- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1135-1136

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kulturhistoriker, f. 1833 i Darmstadt, d. 1887 som
e. o. professor i franska språket och litteraturen vid
Wiens universitet. L. författade bl. a. Literatur und
gesellschaft in Frankreich zur zeit der revolution
1789-94 (1872), Gcschichte der jran-zösischen
literatur im 17:ten jahrhundert (4 bd, 1878-84; 2:a
uppl. 1897 i 2 bd), Malier e. Sein leben und seine
werke (1880) och Zur sittenge-schichte Frankreichs
(1885). Postumt utgafs Zur kultur g eschichte
Frankreichs im 17. und 18. jahrhundert (1889).

Lothian [låuthion], ett för sin fruktbarhet bekant
landskap i östra Skottland emellan Forthviken samt
Cheviotbergen. Det omfattade i äldre tid, utom
de tre grefskapen East-, West- och Mid-Lothian
1. Haddington, Linlithgo^v och Edinburgh, äfven
Roxburgh och Berwickshire samt öfre delen af Tweeddale
(åtminstone Selkirk).

(J. F. N.)

Lothigius, Lars Vilhelm Samuel, ämbetsman, f. 8
maj 1836 i Jönköping, blef student i Lund 1854,
aflade hofrättsexamen 1857 och utnämndes 1870 till
borgmästare i Karlshamn samt 1882 till häradshöfding i
Årstads, Faurås och Himle härads domsaga. Af 1884 års
riksdag utsedd till justitieombudsmannens suppleant,
inträdde han i följd af N. A. Frömans afsägelse i
aug. s. å. i utöfning af samma ämbete, hvartill han
återvaldes riksdagarna 1885-86. I nov. 1886 utnämndes
L. till landshöfding i Älfsborgs län och kvarstod i
den befattningen till aug. 1905. Han representerade i
Andra kammaren Karlshamn och Sölvesborg 1873-75 samt
Vänersborg och Åmål 1897-1908 samt i Första kammaren
Blekinge län 1878-85 och Hallands län 1886-94. L. var
led. af lagutskottet 1880-82, af statsutskottet
1883-84 samt bevillningsutskottet majriksdagen 1897,
sedermera i flera år kanslideputerad och led. (ibland
ordf.) i tillfälliga utskott samt var Andra kammarens
ålders-president riksdagarna 1906-08. Dessutom
har han varit led. i kommittén för lagförslag om
inteckning i järnväg och om järnvägsaktiebolags
konkurs samt ang. enskilda bankers konkurs (1878
-80), i skatteregleringskommittén (1879-83), i Nya
lagberedningen (1836), Förstärkta lagberedningen
(1886-87) samt kommittéerna ang. tillgodogörande
af vattenkraften vid Trollhättan (1890-94) och
ang. trafiktaxan för Trollhätte kanal (1901).

T-s.

Lothringen (ty.; fr. Lorraine), ett namn, som på
olika tider betecknat olika områden. Urspr. torde
Lotharringia (d. v. s. Lothars ring l. område) ha
betecknat den del af Karl den stores rike, som vid
delningen i Verdun 843 tillföll Lothar I och bestod
af Italien samt en landsträcka (vanligen kallad
"Mellanfranken") från Medelhafvet till Nordsjön
emellan Rhône, Saône och Schelde i v. samt Aar och
Rhen i ö. jämte Friesland (nuv. Holland). Sedermera
betecknade det den (nordliga) del af Lothar I:s rike,
som vid dennes död (855) tillföll hans andre son,
Lothar (II), och efter dennes död (869) den nordligare
del af hans rike, som genom fördraget 870 delades
emellan Karl den skallige i Frankrike och Ludvig den
tyske på sådant sätt, att öfre Moselle och nedre Meuse
(Maas) blefvo gräns emellan bådas andelar. Af de inre
oroligheter, som uppstodo i Frankrike vid
Ludvig den stammandes död (879), begagnade sig
Ludvig den tyskes andre son, Ludvig II den unge,
som blifvit inkallad af ett parti, för att i strid
med fördraget af 870 tillskansa sig äfven västra
(franska) hälften af Lothringen, som Ludvig den
stammandes söner, Ludvig III och Karlman, omsider
880 sågo sig nödsakade att afträda. Konung Arnulf
gaf det 895 som eget konungarike åt sin oäkta son
Zwentibold, men vid dennes död (900) underkastade sig
landet Arnulfs äkta son och efterträdare på den tyska
konungatronen, Ludvig Barnet. Det vidsträckta landet
var sedermera ett af de fem hertigdömen, i hvilka
Tyskland var indeladt, men skulle äfven framgent
ofta bli ett tvistefrö mellan de båda grannländerna
Frankrike och Tyskland. Då i Tyskland den karolingiska
ätten på manssidan utgick med Ludvig Barnet (911),
slöt sig den dåv. hertigen af Lothringen, Rainer
(Raginar), till Frankrike, där en gren af nämnda
ätt då ännu regerade. Men den franske konungen
Karl den enfaldige var både af naturen för svag
och för mycket upptagen af strider med sina egna
upproriska vasaller för att med eftertryck kunna
försvara L. mot de tyske konungarna Konrad I (911–918)
och Henrik I Fågelfängaren (919–936). Vid sin död
(916) efterträddes hertig Rainer I i L. (hvarifrån
dock Elsass då afsöndrades för att förenas med
hertigdömet Schwaben) af sin äldste son, Giselbert
(916–939). Denne vankelmodige hertig slöt sig snart
till de upproriska franske vasallerna och hyllade
Karl den enfaldiges motkonung Rudolf af Burgund
(konung 923–936). Men då Henrik Fågelfängaren
925 bröt in i L. med en stor här, underkastade
Giselbert och lothringarna sig honom. Senare afföll
Giselbert ånyo till Frankrike, trots sitt gifte
med Henriks dotter Gerberga, men sedan han 939
drunknat i Rhen, underkastade sig L. Henriks son
och efterträdare Otto I. Otto gaf hertigdömet åt
Giselberts minderårige son, Ottos egen systerson
Henrik, och efter dennes snart (944) timade död åt
Konrad den röde, Ottos måg, från hvilken det dock
återtogs 953. Därpå gaf Otto det i förläning åt sin
broder, ärkebiskop Bruno af Köln (953–965). Denne
delade L. 959 i två hertigdömen, Öfre och Nedre
L.
Det sistnämnda erhöll namnet Brabant, medan det
förstnämnda bibehöll namnet L., som därigenom fick
en ännu mer inskränkt betydelse. Förvaltningen af
öfre L., äfven kalladt Moseln, uppdrog Bruno
(959) åt Fredrik af Bar. Efter kejsar Otto I:s död
(973) utbröto nya oroligheter i Nedre L., i det
att Giselberts förvista brorsöner Rainer (Raginar)
och Lambert med franskt understöd sökte bemäktiga sig
sina fädernebesittningar. För att göra ett slut därpå
belänade kejsar Otto II den franske konungen Lothars
yngre broder Karl med Nedre L. (977) och försvarade
landet mot den franske konungens angrepp (se Lothar,
fransk konung). Karl, som mot Hugo Capet (se
Hugo, franska furstar 2) sökte med vapenmakt förfäkta
sina anspråk på franska kronan, blef tillfångatagen i
Laon 991 och dog några månader senare. I hertigdömet
Nedre L. efterträddes han af sin äldste son, Otto (991–1005).
Någon tid senare förenades Nedre L. med det Öfre
under hertig Gozelo I, men vid hans död (1044) delades
länderna åter emellan hans båda söner, Gozelo II i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free