Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1001-1002 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaus - Nikolaus III af Este. Se Este, sp.934 - Nikolaus I - Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska kejsare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbakagång.
Han kom i en olycklig mellanställning mellan de båda
adelsfamiljerna Orsini och Colonna. Frankrikes ökade
inflytande i Italien och kardinalkollegiet sökte han
förgäfves hejda; äfven strandade hans plan att ordna
ett stort korståg, då de kristnas sista besittning i
Palestina Akko 1291 gick förlorad. I England började
påfvens beskattningsmakt kringskäras. Viktigast
blef N:s regering därigenom, att påfvedömet måste
ge vika för kardinalkollegiets ökade makt och genom
en bulla 1289 tillförsäkra kardinalerna hälften af
alla romerska stolens inkomster. Till N:s regering
gå ock rötterna af kurians nuv. organisation. -
5. N. V., eg. Pietro Rainalducci, franciskanmunk,
uppsattes 1328 som motpåfve mot Johan XXII af
Ludvig af Bajern, men måste med Ludvig s. å. lämna
Rom, underkastade sig 1330 i Avignon och hölls i
fängelse till sin död, 1333. - 6. N. V, 6 mars
1447-24 mars 1455, eg. Tommaso
Parentuce11i från Sarzana, hade förvärfvat bildning genom
vidsträckta resor, var en lidelsefull boksamlare
och hade 1444 blifvit ärkebiskop af Bologna och
kardinal. Med hans pontifikat kom afslutningen af
den egentliga medeltiden genom Baselkonsiliets
upplösning 1449, Wienkonkordatet 1448 med
Tyskland, den siste motpåfvens underkastelse
(Felix V, 1449), den sista kejsarkröningen i Rom
(Fredrik III:s, 1452) och Konstantinopels fall
(1453). Med N. V höllo humanism och renässans
sitt intåg i kyrkans centrum. Han var själf lärd,
humanist, lade grunden till Vatikanbiblioteket samt
nedlade stora kostnader på Roms förskönande och
befästande. Dock uppstod en sammansvärjning 1453, som
måste i blod undertryckas. Förgäfves sökte N. efter
Konstantinopels fall få ett korståg till stånd.
1-6. Hj. H-t.

Nikolaus III af Este. Se Este, sp. 934.

Nikolaus I
(serb. Nikola, dimin. Nikita), konung af Montenegro,
f. 8 okt. (n. st.) 1841 i Njegusji, son till
storvojvoden Mirko Petrovitj och Stana Martinovitj,
studerade i Paris 1858-60. Efter mordet på hans
farbror furst Danilo I 13 aug. 1860 i Cattaro,
blef N. furste af Montenegro (knjaz i gospodar Crne
Gore i Brda). Det vid regeringsskiftet pågående, ej
utan en viss framgång förda kriget med turkarna slöts
1862. I resningen i Hercegovina 1875 tog Montenegro
del, liksom ock i det följande rysk-turkiska kriget,
äfvensom i Balkan-kriget 1912-13 (se Montenegro,
Historia, äfven i Suppl.). I den inre politiken har
N. varit en ovanligt kraftfull regent med blick för
landets kulturella och ekonomiska kraf. Hälsovård,
undervisning och samfärdsel ha betydligt främjats
genom honom, och rättskipningen reformerades
genom den af Bogiši? (d. 1908, se d. o.) redigerade
lagboken. 1905 fick Montenegro en konstitution, och 28
aug. 1910 antog N. titeln konung. Som skald åtnjuter
N. högt anseende genom diktsamlingarna Hajdana
(en romantisk hjältedikt från kriget med turkarna
på 1880-talet, 1899), Pesnik i Vila (Skalden och
sångmön, 1892, ny uppl. 1894) och en fri tolkning
af Chateaubriands "Les aventures du dernier des
abencérages" samt dramerna Vukašin, Knjaz Arnavit
och Balkanska tsaritsa (2:a uppl. 1894). Diktprof
finnas i A. Jensens "Slavia" II. Dessutom har
N. skapat Montenegros periodiska litteratur
genom tidningen "Crnogorac" (1870, sedermera
"Glas Crnogorca") och tidskr. "Nova Zeta",
"Lu?a" och "Prosvjeta". N. förmälde sig 1860 med
Milena Vúkotitj (f. 22 april 1847) och är fader
till tre söner: Danilo, tronföljaren (f. 1871,
g. m. Militsa [Jutta] af Mecklenburg 1899), Mirko
(f. 1879, g. m. Natalja Konstantinovitj 1902) och
Peter (f. 1889), och sju döttrar: Zorka (f. 1864,
g. m. konung Peter Karageorgevitj af Serbien 1883,
d. 1890), Militsa (f. 1866, g. m. storfurst Peter
Nikolajevitj 1889), Stana (f. 1867, g. m., 1)
hertig Georg af Leuchtenberg 1889, skild 1906,
och 2) storfurst Nikolaj Nikolajevitj 1907), Jelena
(f. 1872, g. m. konung Viktor Emanuel II af Italien
1896), Anna (f. 1874, g. m. prins Frans Josef af
Battenberg 1897), Xenia (f. 1881) och Vera (f. 1887).
A-d J.

Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska kejsare.

1. N. I Pavlovitj, f. 7 juli (g. st. 25 juni) 1796
på slottet Gattjina, d. 18 febr. (g. st.) 1855 i
Petersburg, var tredje sonen i kejsar Paul I:s
äktenskap med Maria Fedorovna (Sofia Dorotea
af Württemberg). De bägge äldre bröderna voro
Alexander (f. 1777), som 1801 uppsteg på tronen,
och Konstantin (f. 1779), som 1820 blef vicekonung
i Polen. N. uppfostrades tillsammans med sin yngre
broder Mikael (f. 1798) under ledning af den stränge,
råe grefve Lamsdorff. Sedan hans uppfostran afslutats,
deltog han ej i det offentliga lifvet, utan egnade sig
uteslutande åt sin militärtjänst och sin familj. Han
förmäldes 13 juli (n. st.) 1817 med Charlotta
af Preussen (f. 1798, d. 1860, som rysk furstinna
Alexandra Fedorovna), dotter af konung Fredrik Vilhelm
III, en förbindelse, som i högst betydlig grad orsakat
den politiska förtroligheten emellan Ryssland och
Preussen, l dec. (n. st.) 1825 afled kejsar Alexander
I i Taganrog. Okunnig om, att Konstantin 1822 afsagt
sig alla anspråk på tronföljden och att Alexander i
en hemlig statshandling af 1823 utnämnt N. till sin
efterträdare, lät denne, som i Petersburg träffades
af dödsbudet, utfärda befallning om trohetsedens
afläggande åt Konstantin. Samtidigt skyndade denne i
Warschau att svärja N. trohetsed. Emellertid mottog
N. 24 dec. af Konstantin underrättelse om verkliga
förhållandet och en förnyad tronafsägelse, hvarpå
han tillkännagaf sin egen tronbestigning. Denna
osäkerhet rörande tronföljden gjorde på många håll
allmänheten tveksam om, hvem som var den verklige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>