cirkulär rörande vissa anteckningar i kyrkoböcker”
(författadt af två biskopar med rådfrågande af två
andra), hvari, med anslutning till den praxis, som,
enligt hvad nyss nämndes, af en del präster blifvit
följd, förordnades, att ”dop, som af lekman utan
nödfall förrättats, icke skulle i födelse- och dopbok
antecknas, med mindre än att tillförlitlig kännedom
vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament
oundgängliga beståndsdelar varit för handen”. Visade
sig detta däremot vara förhållandet, skulle efter
barnets namn antecknas ”döpt af lekman”. Sedan i ett
fall vederbörande pastor efter skedd undersökning
ej ansett sig kunna i födelse- och dopbok efter
barnets namn anteckna ”döpt af lekman” och barnets
målsman häröfver hos vederbörande domkapitel
anfört besvär och därefter, då domkapitlet ställt
sig på pastors sida, hos K. M:t, ålade K. M:t,
med undanröjande af domkapitlets beslut, pastor
att införa nämnda anteckning. Detta K. M:ts utslag
uppväckte lika stor belåtenhet hos Waldenströmarna som
oro bland prästerna. Det tycktes nämligen innebära
den tolkningen af cirkuläret af 13 juni 1896, att
präst vore skyldig att äfven mot sin öfvertygelse
göra nämnda anteckning, i hvilken tolkning
spårades en tendens att legalisera lekmannadopet,
hvilket åter vore, menade man, begynnelsen till att
legalisera hela den olagliga lekmannaverksamheten
inom statskyrkan. Rörelsen tog sig från båda sidor
uttryck i många, delvis ytterst häftiga uppsatser
i tidningar och tidskrifter. Den utmynnade i en af
1,702 präster underskrifven petition till K. M:t,
framburen 11 jan. 1898, att ge sådan tolkning
åt cirkuläret, att anledningen till prästernas
bekymmer undanröjdes, samt i en af öfver 780 andra
präster underskrifven adress till ärkebiskopen, att
han måtte använda sitt inflytande till att frågan
måtte få en för kyrkan lycklig lösning. Samtidigt
inlämnades motpetitioner af P. P. Waldenström och
en komminister i statskyrkan. Med anledning af hvad
sålunda förekommit, sammankallade K. M:t 17 febr. 1898
rikets samtliga biskopar att öfverlägsna och inkomma
med förslag ang. detta ärende. Biskopskonferensen,
som sammanträdde i Stockholm under ärkebiskopens
ordförandeskap, enade sig 22 febr. om det utlåtande,
att om hvarje af lekman döpt barn i födelse- och dopboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
