Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lemuridæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indien och Australien må vidare nämnas, att de
fruktätande flädermössen på Madagaskar tillhöra ett
indiskt släkte samt att i öns ödle- och snäckfauna det
indiska elementet är starkare än det afrikanska. Af
betydelse år vidare, att Ceylons daggmaskar äro
skarpt skilda från de indiska, men nära släkt med
de australiska. Äfven geologiska skäl tala för ett
forntida sammanhang mellan Madagaskar, Indien
och Australien. Som kvarlefvor af den nu i hafvet
sjunkna kontinenten kvarstå f. ö., utom Madagaskar
och Ceylon, äfven Seychellerna m. fl. öar och ref. Om
öfverensstämmelsen i floristiskt afseende mellan de
ofvannämnda länderna se Glossopterisfloran. –
Lemuriahypotesen har därför mycket, som talar för sig,
men har å andra sidan haft vedersakare, som hänvisa
hufvudsakligen till Indiska hafvets stora och jämna
djup.
J. F. N.
Lemuridæ, zool. Se Lemurerna.
Lemvig, dansk stad i Jylland, Ringkjöbing amt,
vid en vik af Limfjorden. 3,826 inv. (1911), som
lefva af handel, handtverk och landtbruk. Genom
L.–Vembjärnvägen är L. sedan 1870 förbundet
med den västjylländska längdbanan; den förlängdes
1899 till Thyborön. L. omtalas redan 1237 och
fick 1545 stadsprivilegier.
E. Ebg.
Lena. 1. Socken i Uppsala län, Norunda härad.
6,612 har. 1,269 inv. (1910). L. utgör ett
konsist. pastorat i Uppsala stift, Norunda kontrakt. –
2. Socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 3,992
har. 938 inv. (1910). L. bildar med Bergstena och
Fullestad ett konsist. pastorat i Skara stift,
Kullings kontrakt. – 3. Se Kungslena 2.
Lena, den östligaste af Sibiriens tre stora floder,
upprinner i guv. Irkutsk från bergen v. om Bajkalsjön
under 54° 10′ n. br. och 107° 55′ ö. lgd,
flyter först mot s. v., sedan mot n. förbi Vercholensk,
där floden blir segelbar, därefter mot n. v.
och sedan mot n. ö. förbi Kirensk, Vitimsk och
Olekminsk till Jakutsk. Där får den en nordlig
riktning, som den behåller, tills den genom ett
tjugutal mynningar (däraf 7 hufvudarmar), som
bilda ett bredt, i hafvet utskjutande delta (omkr.
28,000 kvkm.), faller ut i Norra ishafvet, s. v. om
Nya Sibiriens öar. Floden har en längd af 4,600
km., flodområdet en areal af omkr. 2,35 mill. kvkm.
Vid Jakutsk når den låglandet och får ett mycket
långsamt, delvis grundt lopp. Till följd af den
otaliga mängden af öar, i synnerhet mellan Jakutsk
och Sjigansk, är den utomordentligt bred, vid den
förstnämnda orten 7–8 km., vid den senare nära
15, med ett djup af 16–22 m. Längre ned är den
smalare, vid Bulun endast 2,5 km. bred och 10–16
m. djup, vid mynningen åter ända till 10 km.
bred, men blott 5–8 m. djup. I sitt öfre lopp
tillfryser floden i okt., nedanför Jakutsk redan i
senare hälften af sept.; mynningen är stundom
tillfrusen året om. Under isgång och högvatten blir
L. ofta förhärjande för strandborna. Egentliga
forsar saknas. I sitt öfre ganska snabba, men dock
farbara lopp inneslutes strömmen på stora sträckor af
storartade klippväggar och måleriska klippbildningar.
Längre ned omväxla bergstrakter, ängsmarker
och stäpper; men från Aldans mynning bli stränderna
låga, och nedanför Sjigansk vidtar den alltid
frusna tundran. Vid flodens stränder träffas
mammutben ganska ofta. Mellan Jakutsk och Kirensk
finnes regelmässig ångbåtsfart. Viktiga flodhamnar
äro f. ö. Vercholensk, Ustkutsk, Olekminsk och
Bulun. Floden är mycket fiskrik, och dess stränder
täckas af väldiga skogar. Guldvaskerier finnas
både vid L. och flera af dess bifloder, särskildt
Vitim och Olekma; äfven andra metaller förekomma
i bäckenet. Befolkningen är något tätare endast i
öfre delen, där ryssar bo; längre ned följa efter
hvarandra bureter, jakuter och tunguser. De
viktigaste bifloderna äro fr. h.: Kirenga, Vitim, Olekma
och Aldan, fr. v.: Viljui.
(J. F. N.)
Lenæus, Johannes Canuti, ärkebiskop, f. 29
nov. 1573 i Lena församling i Uppland, d. 23 april
1669, blef efter fleråriga akademiska studier, äfven
vid utländska universitet (i synnerhet i Wittenberg)
1604 logices professor i Uppsala och efter ytterligare
2 års vistelse i Wittenberg samt därefter någon tid
i Rostock 1610 professor i grekiska och hebreiska
språken. Sedan L. 1612 prästvigts, utnämndes han 1613
tili teol. professor, blef 1638 förste teol. professor
och domprost samt i mars 1647 ärkebiskop. Redan 1636
hade han efter sin svärfader ärkebiskop Kenicius’
bortgång fått de flesta rösterna till detta ämbete,
men måste då stå tillbaka för Laurentius Paulinus. Vid
L:s tillträde till ärkebiskopsstolen afskildes
från ärkestiftet Norrland och Lappland, såsom det
säges, i. följd af drottning Kristinas personliga
obenägenhet mot L. Denna tillskrifves dels hans
förbindelser med Karl Gustaf, hvilken som student
bott hos L. (1638), dels drottningens missnöje med
en af L. författad akademisk afh. De jure regio (1:a
d. 1633–41, 2:a d. 1647), i hvilken han upphöjer
den mosaiska ”konstitutionella teokratien”, såsom
af Gud själf instiftad, i motsats till det judiska
konungadömet. Bland L:s skrifter är eljest mest känd
hans Logica peripatetica (1633), som i Sverige gaf
ny fart åt den aristoteliska filosofien och länge
användes som lärobok. L. deltog i granskningen af
1618 års bibelupplaga och i förarbetena till den ännu
gällande 1686 års kyrkolag. L:s barn adlades 1658
med namnet Clo.
(E. M. R.)
Lenæus, Knut Nilsson, präst, folklifsskildrare,
f. 1688 i Lena socken i Uppland, d. 1776, student i
Uppsala 1704 och filos, magister 1716, befordrades
1717 till rektor vid Klara skola i Stockholm,
utnämndes till kyrkoherde i Estuna 1726 och i Delsbo
1733, blef kontraktsprost samt var riksdagsman
vid fem riksdagar. Under senare delen af sitt lif
råkade L., som var en myndig och ansedd man, af
flera anledningar i tvist med sitt konsistorium,
för hvilket han synes varit en svår kritiker. ”Han
var en verkeligen lärd man, efter den tidens sätt”
(S. Ödmann). L. utgaf en öfv. af Hübners korta
inledning till politiska historien (1721; flera
uppl.) och ett utdrag af densammes ”Geografiska
frågor” (1726) samt författade en Beskrivning öfver
det heliga landet (1740). Det arbete, som
fört hans namn till eftervärlden, är emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
