Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1369-1370 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord--Östersjö-kanalen - Nordöstkap. Se Tjeljuskin - Nordöstmonsun. Se Monsun, sp. 958 - Nordöstpassagen [-ºren}. Se Polarexpeditioner - Nordöstringar - Nore - Nore - Nore - Noreen [-ren], Adolf Gotthard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjöfarten äro ganska stora. Vägen genom densamma
är icke blott tryggare än genom det oroliga, för
sina många skeppsbrott beryktade Skagerak, utan är
för alla Nordsjöhamnar s. om Newcastle kortare,
t. ex. från Thamesmynningen till Bornholm 200
sjömil, till Lybeck 570 sjömil. Ännu större är dess
strategiska betydelse för Tyska rikets flotta, hvars
hufvudstation är förlagd till Kiel (se d. o.). Den
nu pågående kanalutvidgningen är beräknad draga
en kostnad af 223 mill. mark. Arbetena påbörjades
1909, och byggnadstiden anslogs till tio år, men
sedermera har man ansett nödigt påskynda utvidgningen
och planerat for dess afslutande redan 1914.

G. H–r.

Nordöstkap. Se Tjeljuskin.

Nordöstmonsun. Se Monsun, sp. 958.

Nordöstpassaden. Se Passadvindar.

Nordostpassagen [-sjen]. Se Polarexpeditioner.

Nordöstringar kallas anhängarna af en
religiös riktning, som är mest utbredd i
Småland och Östergötland. De ha sitt namn efter
Nordöstra Smålands, sedan kallad Östra Smålands
missionsförening, som bildades på 1860-talet och
till hvilken de fleste af dem anslutit sig. De
ha ej skilt sig från statskyrkan. C. O. Rosenius
skrifter äro deras läras grund, och de draga ut de
yttersta konsekvenserna af hans framställning. De
utmärka sig därför för ensidigt framhållande af Kristi
ställföreträdande tillfyllestgörelse. Som riktningens
upphofsman räknas predikanten i Västervik O. A.
Welin (d. 1896).

Nore, nord. myt. 1. Namn på en dvärg.
– 2. En (kanske af E. Tegnér gjord) personifikation
af Norge, liksom Svea af Sverige.

1 o. 2. Th. W.*

Nore [nurö], härad och pastorat n. v. om Kongsberg,
kring öfre delen af Numedal, Buskerud amt, Norge,
gränsar i n. och ö. till Hallingdalen och omfattar
i sin öfre del vidsträckta högfjällstrakter
(Hardangerviddas östra sluttning) kring de stora
vattendragen Paalsbufjorden och Tunhövdfjorden,
som lämna betydliga tillflöden till Nume-dals-Laagen
(se Laagen 2). Vattenfallen i denna, Brufoss,
Tronrudfoss och Landshölfoss, de s. k. Norefossene
l. Norefaldene, ha en fallhöjd af inalles 420 m.;
de skola enligt ett projekt regleras och utbyggas
för att lämna ända till 216,000 elektriska hkr,
hvarigenom kraftstationen blir en af Europas
största. Härifrån tänker man tillföra en stor del af
Syd-Norge (däribland äfven Kristianiafjordens område)
elektrisk kraft för järnvägsdrift och belysning samt
i industriellt syfte. Noreforsarna med omnejd egas af
norska staten. – N:s areal är 763,49 kvkm., hvaraf
blott 16 äro odlade, under det att 220 kvkm. äro
skog. 1,493 inv. (1910). Inom häradet finnas kyrkplatserna
Nore (322 inv.) och Skjönre (342 inv.).

K. V. H.

Nore [nåV], sandbank i Thamesmynningen, 5 km. n. ö. om
Sheerness, utmärkt af flera bojar och ett fyrskepp,
det första utlagdt 1731.


Noreen [-ren], Adolf Gotthard, språkforskare,
universitetslärare, f. 13 mars 1854 i östra Emtervik
i Värmland, blef student i Uppsala 1871, filos.
doktor 1877, docent s. å. och i nordiska språk vid
Uppsala universitet 1887 professor. Som författare
har N. utöfvat en alsterrik, mångsidig och i flera
afseenden vägbrytande verksamhet, och dock
har kanske hans väckande och klargörande akademiska
lärarverksamhet varit af icke mindre betydelse för det
nordiska språkstudiets utveckling i vårt land. Af N:s
skriftställarskap kunna blott hufvudriktningarna här anges.
N. egnade sig i början åt studiet af
svenska folkmål, hvilkas ljudlära han för första
gången behandlade med tillgodogörande af den
nyare språkvetenskapens historiska och fonetiska
hjälpmedel: Fryksdalsmålets ljudlära (1877;
gradualdisputation) med ordbok (1878), Dalbymålet
(1879, 1881), Fårömålet (1879, 1881) samt begynnelse
till en behandling af Dalmålen (1881–83). Fornspråkens
ljudförhållanden har N. studerat i flera uppsatser,
af hvilka särskildt Om behandlingen af lång vokal
i förbindelse med lång konsonant i de östnordiska
språken (1880, i Uppsala univ:s årsskr.) och De
nordiska språkens nasalerade vokaler (i "Arkiv
for nordisk filologi", III, 1886) må nämnas, och
framför allt belyst genom sina utmärkta läroböcker:
Altisländische und altnorwegische grammatik (1884;
3:e uppl. 1903; förk. uppl. 1905), Altschwedische
grammatik mit einschluss des altgutnischen (1897),
båda i W. Braunes "Sammlung kurzer grammatiken
germanischer dialekte", jämte Altschwedisches lesebuch
(1892–94; 2:a uppl. 1904), Utkast till föreläsningar
i urgermansk judlära med huvudsakligt avseende på de
nordiska språken (1888–90, tysk bearb. 1894), hvartill
ock Geschichte der nordischen sprachen (1891 i Pauls
"Grundriss der germanischen philologie", ny tillökad
uppl. 1897), Scandinavian languages (i 11 :e uppl. af
"Encyclopædia britannica", XXIV, sv. öfv.: De
nordiska språken, 1887) och många artiklar i Nordisk
familjebok ansluta sig. Kunskapen om gammalsvenskan
har N. främjat genom att ge ut "Valda stycken af
svenska författare 1526-1732" (jämte E. Meyer,
1893, 2:a uppl. 1907), "Sam. Columbus’ En svensk
ordeskötsel" (1881, tills, med G. Stjernström;
i inledningen behandlar N. 1600-talets språk),
"1500- och 1600-talens visböcker" (I–IV, 1884–94,
tills. med H. Schück, V–VI, 1900-04, tills, med
J. Lundell i "Svenska landsmålen", VII, 1889, 1894 i
"Sv. litt.-sällsk:s skrifter") och Asteropherus
"Tisbe" (1910). Den öfvervägande delen af N:s
författarskap har emellertid nysvenskan till
föremål och därmed förbundna utredningar i allmän
språkvetenskap, såsom Något om ord och ordklasser
(1879, i "Nord. tidskr."), Om språkriktighet
(1885, ibid.), Svensk språklära (I, 1881, tills,
med E. Schwartz), Om orddubletter i nysvenskan
(1886, i "Språkvetensk. sällskapets i Uppsala
förhandl."), Folketymologier (1888 i "Svenska
landsmålen"), Om tavtologi (i "Nord. tidskr.",
1894), Om språkets musikaliska sida (ibid. 1896),
Svenska etymologier (1897, i "Skrifter utg. af
K. Humanistiska vet.-samf. i Upsala"), och N. har
vid de af honom jämte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>