Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnea ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Linos-Lins
720
Det tillverkades urspr, af lin, men f ramställes
numera hufvudsakligen af bomull. (G-
A. W.)
Li’nos (grek. Aivo?, lat. Linus) är i grekernas
sagopoesi namnet på en skön hcrdeyngling, hvars tidiga
död brukade firas med sorgcfester och särskilda
klagande sånger, i hvilka ofta upprepades det
sedermera äfven i det tragiska dramats klagosånger
upptagna utropet aVlinon. I själfva verket är L.,
på samma sätt som Narkissos, Hyakinthos, Hylas
och Adonis, att betrakta som en personifikation
af naturens om våren uppblomstrande, men hastigt
åter bortdäende fägring. I Argos gällde L. som en
son af Apollon och sades ha blifvit söndersliten af
hundar. Andra sagor göra honom till en sångare, som
inlät sig i täflan med Apollon och till straff för
sin förmätcnhct dödades af denne, eller låta honom
i sång och cittcrspel undervisa Hcrakles, hvilken,
då L. ville bestraffa honom för hans oläraktighet,
ihjäl-slog sin läromästare. Under antikens senare
tider ut-gafs L. för att vara författare till
åtskilliga af alexandrinska vittcrhetsidkare diktade
sånger. A. M. A.
Linosa [-näsa], en vattenfattig ö i sundet mellan
Sicilien och Afrika, 135 km. v. om Malta, bildar med
den sydligare belägna Lampcdusa en kommun (P e l a g i
s k a öarna) i prov. Girgcnti. L. (5,43 kvkm.) består
af basalt och tuff, når 186 m. ö. h. och hade 216
inv. 1901.
Lino’syris, bot., sektion af släktet Aster
bland Compositce, utmärkt genom saknaden af
strålblommor. Asler Linosijris (Linosyris
vulgaris) förekommer hos oss endast på
Ölands alfvar och på södra Gcttland.
G. L-m.
Linöta, zool. SeHämplingsläktet.
Linotol |"-tåll, golfbeläggningsämnc. Se Golf.
Linotype [-taip och -typ], eng. (af lat. linea, linje,
rad, och typ, se d. o.), boktr., en af 0. Mergenthaler
uppfunnen radgjutnings- 1. sättmaskin. Se Satt-maskin
o. jfr Boktryckarkonst, sp. 983.
Linpolygön, mek. Om en fullkomligt böjlig viktlös lina
åverkas i enskilda punkter - knutpunkter - af krafter,
antar den vid jämvikt form af en öppen eller sluten
polygon, så att i de särskilda rätliniga lindelarna
endast sträckspänning, men ej sammantryckning eger
rum. Läran om denna "lin-polygon" är af vikt för vissa
delar af statikcn (se d. o.); den finner praktisk
tillämpning inom flera delar af tekniken. Tänkas de
särskilda lindelarna ersatta af viktlösa stela länkar,
erhålles en l ä n k-polygon; i länkarna kunna såväl
tryck- som sträckspännin<rar uppstå. Länkpolygonen
har i följd häraf en vidsträcktare betydelse än
linpolygonen, och den utgör underlaget för ett
stort antal omfattande teoretiska undersökningar
beträffande bygg-nadskonstruktioncr af olika
slag, såsom grundmurar, hvalf, takstolar,
broar och fackvcrkskonstruktioncr i allmänhet.
o. E. W.
Linrepan. Se Linberedning, sp. 563.
Linroth, Klas Maurits, läkare, ämbetsman, f. 20
juni 1848 på Västsjö i Öfre Ulleruds församling,
Värmlands län, tillhör en 1691 adlad familj (som
förut hette Lindroth), blef 1868 student i Uppsala,
med. kandidat där 1872, med. licentiat vid Karolinska
institutet 1876 och med. doktor i Uppsala 1879,
sedan han utgifvit en afh. om Rlodkfirhsmil-siarna
och deras behandling. Under sin studietid och några
år därefter verkade L. som militärläkare, men egnade
sig snart åt den allmänna hälsovården. För
att studera hygien besökte L. 1880-81 de flesta af
Europas kulturländer samt vistades 6 månader hos
Pettenkofer i Munchen, på hvilkens laboratorium
han utförde en undersökning C ber das ver halten
des was-sers in linser en kleidern (i "Zcitschrift
fiir biologie", 1881). Efter hemkomsten förordnadcs
han (1881) till sundhetsinspektör i Stockholm och
utnämndes 1882 till förste stadsläkare där. I
denna egenskap tog L. en mycket verksam del i
de många byggnadsföretag, som Stockholms kommun
under hans tid lät utföra i sjukvårdens intresse;
planerna för ombyggandet af Maria sjukhus (1885-86)
och af Stockholms stads och läns kurhus (1889-90)
äfvensom för det Nya epidemisjukhuset i Stockholm
(1890- 93) äro hans verk. På L:s initiativ inrättades
(1882) hälsovårdsnämndens laboratorium, som gjort så
vackra inlägg i den praktiska hygienens utveckling,
infördes den animala vaccinationen (1884), upprättades
tre desinfektionsanstalter. (1883, 1892, 1893) och
förbättrades ventilationsförhållandena i Stockholms
folkskok-hus. Därjämte medverkade L. vid revisionen
af dödsorsaksstatistiken samt vid arbetet för
tuberkulosens bekämpande m. m. 18P8 utnämndes L., som
1891 fått professors titel, till gencral-diiektör och
ordf. i Medicinalstyrelsen. Bland L:s många skrifter
märkas Om folksjukdomars uppkomst och utbredning (i
"Bibliotek för hclsovård", bd 5, 1884), Influensan i
epidemiolngiskt hänseende (i "Sv. läkaresällskapets
handl.", 1890), Stockholms hälso-och sjukvård (i
"Stockholm, Sveriges hufvudstad", 1897). Därjämte
redigerade L. från 1881, så länge han kvarstod
som förste stadsläkare, Berältelse till
k. Medicinalstyrelsen om allmänna hälsotillståndet
i Stockholm och utgaf som bihang till densamma K
en-hållningsväsendet i släder, reseberättelse (1882),
Om ordnandet af epidemisjnkvården i Stockholm (1884),
Dödsorsnkerna och dödligheten i Stockholm 1871-1890
(1891). R. T-dt.
Lins. 1. Fys., en genomskinlig kropp, som begränsas
af två sfäriska ytor eller också af en sfärisk och
en plan yta, hvarför den ock kallas s f ä r i s k
lins. Linsernas sfäriska ytor sluta i hvar sin eller
ock i en gemensam cirkel, hvilken, såframt linsen
är riktigt "centrerad", står vinkelrätt mot och
har sin medelpunkt på hufvndareln, hvarmed förstås
den räta linje, som sammanbinder de båda sfäriska
ytornas medelpunkter, eller, om den ena.ytan är plan,
den mot detta plan från den andra ytans medelpunkt
nedfällda vinkelräta linjen. Man skiljer emellan två
hufvudslag af sfäriska linser, nämligen samlingslinser
1. konvergerande linser, äfven kallade k ön v ex
a 1. positiva, hvilka äro tjockare i midtcn än
kring kanten, och spridningslinscr 1. divergerande
1. konkava L negativa linser, som äro tunnast på
midten. Till det förra slaget
Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4.
Fig. 5.
höra: den bikonvexa (fig. 1), den plankonvexa (fig. 2)
och den konkav-konvexa (fig. 3); till det senare
slaget räknas den bikonkava (fig. 4),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
