Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personennamen in England in alt- und
frümittelenglischer zeit" (1910; i "Studien zur
englischen philologie", 37) och "Zur englischen
namenkunde" (1912; ibid., 47). Företeelsen,
att namn öfvergå till att användas som vanliga
appellativ (när man t. ex. talar om en dummer-jöns,
en lat-måns, en sladder-maja o. a.), utredes af
Th. Hjelmqvist i "Bibliska personers namn med
sekundär användning i nysvenskan" (1901) och
"Förnamn och familjenamn med sekundär användning
i nysvenskan" (1903). Angående seder och bruk
förbundna med namngifning se t. ex. Ploss, "Das kind
in brauch und sitte der völker" (1876), Troels-Lund,
"Dagligt liv i Norden". 8: "Födsel og daab" (s. a.).
A. Grape.
I äldsta tider funnos hos oss inga släkt- eller
familjenamn; dessas uppkomst tillhör den senare
medeltiden. Då får man dels en mängd yrkesnamn (Bonde,
Skytte), dels vedernamn (Krook – krokig –, Puke –
djäfvul, Sture – den store), dels ur adliga mäns
vapen eller prästers sigill tagna bildbenämningar
(Båt, Gädda), och på vissa håll, särskildt Gottland,
upptagas ortnamn direkt som personnamn (Boberg,
Starbäck). En grupp för sig bilda samtidigt de
många på -son och -dotter, hvilka tillfogas namnet
på fadern (Persson) eller modern (Estridsson), men
dessa gingo icke i arf. På 1500-talet bli familjenamn
gängse bland adeln, och efter riddarhusets tillkomst
1626 fick hvarje ätt ett lagfäst namn. Adelsnamnen
härleddes antingen från sköldemärket, vare sig
detta var enkelt (Bielke, Svinhufvud, Tegel)
eller sammansatt (Lilliehöök, Rosenhane), eller,
efter tyskt föredöme, från något verkligt eller
föreställdt stamgods (Gyllenborg, Rosenstein). På
1600-talet skaffade sig prästerna namn, hvarvid de
framför allt lade an på att visa sin lärda bildning
genom att använda latinska eller grekiska ord eller
ändelser. Hembygdens (landskapets, socknens, byns,
gårdens o. s. v.) namn (eller en del däraf) i original
eller öfversättning var i flertalet fall namnets kärna
(Bergius, Montanus, Sylvander, Cavallius). I andra
fall tog man faderns namn och gaf det i original
eller öfversättning samma lärda ändelser: Beronius
(= Björn), Boëthius (= Bo), Montelius (= Måns), eller
också tog man helt enkelt dess latinska genitivform:
Olai, Pauli, Petri. När det franska kulturinflytandet
vardt mycket starkt, fann man de lärda namnen,
af hvilka många voro synnerligen långa, alltför
pedantiska och stufvade om dem på franskt sätt,
hvarigenom vi erhöllo ett stort antal familjenamn
med betonad slutstafvelse: Linné, Lovén, Munktell,
Tranér, Sylvan, Mellin, Cavallin; en grupp har rent
af italieniserats: Cavalli, Torpadie, Troili. Under
1700-talet lade sig borgerskapet till med familjenamn
i allt större utsträckning. Till mönster togos därvid
i det stora hela de adliga namnen, och det uppstår
ett flertal namn, som antingen representera ett så
att säga enklare sköldemärke, med växtvärlden och
naturföremålen i allmänhet som namngifvare: Almqvist,
Holmgren, Sjöros, Ekström, eller också den fingerade
ort, som motsvarar det adliga slottet: Ekberg,
Björklund, Landahl, Lundborg, Högstedt (stundom med
uppfiffning genom -er, Lundberger). I åtskilliga
fall tog man en del af hembygdens namn (Berg, Björck,
Huss); stundom med tillägget man (Bergman,
Ljungman), stundom med svensk ändelse
(Vising). 1800-talet afslutar den svenska
namnbildningen genom att äfven "fjärde ståndet" nu
lägger sig till med släktnamn, som dela sig i tre
grupper. Först komma de oerhördt spridda namnen på
-son, därnäst de efter borgerligt föredöme bildade
(Lundström) och slutligen de redan på 1600-talet
uppdykande soldatnamnen: Modigh, Munter, Böös; Pik,
Malm; Bång, Lilja, Sommar.
Till denna inhemska – ehuru i flera hänseenden
utifrån påverkade – namnbildning kommer på grund af
inflyttning en mängd utländska namn, som gifvetvis
också verkat förebildande på senare namntagare. Från
Tyskland kommer särskildt ett otal yrkesnamn:
Böttiger (tunnbindare), Falkman (falkvårdare), Kempff
(fäktare), Meyer (förvaltare), Schlyter (portvakt),
Wägner (forman), vidare verktygsnamn (Bosse, bössa,
Kahn, båt), karakteriseringsnamn (öknamn): Kléen
(liten), Lange (lång), Schéele (skelögd), Wittrock
(hvit rock), Sturzen-Becker (som tar bottenfockar),
Zorn (vrede). Tyska äro många djurnamn: Geijer (gam),
Bahr (björn), Wulff (varg) m. fl., förnamn sådana som
Fritze, Henschen (lille Hans), Steffen och de af dessa
genom ändeisen -s bildade: Lyttkens (= lilla Luddes
son), Peters (= Petri, Petterson), vidare folknamn som
Bremer, Schotte, de Wahl (vallonen) och ortnamn som
Cleve, Hallendorff, Pechlin ( = liten bäck), Beskow
(syrenorten) och Stavenow. Från Frankrike kommo under
1600-talets förra hälft många vallonnamn: Charpentier
(timmerman), Gilljam ( = Vilhelm), Lemon (= munken);
af andra inflyttade kunna nämnas t. ex. Bernadotte,
De la Gardie, Peyron – de äro yrkesnamn, dopnamn
eller härröra från ortnamn (framför allt de på De-,
Du- eller d’). Engelska namn äro senkomna och icke
så vanliga: Crafoord (kråkvadet), Smith (smed),
Stuart (hofmästare). Keltiska (O’Konor, Price),
dansk-norska (Gleerup, Melsted), slaviska (Aminoff,
Snoilsky; Wawrinsky, som är dets. som sv. Larsson),
finska (Arpi = ärr), italienska (Ambrosiani), spanska
(Morales) o. s. v. äro mycket tunnsådda i vårt land.
Härtill kommer slutligen ett litet antal godtyckligt
bildade, hvilka ansluta sig till någon ändelsegrupp,
men hvilkas kärna ej är hämtad från de vanliga
fataburarna: Wahrenman ( = var en man), Kabner (af
Karlsson, Bring och Tegnér), Krikortz (Strokirk läst
från slutet) m. fl. En mycket stor del af de svenska
familjenamnen har sökt dölja ursprungsdelarna genom
en egenartad stafning (Teurnberg, Stenberij, Rocén),
hvilken ofta äfven tjänar till att skilja olika
släkter med samma namn (Almquist, Almqvist, Almkvist).
Antagandet af släktnamn var i Sverige under lång
tid icke föremål för några väsentliga inskränkningar
genom lagstiftningen. Dock förbjöd Gustaf II Adolf,
att adelsman tog annan adelsmans namn eller vapen, och
Karl XI förbjöd soldater att taga sig adelsnamn. Dessa
skyddades vidare genom en förordning af 1705, som
stadgade, att missdådare ej fingo bära sådana. 1880
påbjöds, att underofficerare och deras vederlikar
för namnbyte skola ha tillstånd af öfverordnad
militärmyndighet. Slutligen antogs 1901 en lag om
antagandet af släktnamn (se vidare Namnrätt). Vid
giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
