Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lilliestråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Lillpite älf-Lillryssarna
536
ynglingen", 1792), som gjorde hans namn
berömdt. L. gaf härmed uppslaget till det sedelärande
och rörande borgerliga skådespelet, och hans dramer
buro dessutom varaktiga frukter i den engelska
romanen. Särskildt har L:s vän Fielding påverkats
af honom. I Frankrike efterföljdes han bl. a. af
Dide-rot, i Tyskland af Lessing ("Miss Sarah
Sampson"), "George Barnwell" är en bokhållare, som
af en fallen kvinna förledes att begå försnillning,
hvarefter de båda skyldiga afrättas. Stycket mottogs
med utomordentligt bifall och höll sig på engelska
scenen i mer än ett århundrade. Bland L:s öfriga sex
stycken märkes särskildt The fatal curiosily (1736;
på blankvers), ett otvifvelaktigt gripande drama, där
ett åldrigt och nödställdt äkta par mördar sin gäst,
en rik främling, i hvilken de gamle därefter för sent
igenkänna sin länge saknade son; stycket efterliknades
i Tyskland bl. a. af Zakarias Werner i hans berömda
tragedi "Der vierundzwan-zigste februar", hvilken ju
var det omedelbaraste upphofvet till den nyromantiska
"schicksalstrage-dien". Till L:s mindre skattade
stycken höra The Christian hero (1735), baseradt
på den alba-nesiske nationalhjälten Skanderbegs
historia, Elme-rick, or justice Iriuniphant (1740)
och Ar den of Feversham, en oafslutad ombearbetning
af ett på Shaksperes tid mycket populärt sorgespel
med samma namn. L. skref en del af sina dramer
på prosa, hvilket äfven var en nyhet under detta
fransk-härmningens tidehvarf. Hans Works utgåfvos
af Davies 1775 (2:a uppl. 1810). Hans biografi skref
s af Davies i Cibber’s "Lives of the poets of Great
Britain and Treland" (5:e d., 1753). (E. B-n.)
Lillpite älf, vattendrag inom Piteå landsförsamling
af Norrbottens län, genomflyter flera småsjöar och
förenar sig med Pite älf i Svensbyfjärden. Många
byar och gårdar samt sågverk ligga utmed stränderna,
i synnerhet vid åns nedre lopp. Dess nederbördsområde
beräknas till 660 kvkm.
Lill-Polen, den södra, bergiga delen af det
forna polska riket i motsats till den nordvästra
delen, som kallades Stör-Polen. Det omfattade
i mera inskränkt mening vojevodskapen Krakau,
Sandomierz och Lub-lin, i vidsträcktare betydelse
äfven Podlachien (en del af nuv. guv. Grodno),
Eus (nuv. Galizien), Podolien och Volynien.
(J. F. N.)
Lill-Pommern. Se Pommerellen.
Lillrot, bot. Se Gr ön i n g, sp. 348.
Lillryska kosacker. Se Kosacker, sp. 1118.
Lillryska litteraturen. Se Ukrajnska litteraturen.
Lillryska språket. Se Ukrajnska språket.
Lillryssarna (ry. malorössy, malörossijåne) äro
ett slaviskt folk, bosatt hufvudsakligen i södra
Ryssland och östra Galizien, genom sprnk, lynne och
historia nationellt skildt från storryssarna. De
kallas numera ofta och kalla sig gärna själfva u kr
a j ner (se d. o.). Lillryssarna befolka inom det
nuv. ryska riket icke blott det s. k. Lill-Ryssland,
d. v. s. guv. Kiev, Poltava, Tjernigov och Charkov,
utan också sydligaste delen af guv. Kursk, södra
hälften af guv. Voronesj, stora sträckor af de donske
kosackernas land (i synnerhet n. om Taganrogska viken)
och en mängd kolonier längre österut, i guv. Astrahan,
Saratov och Samara, samt ett vidsträckt område n. om
Kuban, ö. om Azovska sjön (Svarta-hafskosacker,
kubanska kosacker). Af Nya Eyssland, som intill
senare hälften af 1700-talet innehades hufvudsakligen
af turkar och tatarer, äro guv. Jekaterinoslav
och Cherson hufvudsakligen koloniserade af
lill-ryssar (Taurien åter, Krimska kanatets område,
af storryssar), medan Bcsarabien är deladt emellan
lillryssar och rumäner. Rent lillryska äro af gammalt
Podolien och Yolynien, nu äfven södra delarna af
guv. Minsk och Grodno samt inom Kongress-Polen
de östra delarna af Lublin och Sicdlec. Inom
österrikisk-ungerska monarkien utgöra lillryssarna,
där kallade rutener 1. rusiner, hufvudmassan af
befolkningen i nordvästra delen af Bukovina, östra
Galizien till floden San samt inom Ungerns gräns
på Öst-Karpaternas södra sluttning. Lillryssarna
beräknas till omkr. 20 mill., däraf V* mill. i
Ungern, 2J/2 mill. i Galizien och Bukovina. Till
religionen äro 160,000 af de ungerske rutenerna
reformerta, de öfrige grekiska katoliker eller
unerade greker. - Kedan under furstendömenas
tid visade sydvästra Ryssland andra former för
stats- och samhällslifvet än dem, som gjorde sig
gällande i n. ö. Där offrades den enskildes frihet
och rätt för statens kraf och furstens godtycke,
medan de sydvästra furstendömenas (och Novgorods)
författning var väsentligen demokratisk. Under den
tid, fr. o. m. början af 1300-talet t. o. m. slutet
af 1700-talet, hvarunder lillryssarnas historia helt
eller delvis är förenad med Litauens och Polens,
är kosackväsendet det handgripligaste uttrycket för
lillryssarnas politiska och sociala ideal. Polackernas
angrepp på deras personliga, ekonomiska och religiösa
frihet ledde till polska rikets undergång. Medan
hos storryssarna familjebandet i hög grad
inkräktar på individens själf bestämningsrätt,
stå lillryssarna i detta afseende ungefär på samma
ståndpunkt som västra Europas folk. Religionen är
hos lillryssarna mera en inre angelägenhet, men
uppgår för storryssen hufvudsakligen i yttre bruk
och stadgar. Därför kan bland lillryssarna icke
finnas "raskolniker". öfver hufvud är lillryssen
mera idealt anlagd och lifligare; han älskar
naturen och har ett utprägladt skönhetssinne. Den
lillryska folkdikten är utomordentligt rik och har
ett högt poetiskt värde. Anmärk-ningsvärdt är,
att i folkets hågkomst de äldsta minnena, från
furstetiden, nästan fullständigt försvunnit - de
återfinnas numera hufvudsakligen blott i storrysk
tradition - och undanträngts af kosacktiden och
dess möten med turkar, tatarer och polacker. Detta,
att det Kievska, förtatariska Rysslands historiska
traditioner i nuv. Syd-Ryssland äro glömda (jämte
historiska vittnesbörd i öfrigt), gör troligt,
att "lillryssarna’7 under tatartiden småningom
invandrat västerifrån och efter hand befolkat ödelagdt
land. Lill-Rysslands historiska och politiska visor
äro samlade af Antonovitj och Drago-manov (Kiev,
1874; Geneve, 1883), sagor och sägner af Rudtjenko
(1869-70) och Dragomanov (1876), ordspråk af Nomis
(1864), galiziska folkvisor af Golovatskij (1870-71)
o. s. v. - Huf\udverk för lillrysk etnografi äro från
äldre tider Beau-plan, "Description de l’Ukraine"
(1660), åtskilliga afhandlingar af Kostomarov (i
"Istoritjeskija mono-grafii i izsledovanija", 1872
ff.), Kulisjs "Zapiski o juzjnoj Rusi" (Anteckningar
om Syd-Ryssland; 1856 -57) samt de af Tjubinskij
hopbragta samlingarna från den af Geogr. sällskapet
i Petersburg 1872 ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
