- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
845-846

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessa böcker ofta fina miniatyrer (se d. o.). Så den
nu i Petersburg förvarade, som tillhört drottning Anna
af Bretagne. - L. jaune [jan], gul bok. Se Blå böcker.

Livre [li’vr], fr. (af lat. libra, se d. o.). 1. Äldre
fransk skålpundsvikt, i bruk alltifrån den tidigare
medeltiden, förnämligast i form af livre poids de
marc,
= 2 marcs = 16 onces = 485,9 kg. Livre usuelle
[ysuä’1] var 1812-39 benämningen på 1/2 kg. -
2. Äldre franskt räknemynt, indeladt i 20 sous (à
12 deniers), härstammade från karolingiska tidens
myntvikt libra gallica. Livre tournois [tornwa’;
"livre från Tours"] var till 1796 enheten i franska
myntsystemet, men utbyttes då mot franc (se d. o.),
hvilken är något bättre, enär 80 francs = 81 livres
tournois och 1 livre innehöll endast 4 4/9 gr. fint
silfver (l franc innehåller 4 1/2 gr.). Den i Paris till
1667 präglade livre parisis [-si’s 1. -si] var = 1 1/4
livre tournois.

Livré (fr. livrée, af livrer, lämna, utdela), i
Frankrike urspr, benämning på de klädesplagg, som
konungar och prinsar på julafton fordom utdelade som
gåfvor åt sin omgifning; tjänaruniform, betjäntdräkt.

Livres de beurre [li’vr do bor], fr. Se
Grand-Pressigny.

Livret [-ra], fr. (eg. "liten bok", af livre,
bok). L. d’ouvrier [dovrie], arbetsbok (se d. o.). -
L. d’identité [didätité], identitetskort (se
d. o.).

Livö, dansk ö i Limfjordens mellersta del, Lögstör
bredning, 325 har, hvaraf l/7 är skog; där finns
blott en gård, Livögaard.

Liüdi (Liügi). Se Finsk-ugriska språk, sp. 378.

Lix, feniciskt nybygge. Se Araisj.

Lixuri, stad på ön Kefallenia, på halfön Paliki, är
säte för en katolsk biskop. 5,484 inv. (1896). Staden
förstördes af jordskalf 4 febr. 1867.

Lizard head [Ii’s0d he’d] l. L. point [pål’nt], den
sydligaste punkten af England, i grefsk. Cornwall,
s. s. ö. om Landsend, under 49° 57’ 30" n. br. och 5°
12’ v. lgd. På udden stå två fyrar, omkr. 67 m. öfver
hafsytan J. F. N.

Lizell, Paula Maria, operasångerska, född Frödin,
f. 25 jan. 1873 i Stockholm, elev i sång af fruarna
Östberg och Pyk, i plastik och scenisk framställning
af S. Hebbe och Charlotta Strandberg, debuterade 1893
på Operan i Stockholm som Matilda i "Vilhelm Tell"
och var anställd där 1893-1911, hvarefter hon privat
och vid R. Anderssons musikskola ger undervisning
i plastik och lyrisk-dramatisk rollinstudering. Hon
var 1897-1905 gift med läkaren H. Lindberg och blef
1907 omgift med musikläraren S. Lizell. Efter att
inom koloraturfacket ha lyckats med så fordrande
uppgifter som Guilmette i "Advokaten Pathelin"
och Margot i "Hugenotterna", fick hon dock mest
på sin lott de stora dramatiska sopranpartierna,
som hon med heder uppburit, tack vare ett för unga
hjältinneroller särdeles lämpligt yttre, stämningsfull
aktion och intelligent sångföredrag, ehuru väl röstens
höjdtoner blefvo blottade på den mjukhet och charm,
som dess lägre register ega. Bland hennes roller
märkas Margareta i "Faust", Margareta-Helena i
"Mefistofeles", Valentine i "Hugenotterna", Senta i
"Flygande holländaren", Sieglinde i "Valkyrian", Eva
i "Mästersångarna", Gudrun i "Ragnarök", Santuzza i
"På Sicilien", Marta i "Tiefland", Anna i "Hvita
frun", Katarina i "Kronjuvelerna", Pamela i "Fra
Diavolo", Tatjana i "Eugen Onegin", Ingeborg i
"Den bergtagna", Teresia i "Hexfällan", Gullväg
i "Tirfing" och Signe i "Gillet på Solhaug".
E. F-t.

Ljachov, Ljachovskij, ö. Se Nya Sibirien.

Ljan. 1. (Stubljan) Gods i Östre Aker,
Norge, med värdefulla skogsegendomar i Akers,
Skis, Aas’ och Kraakstads härad, med inalles 410
"skyld"-mark. Godset sammanbragtes af flera i Norge
bosatta danska adelsmän, men förvärfvades 1669 af den
rike Kristianiarådmannen Peder Pederssön Müller;
genom gifte tillföll det efter hand släkterna
Leuch, Holter och Vegt, tills det 1765 köptes af
generalkrigskommissarien P. Holter till Hafslund
och Borregaard. Hans änka medförde godset till
sin andre man, statsrådet M. G. Rosenkrantz,
som 1799 afstod det till sin hustrus brorsdotter
Gjertrud Maren Juel, gift med generalvägmästaren
L. Ingier, hvars ättlingar fortfarande inneha den
vackert belägna och herrgårdslika egendomen. Den
af P. Holter på 1760-talet uppförda hufvudbyggnaden
innehåller betydliga konstsamlingar. Litt.: H. Krog
Steffens, "Hvitebjörn og Stubljan" (1898). -
2. Villakvarter kring järnvägsstationen af samma
namn, 8 km. s. om Kristiania i Akers härad,
Norge. Området är bebyggdt från Bundefjordens
strand uppefter ett brant berg. Omkr. 650
inv. (1910). Hufvudvägen längs Kristianiafjorden
delar sig vid L. i en gren åt s. till Dröbak och
Moss och en åt s. ö. till Enebak. Strax s. om
villakvarteret ligger L:s hufvudgård (se L. 1).
1-2. K. V. H.

Ljech (Lech), var, enligt en saga, som återfinnes
hos både ryska, tjechiska och polska kronister, namnet
på en af de tre bröder (Tjech, L. och Rus), hvilka
drogo ut från sitt hemvist bland Karpaterna och,
en hvar på sitt håll, blefvo stamfäder för tjecher,
ljecher och ryssar. Sagan har säkerligen tillkommit
som förklaring af folknamnet ljecher l. ljechiter,
de slaviske bebyggarna af den fruktbara slätten
vid Weichsel och Oder, mer kända under den senare
benämningen polacker.

Ljenevitj, N. P. Se Ienevitj.

Ljesch, stad. Se Alessio.

Ljeskov, Nikolaj Semenovitj (pseudonym
M. Stebnitskij), rysk författare, f., 1831,
d. 1895, var en tid i statstjänst, men fick 1857
anställning hos en engelsman, Scott, som förvaltade
Narysjkins och Perovskijs landtegendomar. Under
ständiga resor på landsbygden samlade han
rikligt material för folklifsskildringar,
som han 1861 började utge i Petersburg. 1864
utkom den uppseendeväckande nutidsromanen Nekuda
(Ingenstädes), som åsamkade författaren orättvisa
beskyllningar för reaktionära tendenser, ehuru
åtskilliga karaktärsteckningar i romanen äro ganska
genomskinliga porträtt af framstående politiker. I
harmen häröfver författade L. några i konstnärligt
afseende misslyckade berättelser, hvari den dåtida
liberalismen och "nihilismen" förlöjligades eller
nedsvärtades. Lyckligtvis lämnade L. denna politiska
romanskrifning och fann sitt egentliga fält i
objektiv skildring af det ryska samhällslifvet,
särskildt af


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0459.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free