Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namsen - Namsenelv. Se Namsen - Namsenfjorden - Namsfjorden. Se Namsenfjorden - Namsos - Namskogene. Se Namdalen - Namsvand [-vann]. Se Namsen - Namtaru - Namur - Nan - Nanaia - Nanaimo - Nanak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Namsenelv. Se Namsen.
Namsenfjorden l. Namsfjorden, i Nordre Trondhjems
amt, Norge, skär från hafvet vid Folla i sydöstlig
riktning in mellan Otteröen och Flatanger till ett
stycke förbi Namsos, där den upptar Namsen. Längd
omkr. 35 km., bredd 2–8 km. Från dess inre bassäng
sträcker sig söder ut N:s förgrening Lyngenfjorden,
ej att förväxla med Lyngs- l. Lyngenfjorden
i Lyngens härad (se d. o.), Tromsö amt.
K. V. H.
Namsfjorden. Se Namsenfjorden.
Namsos [-ωs; d. v. s. Namsens ós, mynning, utlopp],
lastageplats i Nordre Trondhjems amt, Norge, på den
flata halfön Braaholmen n. om Namsenfjorden. 2,434
inv. (1910). Efter att flera gånger ha hemsökts
af stora eldsvådor, t. ex. 1872 och 1897, är N. nu
vackert och regelbundet bebyggdt (235 boningshus). Det
är exporthamn för Namsens flottningsdistrikt:
1901–05 utskeppades af blott bräder och plankor
88,570 kbm. från platsens sågverk, af hvilka 3 ligga
innanför dess råmärken, 6 i närmaste omnejd. N. är
säte för N. dampskibsselskap och Namdalens
hvalfiskeselskap. Där finnas elektricitetsverk,
2 banker och 3 tidningar ("Namdalens blad",
"Namdalens folkeblad" och "Nordtrönderen"), som
alla utkomma 3 ggr i veckan. N. står i regelbunden
ångbåtsförbindelse med Trondhjem. Från Grongs station
på den af stortinget beslutade Nordlandsbanan skall
ett sidospår anläggas till N. – Till omkr. 1650 fanns
på Braaholmen marknadsplats. 1845 beslöts anläggning
af en lastageplats på N:s nuvarande område. K. V. H.
Namsskogene. Se Namdalen.
Namsvand [-vann]. Se Namsen.
Namtaru, den babyloniska dödsgudinnans tjänare och
sändebud.
Namur [namȳr]. 1. Provins i Belgien, begränsad i
n. af Brabant, i ö. af Liège och Luxemburg, i s. af
Frankrike och i v. af Hainaut. 3,660 kvkm. 362,846
inv. (1910), mest valloner. Provinsen är till större
delen bergig (genom Ardennerna, som nå en höjd af
ända till 650 m.) och ganska skogrik. Hufvudfloden
är Meuse med sin biflod Sambre. Landet är mycket
rikt på malmer, företrädesvis järn- och blymalmer,
samt stenkol, hvarför ock järnindustrien är högt
utvecklad. Andra industrialster äro porslin, glas,
papper, bomullsväfnader och läder. Prov. indelas
i 3 arrondissemang. (Jfr Famenne.) N. var på
900-talet ett eget grefskap. 1263 kom det genom
köp till grefsk. Flandern och 1429 till hertigarna
af Burgund samt delade sedermera de nederländska
provinsernas öden. I Lunévillefreden (1801) afträddes
prov:s område till Frankrike och bildade till 1814
dep. Sambre-et-Meuse. – 2. (Flarn. Naemen) Hufvudstad
i nämnda provins, vid Sambres förening med Meuse
och flera järnvägslinjer. 31,939 inv. (1910). Staden
har ett citadell, i vinkeln mellan de båda floderna,
på samma plats som ett romerskt fäste och grefvarnas
af N. borg, hvaraf återstå endast två torn. Vidare
finnas en domkyrka, S:t Aubin (byggd 1751–72 i
renässansstil), med Don Juan d’Austrias grafvård,
en af jesuiter 1621–54 byggd kyrka, S:t Loup,
i barockstil, ett teol. seminarium, ett kungligt
ateneum, en af jesuiter ledd uppfostringsanstalt,
lärarinneseminarium, bibliotek, stats- och stadsarkiv
och
arkeologiskt museum. N. är säte för en biskop. Med undantag
af ett beffroi (klocktorn) från 1300-talet samt
justitiepalatset (förr kloster) från 1474 finnas inga
byggnader af synnerligt hög ålder. Viktigast bland N:s
industrialster äro knifsmedsarbeten; därjämte finnas
stora garfverier samt fabriker för mässings- och andra
metallvaror, dessutom maskin- och glastillverkning. –
Staden var på Cæsars tid aduatukernas hufvudort. Den
var från äldsta tider befäst, och befästningarna
förstärktes 1691 af Coehorn. N. intogs 1692 af
Ludvig XIV och 1695 af ståthållaren Vilhelm III,
men blef 1701, då det var i franskt våld, förgäfves
beskjutet af de förbundne. N. besattes 1715 som
"barriärplats" af holländarna, eröfrades 1746 af
fransmännen under Clermont och Löwendahl, men återgafs
1748. 1784 lät Josef II rasera alla dess försvarsverk
utom citadellet; det förstördes tio år senare af
fransmännen. I början af 1800-talet iståndsattes
emellertid befästningarna, men redan 1866 slopades
de åter, med undantag af citadellet. 1888–94 byggdes
af Brialmont kring N. en fortgördel, som bildar en
parallelltrapets, hvars kortare, 8 km. långa front är
riktad mot n. v. och består af forten Sarlée, Emines
och Cognelée; den längre, mot s. ö. vända parallella
sidan har 13 km. längd och utgöres af forten Maizeret,
Audoye och Dave på högra samt Saint Héribert på
vänstra Meusestranden. På hvardera af de båda ej
parallella sidorna ligger ett fort: i n. v. Molonne
och i ö. Gelbresée l. Marche-Volette. Gördelns
omkrets uppgår till 41 km.; mellanrummen äro
3,2–6 km. långa, och afståndet från staden är 4–8
km. Hvarje fort är bestyckadt med 2 st. 15 cm.,
4–2 st. 12 cm. och 4–3 st. 57 mm. kanoner samt
2–1 st. 21 cm. haubitsar, äfvensom nödigt antal
grafflankeringspjäser.
1. (J. F. N.) 2. (J. F. N.) L. W:son M.
Nan, i kinesiska ortnamn, söderut "liggande,
t. ex. Nan-king (se d. o.). Jfr Pe.
Nanaia (Nanea, Nana, Nanai), namn på en
urspr. babylonisk gudinna (gemål till Nebo), som
sedan dyrkades i Persien, Syrien och Armenien. Af
de grekiske skriftställarna sammanblandades den
med Artemis eller Afrodite. I 2 Makk. 1: 13, 15
förekommer hennes namn, i förbindelse med ett tempel,
där den syriske konungen Antiochos Epifanes mördades.
E. S-e.
Nanaimo [nənai’måu], hamnplats på östra kusten af
Vancouverön i Brittiska Columbia, midtemot staden
Vancouver på fastlandet, genom järnbana förenad
med Victoria. 6,130 inv. (1901). Utskeppningsplats
för stenkol från de rika Wellingtonkolgrufvorna.
J. F. N.
Nanak, ind. relig., stiftaren af sikh-religionen,
f. 1469 i närheten af Lahore, d. 1538 i Dera Nanak,
tillhörde Kṣatriyakasten, men synes dock ha varit
utan egentlig skolbildning. Utan klart uppfattad
mening att vara eller spela religionsstiftare, i det
han som andra religiöst och sekteriskt intresserade
indiska personligheter endast ville visa sina
medmänniskor vägen till befrielse (mokṣa, se
d. o.) från själavandringens kretslopp, kom han dock
att hos sikherna spela en öfvermåttan viktig roll som
skaparen af deras religion och samfundsbyggnad, som
redan under hans lifstid vann storartad anslutning
bland hinduerna i Punjab. Hans och hans närmaste
lärjungars läror (resp. utsagor i poetisk form)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
