Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilliestråle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
535
Lillpite älf-Lillryssarna
536
ynglingen”, 1792), som gjorde hans namn
berömdt. L. gaf härmed uppslaget till det sedelärande
och rörande borgerliga skådespelet, och hans dramer
buro dessutom varaktiga frukter i den engelska
romanen. Särskildt har L:s vän Fielding påverkats
af honom. I Frankrike efterföljdes han bl. a. af
Diderot, i Tyskland af Lessing (”Miss Sarah
Sampson”), ”George Barnwell” är en bokhållare, som
af en fallen kvinna förledes att begå försnillning,
hvarefter de båda skyldiga afrättas. Stycket mottogs
med utomordentligt bifall och höll sig på engelska
scenen i mer än ett århundrade. Bland L:s öfriga sex
stycken märkes särskildt The fatal curiosily (1736;
på blankvers), ett otvifvelaktigt gripande drama, där
ett åldrigt och nödställdt äkta par mördar sin gäst,
en rik främling, i hvilken de gamle därefter för sent
igenkänna sin länge saknade son; stycket efterliknades
i Tyskland bl. a. af Zakarias Werner i hans berömda
tragedi ”Der vierundzwanzigste februar”, hvilken ju
var det omedelbaraste upphofvet till den nyromantiska
”schicksalstragedien”. Till L:s mindre skattade
stycken höra The Christian hero (1735), baseradt
på den alba-nesiske nationalhjälten Skanderbegs
historia, Elmerick, or justice Iriuniphant (1740)
och Ar den of Feversham, en oafslutad ombearbetning
af ett på Shaksperes tid mycket populärt sorgespel
med samma namn. L. skref en del af sina dramer
på prosa, hvilket äfven var en nyhet under detta
fransk-härmningens tidehvarf. Hans Works utgåfvos
af Davies 1775 (2:a uppl. 1810). Hans biografi skref
s af Davies i Cibber’s ”Lives of the poets of Great
Britain and Ireland” (5:e d., 1753). (E. B-n.)
Lillpite älf, vattendrag inom Piteå landsförsamling
af Norrbottens län, genomflyter flera småsjöar och
förenar sig med Pite älf i Svensbyfjärden. Många
byar och gårdar samt sågverk ligga utmed stränderna,
i synnerhet vid åns nedre lopp. Dess nederbördsområde
beräknas till 660 kvkm.
Lill-Polen, den södra, bergiga delen af det
forna polska riket i motsats till den nordvästra
delen, som kallades Stör-Polen. Det omfattade
i mera inskränkt mening vojevodskapen Krakau,
Sandomierz och Lub-lin, i vidsträcktare betydelse
äfven Podlachien (en del af nuv. guv. Grodno),
Eus (nuv. Galizien), Podolien och Volynien.
(J. F. N.)
Lill-Pommern. Se Pommerellen.
Lillrot, bot. Se Gröning, sp. 348.
Lillryska kosacker. Se Kosacker, sp. 1118.
Lillryska litteraturen. Se Ukrajnska litteraturen.
Lillryska språket. Se Ukrajnska språket.
Lillryssarna (ry. maloróssy, malorossijáne) äro
ett slaviskt folk, bosatt hufvudsakligen i södra
Ryssland och östra Galizien, genom språk, lynne
och historia nationellt skildt från storryssarna. De
kallas numera ofta och kalla sig gärna själfva
ukrajner (se d. o.). Lillryssarna befolka inom
det nuv. ryska riket icke blott det s. k.
Lill-Ryssland, d. v. s. guv. Kiev, Poltava, Tjernigov
och Charkov, utan också sydligaste delen af guv.
Kursk, södra hälften af guv. Voronesj, stora
sträckor af de donske kosackernas land (i
synnerhet n. om Taganrogska viken) och en mängd
kolonier längre österut, i guv. Astrahan, Saratov
och Samara, samt ett vidsträckt område n. om
Kuban, ö. om Azovska sjön (Svarta-hafskosacker,
kubanska kosacker). Af Nya Ryssland, som intill
senare hälften af 1700-talet innehades hufvudsakligen
af turkar och tatarer, äro guv. Jekaterinoslav
och Cherson hufvudsakligen koloniserade af
lillryssar (Taurien åter, Krimska kanatets område, af
storryssar), medan Besarabien är deladt emellan
lillryssar och rumäner. Rent lillryska äro af
gammalt Podolien och Volynien, nu äfven södra delarna
af guv. Minsk och Grodno samt inom Kongress-Polen
de östra delarna af Lublin och Siedlec. Inom
österrikisk-ungerska monarkien utgöra lillryssarna, där
kallade rutener l. rusiner, hufvudmassan af
befolkningen i nordvästra delen af Bukovina, östra
Galizien till floden San samt inom Ungerns gräns
på Öst-Karpaternas södra sluttning. Lillryssarna
beräknas till omkr. 20 mill., däraf 1/2 mill. i Ungern,
2 1/2 mill. i Galizien och Bukovina. Till religionen
äro 160,000 af de ungerske rutenerna reformerta,
de öfrige grekiska katoliker eller unerade greker.
– Redan under furstendömenas tid visade sydvästra
Ryssland andra former för stats- och samhällslifvet
än dem, som gjorde sig gällande i n. ö. Där offrades
den enskildes frihet och rätt för statens kraf och
furstens godtycke, medan de sydvästra furstendömenas
(och Novgorods) författning var väsentligen
demokratisk. Under den tid, fr. o. m. början af
1300-talet t. o. m. slutet af 1700-talet, hvarunder
lillryssarnas historia helt eller delvis är förenad med
Litauens och Polens, är kosackväsendet det
handgripligaste uttrycket för lillryssarnas politiska och
sociala ideal. Polackernas angrepp på deras
personliga, ekonomiska och religiösa frihet ledde till
polska rikets undergång. Medan hos storryssarna
familjebandet i hög grad inkräktar på individens
själfbestämningsrätt, stå lillryssarna i detta afseende
ungefär på samma ståndpunkt som västra Europas
folk. Religionen är hos lillryssarna mera en inre
angelägenhet, men uppgår för storryssen
hufvudsakligen i yttre bruk och stadgar. Därför kan bland
lillryssarna icke finnas ”raskolniker”. Öfver
hufvud är lillryssen mera idealt anlagd och lifligare;
han älskar naturen och har ett utprägladt
skönhetssinne. Den lillryska folkdikten är utomordentligt
rik och har ett högt poetiskt värde.
Anmärkningsvärdt är, att i folkets hågkomst de äldsta
minnena, från furstetiden, nästan fullständigt försvunnit
– de återfinnas numera hufvudsakligen blott i
storrysk tradition – och undanträngts af kosacktiden
och dess möten med turkar, tatarer och
polacker. Detta, att det Kievska, förtatariska
Rysslands historiska traditioner i nuv. Syd-Ryssland äro
glömda (jämte historiska vittnesbörd i öfrigt), gör
troligt, att ”lillryssarna” under tatartiden
småningom invandrat västerifrån och efter hand
befolkat ödelagdt land. Lill-Rysslands historiska och
politiska visor äro samlade af Antonovitj och
Dragomanov (Kiev, 1874; Genève, 1883), sagor och sägner
af Rudtjenko (1869–70) och Dragomanov (1876),
ordspråk af Nomis (1864), galiziska folkvisor af
Golovatskij (1870–71) o. s. v. – Hufvudverk för
lillrysk etnografi äro från äldre tider
Beauplan, ”Description de l’Ukraine” (1660), åtskilliga
afhandlingar af Kostomarov (i ”Istoritjeskija
monografii i izsledovanija”, 1872 ff.), Kulisjs ”Zapiski o
juzjnoj Rusi” (Anteckningar om Syd-Ryssland; 1856–57)
samt de af Tjubinskij hopbragta samlingarna
från den af Geogr. sällskapet i Petersburg 1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
