Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Ryssland för detta system, syntes dess genomförande
betryggadt. Försöket att genom härskarbud bestämma
öfver världshandeln visade sig emellertid fåfängt,
och N. drefs därigenom till åtgärder, som slutligen
mot honom uppkallade äfven en annan af honom
missaktad och kränkt, men ännu farligare kraft:
folkens nationalkänsla. Första tecknet härtill
var spanjorernas resning 1808 med anledning
af, att N. påtvungit dem sin broder Josef som
konung. Förbundet med Ryssland visade sig dessutom ej
fullt pålitligt, då de båda kejsarna därmed afsågo
egna syften, som ej alltid voro lätta att förena,
och mötet i Erfurt (okt. 1808), där Europas furstar
hoptals hyllade sin behärskare, öfverskylde blott
skenbart intressemotsatserna. Då kejsar Frans I af
Österrike, räknande på N:s svårigheter i Spanien,
började krig 1809, blef han dock besegrad och måste
1810, sedan N. upplöst sitt barnlösa äktenskap med
Josefina, ge segraren sin dotter Maria Lovisa (se
Maria, franska furstinnor, sp. 927-928) till gemål. I
detta äktenskap föddes 1811 en son ("konungen af
Rom"), och därmed syntes det Napoleonska världsväldet
betryggadt äfven för framtiden. Men nu brast det
ryska förbundet, och genom N:s olyckliga fälttåg i
Ryssland 1812 fingo Europas förtryckta folk mod och
möjlighet till en allmän resning. Efter det stora
befrielsekriget 1813-14 måste N. 12 april 1814 afstå
från hela sitt rike utom den lilla ön Elba. Hans
försök att under "Hundra dagarna" (20 mars-22 juni
1815) återvinna makten ledde blott till nederlaget vid
Waterloo 18 juni 1815. Ej heller lyckades han genom en
tronafsägelse (22 juni) till förmån för sonen (se
Napoleon II) rädda riket åt denne (om förloppet
af hans väldes undergång se närmare Frankrike,
sp. 1157-58), och vid försöket att fly till Amerika
måste han i Rocheforts hamn 15 juli 1815 öfverlämna
sig åt befälhafvaren på det engelska krigsfartyget
"Bellerophon". Förgäfves begärde han i ett bref
till prinsen-regenten i England (sedermera Georg IV)
att få åtnjuta engelsk asylrätt. Wienkongressen hade
efter hans återkomst från Elba förklarat honom i akt
som "fiende till och förstörare af världens fred",
och den engelska regeringen ansåg sig på grund häraf
berättigad och förpliktad att göra honom oskadlig
genom att föra honom till klippön S:t Helena i
Atlantiska oceanen. Han ankom dit 15 okt. 1815 och
fick till bostad en landtgård Longwood. Några trogna
(Bertrand, Las Cases, Montholon samt Gourgaud,
se dessa o.) hade fått följa honom, och i deras
sällskap sysselsatte han sig med läsning, samtal,
trädgårdsarbete och dikterande af sina memoarer,
genom hvilka han sökte inverka på historiens
dom. Fångenskapens lidande, redan i och för sig
fruktansvärdt för en man med N:s världsfamnande
dådkraft, ökades ytterligare därigenom, att öns
guvernör, sir Hudson Lowe (se Lowe, sp. 1176), hans
"fångvaktare", saknade nödig takt för sin ej minst
till följd af N:s retlighet svåra uppgift. Till de
psykiska lidandena kommo också kroppsliga, förorsakade
af en magsjukdom (kräfta), som slutligen ändade hans
lif. Han begrofs först på S:t Helena, men 1840 lät
konung Ludvig Filip hämta hans lik till Frankrike,
där det (15 dec.) i Invaliddomen erhöll ett praktfullt
hvilorum, i en midt under kupolen belägen,
cirkelrund och öppen krypta, upptill
omgifven af en balustrad (se fig.).
Napoleon I:s graf i Invaliddomen.
Det var den franska revolutionen, som gaf N:s
underbara snille möjlighet att göra sig gällande,
och ehuru han förde den stora rörelsen in på
andra vägar, än dess upphofsmän tänkt sig,
förblef han dock dess son. Folksuveräniteten,
genom folkomröstning öfverflyttad på honom själf,
gällde som grunden för hans envälde både under
konsulatet och kejsardömet. Hans för folkens
nationella lif upprifvande eröfringspolitik var
blott en yttersta konsekvens af den för revolutionen
utmärkande ohistoriska uppfattningen, att nationer äro
godtyckliga sammanslutningar af individer och därför
också godtyckligt kunna omgestaltas genom maktspråk –
en konsekvens, som låg så mycket närmare för N., som
han genom sin krossade korsikanska ungdomsillusion
själf blifvit nationellt rotlös. Antikhärmningen
var ett revolutionärt mod – blott att N. lät
csesariska förebilder ersätta republikanska. Med sitt
verklighetssinne var han ej blind för religionens
betydelse, åtminstone såsom samhällsinstitution. Hans
brutala behandling af Pius VII 1809 (se Frankrike,
sp. 1157) visar emellertid, att han trodde
sig kunna lösa äfven kyrkliga konflikter genom
tvångsåtgärder, ett ödesdigert misstag, som beröfvade
honom mycket af hvad han vunnit genom konkordatet. En
nästan religiös färgning hade hans fatalistiska tro på
sin bestämmelse, men han var därjämte starkt påverkad
af upplysningsfilosofiens materialism, som ju också
erbjöd en teoretisk grundval åt hans hänsynslösa
egoism. Ehuru fri från jakobinernas blodtörst och
doktrinära fanatism, behöll han från detta parti,
under hvars hägn han först börjat tillgodogöra sig
revolutionens möjligheter, likgiltigheten för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
