- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
977-978

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nietzsche [nit-] Friedrich Wilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gud?" låter N. Zarathustra säga. Det nya ideal,
som skall sättas i guds ställe, kan icke bli
något annat än människan själf. Men icke den
nuvarande, utan öfvermänniskan, den högre ras,
som skall utvecklas ur vårt släkte, liksom detta
ur apornas. Först hade han tänkt sig, att detta
nya släkte skulle uppstå som det nuvarande genom
rasförädling, genom arf under kampen för tillvaron,
och hänvisade till ändamålsenliga äktenskap med
afsiktligt könsurval. Men sedan gör han gällande,
att på sådant sätt komma endast husdjuren till och
de människor, som likna dem, "hjordmänniskorna", de
"mycket-för-många". Öfvermänniskan blir då endast det
lyckliga undantagsfallet, resultatet af generationers
samlade kraft, som plötsligt bryter fram som en
explosion, som af minsta tillfälliga anledning
kan framkallas. "Jordens mening" blir då icke ett
nytt släkte, utan på sin höjd några få individer,
för hvilkas skull dock alla de andra äro till. På
sådant sätt är N. konsekvent i sin aristokratiska
individualism, som ej vet af något annat mål för
den stora massan än som medel för de få, - för de
starka, hänsynslösa, som besjälas af sin "vilja till
makt" och "distansens patos". För öfvermänniskorna
gäller ock en annan moral än för mängden, hos
hvilken kristendomens negativa dygder, ödmjukheten,
lydnaden och medlidandet, äro på sin plats. Det är
slafvarnas moral, men ej herrarnas. För dessa betydde
ursprungligen god detsamma som stark, duglig, och
dålig detsamma som svag. När judarna och de kristne
införde en motsatt sedelära, enligt hvilken herrarnas
egoism brännmärktes som synd och själfuppoffringen
adlades till dygd, så var detta ett "slafuppror inom
moralen", och gång på gång har detta sedan förnyats
i historien, så snart herremoralen för någon tid
kommit till sin rätt. Så var Luther en återinförare
af slafmoralen efter renässansens kraftperiod,
och N. skänker i stället sina sympatier åt Cesare
Borgia och Napoleon, "detta personifierade problem
af det förnämsta idealet, syntesen af omänniska
och öfvermänniska". I motsats mot kristendomens
kärleksbud uppställer Zarathustra fordran: "var
hård!" Medlidandet ökar blott eländet i världen;
det är därför en synd för öfvermänniskan, "det
blonda vilddjuret". Denna hänsynslösa brytning med
kristendomens, ja, all civiliserad moraluppfattning,
innebär icke verklig immoralism, ehuru N. själf
använder detta uttryck, ty han sätter en annan moral
i dess ställe. Hårdhet fordrar han, men först och
främst hårdhet mot sig själf, oblidkeligt sträng
själfbehärskning för att bevara lifvets förnäma
fulländning och bekämpa allt lågt och svagt i den egna
naturen, dit han lika väl räknar njutningslystnaden
som nyttighetssträfvandet. Den starke skall vörda
sig själf som representant för lifvet, ty detta
skall han bejaka i alla dess positiva former. Som
sin morals mästarprof uppställer därför N. tron på
alltings återkomst. Läran därom utdrager N. som en
konsekvens af lagen om kraftens bestånd. Enligt denna
äro krafterna i världen begränsade och därmed enligt
N. äfven möjligheterna för de olika kombinationer,
hvilka bilda lifvets händelser. En gång skola därför
dessa möjligheter vara uttömda, så att intet nytt
kan inträffa. Då måste lifvet börja omigen och allt
upprepas i alldeles samma former, som
det förut haft verklighet. Kunna vi verkligen vilja
på detta sätt lefva vårt lif omigen, med alla dess
felsteg, alla dess missräkningar och lidanden? För
N., som lidit så mycket, var detta ett moraliskt
kraftprof utan like. Men han trodde sig förpliktad
att bestå det och kände det som den största, ädlaste
segern, när han äfven i detta kunde säga ja till
lifvet. Detta ja blef därför spetsen af hans nya
moral, och dogmen om "alltings återkomst" förkunnar
han därför med nästan religiös fromhet. Men har
han då icke brutit udden af sitt förakt och sitt
hat till alla de personer och alla de historiska
händelser, som han förut utsatt för sin hånande
kritik? Det förefaller också, som om N. i slutet af
"Zarathustra" intagits af försonligare stämning äfven
emot de "mycket-för-många". Zarathustra, som förut
lefvat i enslighet och förkunnat sin lära endast
för några få utvalda, stiger till sist ned bland
människorna och ger dem nya lagar. Kasternas inbördes
strid är nu förbi; de härskande skola förvärfva de
behärskades tillit. Zarathustra förkunnar för mängden
hoppet om öfvermänniskan och till sist äfven tron på
"alltings återkomst". Han har förberedt dem så, att
på hans fråga, om de vilja allt åter, alla svara ja,
hvarefter Zarathustra dör af glädje. Måhända skulle
denna försoning med demokratismen föranledt ett nytt
omslag i hans utveckling, om icke sinnessjukdomen
afbrutit hans författarskap. - Som stilkonstnär
är N. en mästare, och ingen samtida författare har
aflockat tyska språket ett sådant välljud och en
sådan färgrikedom som han eller med sådan suverän
originalitet begagnat dess resurser. Särskildt har
han utbildat sig till en virtuos i den aforistiska
stilen, hvilken hans ögonsjukdom och hans nervösa
orolighet gjorde till en nödvändighet för honom att
använda. Och trots sitt ofullbordade skick skall helt
visst "Zarathustra" ständigt erkännas som ett af den
tyska litteraturens yppersta konstverk.

Länge var N. så förbisedd af sin samtid, att han
nödgades utge sina arbeten på egen bekostnad. Men
sedan G. Brandes 1888 riktat uppmärksamheten på
honom, blef han inom kort modfilosofen, som alla
bildade måste läsa. Särskildt på ungdomen, som
i sin längtan efter frihet måste gripas af hans
opposition mot alla bindande band, utöfvade han
starkt inflytande. Ofta togs han dock till intäkt
för en libertinism, som allra minst öfverensstämde
med den stränga andan i hans egen karaktär. Själf
klagade han öfver, att han fann endast beröm, när
han väntat genljud. Några egentliga lärjungar har
hans så utprägladt personliga filosofi ej kunnat
skaffa honom. Närmast honom stå väl K. Steiner och
B. Wille samt bröderna Ernst och Aug. Horneffer,
hvilka senare ock inlagt förtjänster vid redaktionen
af hans efterlämnade skrifter och genom populära
skrifter och föredrag bidragit att göra honom känd. -
N:s samlade arbeten ha utgifvits i två afdelningar,
den första (8 bd), innehållande hans sammanhängande
skrifter, och den senare (7 bd) fragment, utkast,
aforismer m. m. ur hans efterlämnade papper, som
pietetsfullt samlats i N.-arkivet i Weimar. Detta,
som stiftades 1894 och är centrum för forskningarna
rörande N. och utgifningen af hans arbeten, erhöll
1906 af svensken E. Thiel en testamentarisk donation
af 300,000 mark för arkivbyggnad. Af den förra


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free