- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
669-670

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Necker [nekär], Jaques

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. 30 sept. 1732 i Genève (Schweiz), där hans fader
var professor, d. 9 april 1804 på godset Coppet
(Schweiz), kom ung till Paris som biträde i ett
bankirhus, öppnade 1762 där egen sådan affär,
på hvilken han förvärfvade en stor förmögenhet,
och blef (1768) ministerresident för Genève vid
franska hofvet. Han hyste en liflig önskan att ernå
litterär och politisk ryktbarhet, och biträdd af sin
begåfvade maka - Louise Susanne N., född Curchod,
dotter af en protestantisk präst i Pays de Vaud -
lyckades han göra sitt hus till en samlingsplats
för en del af den i dessa hänseenden tongifvande
Parissocieteten. Snart gällde han i vissa kretsar som
ett orakel i finanspolitiska frågor. En skrift, hvari
han bekämpat Turgots åtgärder for spannmålshandelns
frigifning (Essai sur la législation et le commerce
des grains
, 1775) gjorde honom behaglig för dennes
många motståndare; och då Ludvig XVI någon tid efter
Turgots fall ville ge allmänheten en ersättning för
denne reformator, anförtroddes åt N. 22 okt. 1776
Frankrikes finansförvaltning, ehuru han som
protestant ej fick den mot ämbetet svarande titeln:
"contrôleur général des finances", utan kallades
"directeur du trésor". 29 juni 1777 blef han dock
under titeln "directeur general des finances"
erkänd finansminister, men fick ej heller nu plats
i statsrådet.
illustration placeholder


N. var välmenande, personligt aktningsvärd och en
skicklig finansman, men obeslutsam, fåfäng och
svag för popularitet. Han var därför icke rätte
mannen att lyfta Frankrike ur dess dåvarande djupa
förfall och förekomma revolutionen. Han genomförde
ett par reformer i liberal riktning - lifegenskapens
upphäfvande på kronogodsen och delvis öfver hela riket
samt införande af provinsförsamlingar i två af de
landskap, som saknade provinsständer - men angrep ej
i roten de rådande missbruken. Hans största förtjänst
var, att han bragte ordning i finansförvaltningen
och utan att öka skatterna beredde tillgångar till
Frankrikes deltagande i nordamerikanska frihetskriget,
hvilket dock ej kunde ske utan nya lån. Genom försök
att inskränka slöseriet vid hofvet skaffade han sig
emellertid mäktiga fiender. 1781 offentliggjorde
han en - i hög grad förskönad - redogörelse för
Frankrikes finanser (compte rendu au roi). Denna
åtgärd betraktades som ett erkännande af den
allmänna meningens rätt att kontrollera styrelsen
och uppväckte därför hos det liberala partiet stor
hänförelse, men hos den gamla ordningens vänner häftig
förbittring. Ehuru Ludvig XVI gett sitt bifall till
offentliggörandet, förstodo N:s fiender att efteråt
göra honom missnöjd därmed, och följden häraf blef,
att N. begärde och 19 maj 1781 fick afsked. Då
Calonne 1787 inför notabelförsamlingen angripit
tillförlitligheten af N:s "compte rendu" och N. trots
konungens förbud offentligt försvarat sig, blef han
till och med förvisad
från Paris. Sedan den stigande förvirringen i
finanserna framtvungit löftet om riksständernas
sammankallande, nödgade den Ludvig XVI äfven att
25 aug. 1788 åter kalla N. till finansminister. Nu
fick N. äfven plats i statsrådet. Han visade då
ännu tydligare sin stora förmåga som finansman
och sin oförmåga i den högre statskonsten. Under
de svåraste omständigheter förstod han att skaffa
tillgångar, men han försummade att låta regeringen
uppgöra en bestämd plan for riksdagsarbetet och
sålunda från första stund öfvertaga ledningen af det
reformarbete, som stod för dörren. Och då den allmänna
meningen fordrade det tredje ståndets fördubbling och
gemensamma omröstningar vid riksdagen - hvarförutan de
privilegierade ståndens (adel och präster) motstånd
mot de erforderliga reformerna ej ansågs kunna brytas
-, förmådde han konungen att bevilja det förra,
men lät honom vid riksdagens öppnande 5 maj 1789
lämna den senare frågan oafgjord. Följden blef,
att en häftig strid härom uppstod mellan stånden,
hvarunder det tredje ståndet egenmäktigt förklarade
sig för nationalförsamling och visade benägenhet att
helt och hållet skjuta å sido både medstånden och
konungamakten. Först då sökte N. förmå konungen att
framlägga en fullständig reformplan och sålunda själf
sätta sig i spetsen för det tredje ståndet, men den
reaktionära hofaristokratien genomdref, att konungen
vid ett högtidligt sammanträde med stånden 23 juni
1789 i stället inskred till de båda högre ståndens
förmån och att N:s reformplan endast i stympadt
skick meddelades riksdagen. Konungen nödgades dock
genast ge vika för det tredje ståndet och bedja N.,
som genom att ej närvara vid sammanträdet återvunnit
sin popularitet, kvarstanna som minister. Emellertid
öfvertalades konungen kort därpå af sin omgifning
att sammandraga trupper för att betvinga det tredje
ståndet. När allt var i ordning för denna statskupp,
afskedades N. 11 juli s. å. Med anledning däraf
utbröt det stora upproret i Paris 12-14 juli,
då Bastiljen kapitulerade och konungamakten så
godt som alldeles dukade under. N., som, lydande
konungens order, i hemlighet afrest till Schweiz,
återkallades nu af denne och återkom under allmänt
jubel. Hans popularitet försvann dock åter, när
hans oförmåga att utöfva ett ledande inflytande
på reformarbetet alltmer trädde i dagen. Själf
önskade han, att Frankrike skulle erhållit en stark,
ehuru lagbunden konungamakt och en på två kamrar
fördelad representation, men förstod ej att bilda
ett fast parti af sina meningsvänner inom riksdagen,
ja han motverkade t. o. m. stundom deras sträfvanden,
såsom då han lät konungen själf förklara sig nöjd med
ett suspensivt veto. Mest torde han dock ha skadat
ordningens sak genom sin ovilja mot Mirabeau och genom
att stå i vägen för dennes inträde i ministären. I
sept. 1790 fann han ändtligen för godt att lämna
sin plats, på hvilken han omsider förlorat allt
inflytande. Sina återstående år tillbragte han på
sitt gods Coppet i närheten af Genève, sysselsatt med
författandet af filosofiska och historiska skrifter,
bland hvilka märkas en försvarsskrift för Ludvig XVI
(1792) och den som historisk källskrift ej oviktiga
De la revolution française (1796). Hans "Oeuvres
complètes
" utgåfvos i 15 bd 1820-21 med biografiska
notiser af hans dotterson Aug. de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free