Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norska hästen förekommer i två skilda typer: fjordhästen och gudbrandsdalshästen - Norska lejonet (no. Den norske löve), norsk orden. Se Ordnar. - Norska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
19
Norska lejonet-Norska litteraturen
20
cm. i bandmått och färgen vanligen black, med den
äfven för den vilda hästen (Equus Przewalskii)
karakteristiska färgteckningen med ål efter ryggen
och midtpartiet i man och svans svart; ljusbrun,
musblack och isabell förekomma äfven, men fux och
skimmel ytterst sällan. Hufvudet är välformadt med
bred panna och rak, stundom något insänkt profil,
stora, uttrycksfulla ögon och tämligen korta, vidt
ställda öron; halsen är kort med bred ansättning till
hufvudet, bröstet djupt, men tämligen smalt bakom
bogarna, ryggen ofta något lång, korset stupande,
tämligen kort och ofta spetsigt med små lår; bogarna
äro tämligen raka och manken afrundad; extremiteterna
äro synnerligen torra och fina med små fasta hofvar;
fransysk ställning fram och kohasig bak äro vanliga
fel i benställningen. Temperamentet är lifligt och
energiskt, och fjordhästen utmärker sig genom en
i förhållande till storleken förvånansvärd styrka
och uthållighet, goda rörelser och utomordentlig
förmåga att taga sig fram i oländig mark. Det
egentliga afveis-området för fjordhästen är
Stavanger, S. och N. Bergenhus amt samt Romsdals
amt. - Gudbrandsdalska hästen l. östlandsrasen
(se afbildning i art. Hästen, textfig. 3) åter är att
betrakta som den nordligaste grenen af den tyngre
europeiska typen (diluvialhästen, Equus robustus,
se Hästen), och dess egentliga hemort är Hedemarkens
och Kristians amt, hvarifrån den sedan spridt sig åt
n. och ö., alltmer undanträngande fjordhästen. Till
en början företrädesvis uppblandad med denna,
har den sedermera på 1600- och 1700-talen starkt
korsats äfven med andra raser, företrädesvis danska
och tyska (holsteinska). Under 1800-talets senare
hälft har emellertid genom en väl ledd förädling och
tillvaratagande af de förnämsta linjerna inom rasen
åstadkommits mera likformighet och utbildats en typisk
och för landet passande ras. Gudbrandsdalshästen är
medelstor, omkr. 150 cm. öfver manken, af lättare
arbetshästtyp; färgen, som förr ofta var black
(såsom följd af uppblandning med fjordhästen),
är numera vanligen brun, mörkbrun eller svart,
oftast utan tecken; äfven fuxar förekomma, men
äro sällsynta. Hufvudet är oftast något tungt med
köttiga ganascher, halsen är bred och muskulös, men
har god förening med hufvudet; bålen är långsträckt,
cylindrisk med afrundade konturer, korset kupolformadt
med instucken, vid roten yfvig svans, låren tämligen
små, bogarna stupande och köttiga, extremiteterna
synnerligen starka med goda ledgångar, torra skenben
med tämligen lång och riklig hårbeklädnad och små
välformade och starka hofvar. Ofta förekommande
fel äro för lång rygg, muskelfattig bakdel,
raka hasor, trång eller kohasig ställning bak och
fransysk fram och oregelmässiga rörelser. Rasen är
synnerligen härdig och lättfödd samt utmärker sig
genom lifligt, energiskt temperament, vägvinnande
och uthålliga rörelser och en i förhållande
till storleken ovanlig styrka. Afvelsområdet
omfattar Jarlsberg og Larvik, Smaalenenes,
Akershus, Buskerud, Hedemarkens, Kristians, S. och
N. Trondhjems samt delar af Bratsberg amt. I
Sverige har rasen stor utbredning, särskildt i
Värmland, Dalarna och Norrland, där den utgör det
egentliga underlaget för den nordsvenska afveln.
E. T. N.
Norska lejonet (no. Den norske löve), norsk orden. Se
Ordnar.
Norska litteraturen. Under föreningen med Danmark
lämnade N. väsentliga bidrag till den för bägge
länderna gemensamma litteraturen, men ingen af de
norskfödde författarna kände sig som företrädare för
en annan nationalitet, utan alla voro och räknade
sig som danska. På 1600-talet framträdde Dorthe
Engelbrechtsdatter (1634-1716) och prästen Petter
Dass (1647 -17C8), på 1700-talet den berömdaste af
alla norsk-danska författare, L. Ho l ber g (1684-
1754), med betydelsefulla verk. Bland andra kända
norska författare från tiden för föreningen med
Danmark må nämnas K. B. T ull in (1728-65), J. N. Brun
(1745-1816), N. K. B re dal (1738- 78) och J. H. W e
s s e l (1742-85). Den senare utgjorde själen i den
litterära förening i Köpenhamn, som kallades Norske
selskab (se d. o.) och hvars ledamöter hufvudsakligen
voro norrmän. Där gör sig för första gången en
bestämd norsk nationalkänsla litterärt gällande,
ehuru dess vidare framträngande icke genast kunde
fortsätta, emedan det kort före skilsmässan från
Danmark och en tid efter denna inträffade en period
af minskad litterär produktion i N. Detta lands mest
framstående författare i början af 1800-talet voro
novellförfattaren M. H anse n (1794-1842), bäst som
småstadsskildrare, och lyrikerna H. A. Bjerregaard
(1792 -1842) och C. N. S ch w a ch (1793-1860),
af hvilka den senare väsentligen var humorist,
medan den förre vann rykte som författare till den
pris-krönta nationalsången "Sönner af Norge" och
sångspelet "Fjeldeventyret". Från denna period kunna
ytterligare nämnas L. K. Sägen (1777- 1850), H. H. F
os s (1790-1853) och S. 0. W öl f f (1796-1859),
mest känd genom sin entusiastiska fosterländska sång
"Hvor herligt er mit födeland". - En ny period för
den norska litteraturen randades med H. Wergelands
(1808-45) och J. S. C. Welhavens (1807 -73)
framträdande (omkr. 1830). Dessa båda märkliga
personligheter uppträdde redan i studentåren med
en viss myndighet på litteraturens område, och
då de såväl i litterärt som i andra hänseenden
voro alldeles olika naturer med i grund olika
uppfattning, råkade de inom kort i en häftig vitter
fejd, som delade icke blott studentvärlden, utan
hela den bildade delen af nationen i två stridande
läger. Striden var endast till skenet uteslutande
litterär; i verkligheten var den en strid mellan två
åskådningssätt, i det att Wergeland ställde sig som
representant för folket och det vaknande nationella
lifvet, medan Welhaven, med sin kritiska motvilja
mot allting ofulländadt och halfbildadt, ställde sig
fientlig mot allt det råa och omogna, som följde med
dessa nydaningssträf-vanden. Wergeland var alltigenom
demokrat, Welhaven aristokrat. Man må likväl icke tro,
att Wergeland i sitt författarskap var nationell och
folklig i ordets nuvarande betydelse. Tvärtom voro
hans tankegång och idéer hämtade från den franska
revolutionens tid, hans diktning är både i språkton
och i form så litet nationell som möjligt och därtill
svårbegriplig. Hans produktivitet var omåttlig. Af
hans mångartade produktion ega dock endast hans
lyriska dikter något beståndande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
