Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lockyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
953
Lodapparat-Lode
954
med sin nedre del pekade längre utåt, än hvad
eljest skulle varit fallet. Af de teckningar öfver
lodafvik-ningen och till densammas förklarande,
som förekomma i en del läroböcker, ledes man lätt
till den föreställningen, att lodafvikningen
kan uppgå till så stort belopp, att den blir
märkbar för blotta ögat. Därför kan det vara på
sin plats att påpeka, att så icke är förhållandet,
utan att tvärt om ganska fina mätningsoperationer
fordras för att påvisa lodafvik-ningens tillvaro,
i det den nämligen för en trakt kan utgöra endast
få bågsekunder. (I Batum, vid Svarta hafvet, har
man dock funnit en lodafvikning, som uppgår till
40 bågsekunder, hufvudsakligen beroende därpå,
att hafvet är beläget på den ena sidan och minskar
attraktionen, under det att på den andra sidan
betydliga bergmassor öka densamma.) Man upptäcker
och bestämmer lodafvikningen genom kombinerande
af astronomiska och geodetiska observationer.
-E. J. (B-d.)
Lodapparat, sjöv. Se Lödning.
Lodare, sjöv. Se Lödning.
Lodbart farvatten, sjöv. Se Lödning.
Lodboj, sjöv. Se Lödning.
Lodbrok. 1. Se Ragnar Lodbro k. - 2. Pseudonym för
författaren E. P ihlst r an d.
Lodbrökarkviöa, ett mindre ofta användt namn på
Kråkumål (se d. o.).
Lodbössa. Se Jaktgevär.
Loddan, Mallotus villosus Mull., zool., en till
loddcsläktet och laxfiskarnas familj hörande fiskart,
nära besläktad med vanliga norsen, hvilken den till
kroppsform, genomskinlighet och lukt mycket liknar,
men från hvilken den skiljer sig genom svagare tänder,
som äro ordnade i enkla rader utom på tungan, där de
äro något gröfre, och bilda ett ovalt fält. Hannen
och honan äro olika till utseendet. Fjällen
äro hos båda mycket små, men hos hannen delvis
något större, tillspetsade och hårlika samt bilda
längs kroppssidorna liksom håriga band, hvilka gett
anledning till fiskens namn (isl. lo^inn, da. lodden,
luden). Kroppen är hos hannen försedd med en
Loddan, hanne.
utbuktning öfver analfenan (se fig.), beroende
på en förlängning af de ben, som stödja denna
fena. Färgen är silfverblank, med undantag af ryggen
och de nämnda banden, som äro gröna. Honan, som
mycket liknar vanliga norsen, saknar de nyssnämnda
banden och utvidgningen öfver analfenan. Loddan är
omkr. 16-17 cm. lång. Till sin utbredning är den
cirkumpolar och förekommer blott sparsamt nedom 64:e
breddgraden. Ett och annat exemplar anträffas dock
ända nere i Kristiania f jorden. Vårtiden uppträder
loddan vissa år i oerhörda stim vid Finnmarkens och
Grönlands kuster, förföljd af stora massor af torsk,
gråsej m. fl., och ger därigenom anledning till ett
rätt betydande fiske af dessa torskarter. Äggen
afsättas i ofantligt stort antal i sanden Tid
kusterna. I Norge användes loddan blott som
agn, men grönländare m. fl. polarfolk begagna den
äfven färsk eller torkad som föda. R»
L. (L-e.)
Loddesläktet (Mallotus), zool. Se Laxfamil-] en
och Loddan.
Loddfafnesmal. Se H å v a m å 1.
Loddige’sia miräbilis, zool. Se Kolibrierna, sp. 536,
med fig.
Lode, fordom stad och riddarslott i Estland, intogs
1564 af Henrik Klasson Horn, måste pantsättas
till livländska krigsfolket för innestående sold i
okt. 1573, förlorades till ryssarna vintern 1576,
men återtogs 1581 af Karl Henriksson Horn (den
ofvan-nämndes son). L:s bc*fästningar förstärktes
flera gånger i början af 1600-talet, men slopades
1682. I närheten af L. vann Klas Åkesson Tott 23
jan. 1573 i spetsen för en obetydlig styrka en lysande
seger öfver, som det uppges, 16,000 ryssar. (L. W:son
M.)
Lode, uråldrig livländsk adelssläkt. En dess medlem,
Odvard L., fick 1196 af danske konungen Knut flera
gods i Estland och Livland, i hvilka länder ätten
ännu fortlcfver. En gren af densamma introducerades
1631 på svenska riddarhuset under namnet Lode från
Livland. Den utdog i Sverige 1884, men fortlefvcr
i Finland.
1. Göran Vilhelm L., ämbetsman, f. 1741, d. 11
sept. 1799 i Åbo, 1775 assessor i Vasa hofrätt och
1792 revisionssekreterare samt generalaudi-tör.
1793-nov. 1796 var han justitiekansler samt
utnämndes under tiden till president 1795 i Vasa och
1796 i Åbo hofrätt. Han var äfven en tid ordf. i
Tabellkommissionen samt 1793-96 konungens ombud i
Riksgäldskontoret. L. deltog verksamt å mösspartiets
sida i förhandlingarna vid 1769-70 och 1771 -72
års riksdagar. På riksdagen 1789 valdes han till
led. af hemliga utskottet, men befalldes af Gustaf
III "förfoga sig till sin hemort till förrättande af
sin syssla". Sina senare förtroendeuppdrag erhöll
han som en af Rcuterholms mest pålitliga män.
2. KarlLeonhardL., den föregåendes kusin, krigare,
f. 28 maj 1752, d. 25 maj 1816 på sin egendom Harjula
nära Kuopio, blef fänrik 1770 och kapten vid Savolaks’
regemente 1783. Han tog med utmärkelse del i
kriget 1788-90 samt utnämndes 1790 till major
och 1796 till öfverstelöjtnant vid Savolaks’
regemente. Under kriget 1808-09 ansågs j han som
en af ha- l rens dugligaste office-1 rare, deltog i
slagen vid Revolaks och ’Lappo, men blef i synnerhet
berömd för den manhaftighet han ådagalade vid Alavo,
17 aug. 1808. Då befallning gafs, att en bataljon af
Savolaks’ regemente skulle rycka fram och den ene af
bataljonscheferna, v. Törne, ville verkställa detta,
invände L.: "Som jag är äldst, bör jag gå förut med
min bataljon". Han genomdref sin önskan och ryckte
nu så raskt fram, att han lyckades spränga fiendens
led. Han be!f därvid svårt sårad och kunde därför
icke sedermera deltaga i krigshändelserna. Han
utnämndes till öfverste i armén 1S08, erhöll 1810
afsked och åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
