Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturfilosofi - Naturfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synpunkter än må vara, äro de dock ej de enda eller
ens de, ur hvilka en förklaring af naturen kan med
största framgång sökas. En annan synpunkt är naturens
förhållande till människan. Människan tillhör naturen,
men hon är genom sin personlighet tillika höjd öfver
den. Naturen visar sig vara till för människan,
vara ett helt af hennes förnimmelser. Det är genom
att fästa sig vid denna sida af naturen, som man
finner ett alldeles nytt uppslag för betraktelsen af
henne. Naturens ofullkomlighet visar sig då kunna och
böra förklaras ur ofullkomligheten hos människans
förnimmande ande: naturen blir ett fenomen (se
d. o.) för människan. Har människan förut betraktats
som ett moment i naturen, hvilket skulle förklaras
som en naturprodukt, så blir hufvudsynpunkten nu,
att naturen är ett moment i människan, nämligen
i hennes förnimmelser, och skall ur människan
förklaras. Härigenom uppkommer ett fullständigt
omslag i den filosofiska betraktelsen af naturen,
ett omslag, hvilket den egentlige grundläggaren
af detta betraktelsesätt, Kant, jämfört med den
revolution i astronomien, som Coppernicus gjorde,
då han fann jorden vända sig kring solen, under
det man förut ansett motsatsen vara förhållandet. -
En blomstringstid hade naturfilosofien i början af
1800-talet under den tyska filosofiens romantiska
period, då särskildt Schelling och dennes
lärjungar, Oken, Steffens, Örsted, Eschenmayer
m. fl. sökte genom den spekulativa metafysikens
metoder lösa naturens gåtor. I mera begreppsmässig
form gjordes sedan samma försök af Hegel och dennes
efterföljare, Rosenkranz, Michelet m. fl. Så
följde en tid af öfvervägande intresse för den
exakta och experimentella naturvetenskapen,
hvarunder den allmänna meningen var skeptisk
emot all s. k. naturfilosofi, trots att sådana
insatser i dess utveckling gjordes, som genom
Lotzes "Mikrokosmos" (1856-64) och F. A. Langes
"Geschichte des materialismus" (1865). Men å ena
sidan Darwins upptäckter och å den andra Joules
och Robert Mayers teorier om energiens bestånd
och naturkrafternas inbördes ekvivalens tycktes
ådagalägga möjligheten af en på empiriska metoder
grundad mera exakt allmän naturuppfattning, och
i våra dagar har naturfilosofien uppleft en ny
blomstringsperiod med sådana representanter som
Helmholtz, Liebig, E. Du Bois-Reymond, W. Thomson
(lord Kelvin), J. H. Poincaré, Hæckel,
Ostwald, Arrhenius m. fl. Men om den spekulativa
naturfilosofien brast i naturvetenskaplig skolning
hos sina representanter, så saknar man vanligen hos
de naturvetenskapsmän, som nu föra naturfilosofiens
talan, den djupa filosofiska bildning, som uppgiften
kräfver, hvarför den utomstående fortfarande torde
ega rätt att ställa sig något tviflande inför
de erbjudna svaren på världsgåtorna. - Af den
oerhördt omfattande litteraturen inom ämnet må här
endast några få skrifter nämnas. Rörande den äldre
naturfilosofien t. o. m. Kant kan hänvisas till
F. Schultze, "Philosophie der naturwissenschaft"
(2 bd, 1881-82). Andra historiska framställningar
äro: E. Mach, "Die mechanik in ihrer entwicklung"
(6:e uppl. 1908), G. Helm, "Die energetik nach ihrer
geschichtlichen
entwicklung" (1898), E. Radl, "Geschichte der biologischen
theorien seit dem ende des 17:ten jahrhunderts"
(2 bd, 1905), och K. Braeunig, "Mechanismus und
vitalismus in der biologie des 19:ten jahrhunderts’*
(1907). Jfr art. Arrhenius 2, V. Norström och
W. Ostwald. Bland den förstnämndes skrifter höra
särskildt hit "Världarnas utveckling" (1906, flera
uppl.) och "Människan inför världsgåtan" (1907,
flera uppl.), af Norströms skrifter särskildt
"Naturkunskapens själfbesinning" (1907).
L. H. Å.* S-e.
Naturfolk. Med utgångspunkt från den summa af andlig
och materiell kultur såväl som från denna kulturs
inneboende förmåga af tillväxt, hvaraf de olika folken
på jorden äro i besittning, talar man om kulturfolk
och naturfolk. Med kulturfolk afser man sådana folk,
som ega kultur, d. v. s. hvad som i jämförelse med
den högsta rådande kulturen kan anses förtjäna namn
däraf. Folk, som ha en lägre grad af kultur, betecknas
ofta som halfkulturfolk. Naturfolk skulle då vara
de, som ej ega någon kultur alls. Men beteckningen
är i flera afseenden oegentlig. Ty först och främst
har den väl urspr. bildats därför, att naturfolken
ansågos lefva i människans naturliga tillstånd,
i urtillståndet. Men nu veta vi, att intet enda
af de lefvande naturfolken fullständigt saknar
kultur. Sådan finnes, om än mycket låg, hos alla
naturfolk; hos vissa sådana är den t. o. m. ganska
hög. Samma är förhållandet med de primitiva, utdöda
människoraserna ända ned i paleolittiden. Alla hade
de en viss grad - stundom rätt betydande - af kultur,
och de människor, som lefde under paleolittiden,
förstodo ju att förändra stenar till verktyg samt
kände också elden; de hade sålunda lägsta graden af
kultur. De människor, som ej förstått att tillslå
en sten, ej heller känt elden, skulle ha befunnit
sig i naturtillståndet, på djurets ståndpunkt, och
då i egentlig mening varit naturfolk, i hvad det
gäller kulturens omfattning. - Men vid bedömandet
af ett folks kulturståndpunkt blir resultatet något
annorlunda, då man också fäster afseende vid dess
kulturs inneboende förmåga af utveckling. I detta
hänseende har man (Ratzel) liknat ett kulturfolk vid
ett mäktigt träd, som efter århundradens tillväxt i
storlek och styrka höjt sig öfver de kulturfattigare
folkens låga och förgängliga kultur. Dessa senare folk
ha åter liknats vid buskar, som aldrig nå öfver en
viss höjd. De sakna förmågan att alstra bestående
värden och att vidare utveckla och befästa, hvad som
en gång vunnits. Det är egentligen detta förhållande,
som blir det betecknande för naturfolken: de stå på en
jämförelsevis låg kulturgrad och förmå öfver hufvud
ej att bygga vidare på de särskilda generationernas
erfarenheter.
De olika naturfolkens olika grad af kultur växlar
högst betydligt. Lägst står t. ex. kubufolket på södra
Sumatra, företeende den lägsta form för mänskligt lif,
som hittills med säkerhet blifvit känd. Detta folks
medlemmar lefva familjevis i den mest otillgängliga
urskogen; de sakna bostäder, uppföra blott af kvistar
en skärm till skydd mot regn. Hela lifvet förnötes med
letande efter föda; som sådan tjänar allt ätbart, och
de samla ej, utan lefva ur hand i mun. Klädedräkten
består i en gördel och en hufvudbinda af bast; deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
