Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
645
Lindome-Lindqvist
646
deras inbördes sammanhang ("det finnes blott
en historia, och den låter sig icke anatomiskt
sönderdelas i politisk eller social eller
kulturell", är en af L:s sunda satser), samt
mycket betydande beläsenhet och lätt flytande
stil. De första delarna, i hvilka förf. rör sig
på sitt specialområde, medeltiden, ha lyckats
bättre än de senare, där framställningen ofta
förefaller mindre genomarbetad. L. utger sedan 1893
"Hallische beiträge zur geschichts-forsehung".
N. E-n.
Lindome, socken i Hallands län, Fjäre härad. 7,839
har. 2,657 inv. (1910). Annex till Tölö, Göteborgs
stift, Fjäre och Viske kontrakt.
Lindorm (fnty. lint, isl. linnr, orm). 1. En sagolik
djurskepnad, äfven kallad hvitorm, som omtalas i
medeltidens hjältedikter (Nibelungenlied), folkvisor,
sagor och riddarromaner. Den skildras oftast som
ett godt, mot människan välsinnadt väsen. Sådana
lindormar äro vanligen förtrollade prinsar,
som genom kärleken åter framstå i sin mänskliga
gestalt (jfr visan om Lindormen i Geijer-Afzelius’
"Svenska folkvisor"). Föreställningen, att lindormar
helst hölle till under lindar, uppkom genom
folketymologiens oriktiga tolkning af ordet. Att
möta lindormen troddes länge bland allmogen vara
en lika lycklig som ytterst sällsynt händelse. Då
gällde det att med handen fatta om honom, hvarvid
han lämnade i sticket sitt skinn. Man behöfde endast
slicka på detta för att genast få ögonen öppna
för naturens förborgade läkedomskrafter i örter,
stenar, jordarter och djur. Två under 1700-talet vida
beryktade utöfvare af folkmedicin, kloke gubben i
Enekulla och Sven i Bragnum, bägge i Västergötland,
troddes ha "hvita ormen" att tacka för kraften i
sina underkurer. Jfr Hvitormen och
Ormkult. Om lindormsagan se A. Olrik, "Kong Lindorm"
(i "Danske studier" 1904). – 2. En af allmogen
omtalad jätteorm, äfven kallad drake och
hjulorm. Sist anförda benämning har sin orsak i tron, att
ormen biter sig i stjärten så att den bildar en ring,
och sedan rullar framåt med fruktansvärd fart. Denna
orm anses oerhördt farlig. G. O. Hyltén-Cavallius
har i en skrift "Om draken eller lindormen, mémoire
till k. Vetenskaps-akademien" (1884) inryckt ett
tjugutal noggranna berättelser af personer i södra
Småland om, huru de antingen flytt för någon sådan
skräckinjagande (10–20 fot lång) "lindorm" eller efter
förfärlig strid lyckats döda honom. Bokens detaljerade
beskrifningar på detta fantasidjur ega ett visst,
ej blott folkpsykologiskt intresse. – 3. En heraldisk
figur i skepnad af en drake (se d. o.).
1 o. 2. (N. E. H.)
Lindorm Björnsson (Vinge), lagman i Västergötland
under 1400-talets sista årtionden, sökte 1497 med
en bondehär undsätta Älfsborg, som belägrades af
danskarna, men fästningen föll, redan innan han
hunnit fram.
S. T-g.
Lindos, stad midt på ön Rhodos’ östra kust
med ung. 1,000 inv., tullstation, säte för en
mudir. Staden har ett storartadt läge mellan två
hafsvikar, men marken är steril, så att en ej ringa
del af inbyggarna söker sin utkomst som arbetare
utomlands, särskildt i Egypten. Den har bevarat sitt
antika namn oförändradt. L. var (jämte Ialysos och
Kameiros) en af de tre ursprungliga grekiska städerna
på ön, hvilka 407 f. Kr. förenade sig om att grunda
hufvudstaden Rhodos på öns nordligaste udde; dock
har L. äfven
senare varit en betydande stad. Framför allt på
dess borg ha 1902–05 verkställts utgräfningar af
Carlsbergfonden i Köpenhamn, som blottat resterna
af Athena Lindias tempel med dess propyléer och
en ståtlig dorisk stoa. Ett märkligt fynd är en
vid uppgången till borgen i klippan uthuggen
relief: akterstäfven af ett krigsskepp, som
tjänat till postament för en staty af en segerrik
rhodisk amiral; därjämte har man gjort talrika
småfynd och en mycket rik skörd af inskrifter,
som äro synnerligen viktiga för konst-, kult- och
personhistorien. Johannitriddarna, som 1309–1522
innehade Rhodos, försågo borgen med starka, till
största delen ännu kvarstående befästningar;
L:s borg var näst staden Rhodos deras starkaste
stödjepunkt på ön. Stormästaren Foulques de Villaret,
under hvars ledning ön eröfrats, men som sedan blef
afsatt från sitt ämbete, trotsade inom dess murar
en tid sitt motparti. Se Blinkenberg och Kinch,
"Exploration archéologique de Rhodes" (danska
Videnskabsselskabets "Oversigt", 1903–05, 1907).
M. P:n N.
Lrndpaintner [-pajnt-], Peter Joseph von, tysk
musiker, f. 1791, d. 1856, var musikdirektör vid
Isartorteatern i München 1812-19 och sedermera
hofkapellmästare i Stuttgart, där han visade
sig vara en utmärkt dirigent och väsentligen
höjde kapellets anseende. L. var en fruktsam
kompositör och skref 21 operor, balletter,
melodramer, mässor, oratorier, kantater, symfonier,
uvertyrer (Faust) och konserter samt dessutom
kammarmusik och sånger (bl. a. Fahnenwacht).
A. L.*
Lindquist, August Herman, socialdemokratisk
partiledare, f. 9 juli 1863 i Arboga,
möbelsnickare till yrket, deltog i bildandet
af Arboga träarbetarfackförening 1888 och blef
styrelsemedlem. Sedan 1889 bosatt i Stockholm,
valdes han af Svenska träarbetarförbundets kongress
till expeditionsförare, hvilken syssla han skötte
jämsides med sitt yrke; 1897 blef han förbundets
helt aflönade förtroendeman. Sedan 1900 (efter
F. Sterkys död) är L. landsorganisationens (se
d. o.) ordf. L. är en af den svenska arbetarrörelsens
mest bemärkta män och spelade en framstående roll
vid storstrejken 1909, vid hvars början han för
ett par dagar kunde anses som ett slags diktator
i Stockholm, särskildt genom den kontroll han
förmådde utöfva öfver kommunikationsväsendet. L.,
hvars förmåga och organisationstalang äro
obestridliga, är medlem af Andra kammaren från
1906. Han var led. af tillfälligt utskott 1906–08
och af arbetsutskottet 1910. L. var medlem af
arbetsaftals- och lärlingslagskommittéerna (1907).
J. C.
Lindqvist, Johan Hinrik, matematiker, f. 8
sept. (g. st.) 1743 i Nystad, d. 14 mars 1798 i Åbo,
blef student i Åbo 1758 och filos, magister (primus)
1769 samt höll 1771 föreläsningar i astronomi å
Sveaborg. Han blef docent i matematik i Åbo 1771,
adjunkt i filos, fakulteten 1778, e. o. professor
1779 och ord. professor i matematik 1781. Han
var led. af Vet. akad. (1785) och af Vet. soc. i
Uppsala (1795). L. var en för sin tid ganska duglig
matematiker och astronom. Inom matematiken sysselsatte
han sig med flera speciella frågor, såsom integration
af en klass differentialekvationer af tredje
ordningen, parallellteorien, omvända tangentmetoden
och ellipsoidsektioner. Som astronom verkställde han
observationer rörande solförmörkelser, ockultationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
